Lär för en osäker framtid (lång version)

En kortare version av denna artikel ingick även i temat ”Utbildning” som publicerades i Entré nr 2, 2015:

Entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningssystemet. Från de första stapplande stegen på förskolan via studenten och vidare in på högskolan. Det handlar både om entreprenörskap som ämne, och om det som brukar kallas för entreprenöriellt lärande. Ofta landar diskussionen i hur många företag som startas, trots att forskare och lärare betonar att det är sekundärt. Behövs entreprenörskapet i utbildningen? Hur bör en sådan satsning se ut? Och hur vet man om den är framgångsrik?

Varannan svensk har ett yrke som inte behövs om 20 år. Det visade en rapport från Stiftelsen för strategisk forskning för ett år sedan. Exaktheten i prognosen kan såklart diskuteras. Men den osäkra framtiden är i alla fall en av anledningarna till att stora pengar satsas på entreprenörskap i utbildningen. Förhoppningen är att det ska leda till en lärmiljö som förbereder elever och studenter för det oförutsedda.

Inte helt lätt kan tyckas, men alla läroplaner innehåller i alla fall numera entreprenörskap, från förskola till gymnasium. Samma gäller styrdokumenten för universitet och högskola. Tillväxtverket har i uppdrag att främja entreprenörskap generellt på landets högre utbildningar. Dessutom har de haft riktade satsningar mot vård- och omsorgsutbildningar, samt mot utbildningar inom konst och kultur (som Esbri höll i).

Under våren 2015 har skolor kunnat söka statsbidrag för kompetensutveckling inom entreprenörskap och entreprenöriellt lärande. Skolverket har gett i uppdrag till universitet och högskolor runtom i landet att arrangera kurser i entreprenöriellt lärande för personal på förskola och grundskola.

Kort sagt, det händer en hel del på området nu, både i skolan och den högre utbildningen. Det är bland annat ett resultat av att entreprenörskap är inskrivet som en av åtta nyckelkompetenser i EU:s policydokument Europa 2020. Entreprenörskap ses som en grundläggande färdighet, knuten till det livslånga lärandet och till utbildningsfrågor i stort. Entreprenöriella kompetenser anses vara till nytta för både individen och samhället.

I april arrangerade Sten K Johnson Centre for Entrepreneurship vid Lunds universitet den årliga European Entrepreneurship Education Workshop. Där samlades olika aktörer, framförallt lärare och forskare från högskola och universitet, för att diskutera entreprenörskap i utbildningen. Under workshopen delades också priset European Entrepreneurship Education Award, EEEA, ut för fjärde gången i ordningen. Caroline Wigren-Kristoferson är ansvarig för workshopen och priset.

– Det behövs en arena för att utveckla och sprida kunskap om entreprenörskapsutbildning och lärande. Workshopen är en brygga mellan forskning och vår praktik – utbildningen. Entreprenörskapsutbildningar finns på de flesta lärosäten numera. Det är viktigt att vi vet vad vi gör, varför vi gör det och vad vi vill uppnå med våra utbildningar, säger hon.

Det finns två huvudspår när man pratar om entreprenörskap i utbildningen. Dels utbildning i ämnet entreprenörskap, dels det som brukar kallas för entreprenöriellt lärande. De kan såklart hänga ihop: Det går att använda sig av entreprenöriella utbildningsmetoder för att lära ut entreprenörskap. Men entreprenöriellt lärande kan lika gärna tillämpas i engelska eller fysik. Det handlar mer om hur man lär ut. Eleverna ska motiveras att omsätta idéer till handling, samt till att utveckla personliga förmågor som kreativitet, initiativtagande och ansvarskänsla. I definitionen brukar också ingå att det man gör under utbildningen ska vara till värde för någon annan, och att skolan öppnas upp mot omvärlden.

Många menar att dagens utbildningsväsen ligger ganska långt ifrån den entreprenöriella drömbilden. Barn föds med skaparglädje och utforskar världen likt små superkreativa forskare. Men när de börjar skolan får ofta den fria kreativiteten och skaparglädjen stå tillbaka för mer formell kunskap. Pedagogikforskaren John Dewey, som myntade begreppet ”learning by doing”, skrev redan 1910 att ett av skolans grundproblem är att den inte lyckas hålla den barnsliga nyfikenheten vid liv.

Det är också en av Bengt Johannissons käpphästar. Han ser entreprenörskap som ett grundläggande förhållningssätt till tillvaron, något som barn har naturligt och som skolan sedan inte underhåller. Entreprenörskap, menar han, handlar om ständig förändring och är därför intimt kopplat till lärande. Lärande i sin tur kräver prövning i konkret handling och reflektion.

– Entreprenöriellt lärande bygger på människans naturliga sätt att lära sig. Det ligger nära sättet barn leker på, säger Bengt Johannisson.

Utan att överdriva är han en nestor på området i Sverige. På nämnda workshop i Lund tilldelades han årets EEEA, som första svensk. 1975 byggde han upp den första svenska, akademiska utbildningen i småföretagande på nuvarande Linnéuniversitetet i Växjö. Utbildningen lades ned i slutet av 1990-talet, men rankades en gång som nummer fyra i världen inom sitt område (borträknat Nordamerika).

– Inspirationen kom från professor Dick Ramströms barfotaekonomer, men vi hade längre praktik ute i företagen. Bara att studenterna skulle röra sig utanför universitetet var på den tiden jättekontroversiellt. Det har hänt mycket sedan dess, begreppet ”entreprenörskap” har tagit över efter ”småföretagande”. Ämnet har fått stor spridning, både när det gäller forskning och utbildning.

Men han tycker ändå att det går för långsamt. 1997 gjorde Bengt Johannisson, tillsammans med Torsten Madsén med flera, en utredning på uppdrag av Närings- och handelsdepartementet. De frågade sig: Hur ser en utbildning ut som förbereder för det som inte går att förutsäga?

– Framtiden har alltid varit oviss, men ännu mer nu med den snabba teknikutvecklingen. Här tror jag att entreprenöriellt lärande har en viktig plats. Entreprenörskap är ett sätt att hantera en oförutsägbar och mångtydig tillvaro. Det är ett sätt att ta fasta på något, i stället för att passiviseras av ovissheten. Initiativ- och handlingskraft gagnar både en själv och hela mänskligheten. Entreprenörskap ska vara ett obligatoriskt inslag i alla utbildningar. Det dröjde halvannat decennium efter vår utredning innan det började bli verklighet.

Johannisson vill se mer entreprenöriella inslag i hela utbildningssystemet, men den största bristen menar han finns på lärarhögskolan. Att entreprenörskap inte har fått genomslag där ser han som ett av sina livs stora fiaskon.

– Jag har försökt övertyga dem om att se entreprenörskap som en pedagogisk form, men inte lyckats. Det finns fortfarande ett starkt motstånd här. Jag skulle till och med kalla det för ett olagligt motstånd, eftersom entreprenörskap är inskrivet i skollagen. Jag tycker att det är oanständigt att de får hålla på som de gör. Det visar att lärarutbildarna inte är lärande själva, trots att de jobbar med just lärande. Men jag har börjat ge upp nu, det finns så mycket annat kul att göra.

Ett skäl till att entreprenörskap i utbildningen inte har fått mer plats i den högre utbildningen är, enligt Johannisson, frikopplingen mellan forskning och utbildning. Han ser den som särskilt uttalad inom entreprenörskapsfältet. Eftersom ämnet är ungt känner många forskare att de, för legitimitetens skull, måste satsa enbart på att publicera sig. Undervisningen prioriteras bort. Många lärare distanserar sig också för att de anser att entreprenörskap är så praktiskt att de inte kan lära ut det. Bättre då att fokusera på teorin. Bengt Johannisson köper delvis det argumentet, men menar att då har de i stället ett ansvar att samarbeta med praktiker så att de kompenserar för sina egna brister.

Allan Gibb, som har forskat länge och mycket om entreprenörskapsutbildning och var den första att få det pris som Bengt Johannisson nu tilldelades, menar att entreprenörskap inte alls passar in på handelshögskolor. Studenterna och lärarna är så präglade av managementtänkandet att steget till det entreprenöriella förhållningssättet blir för stort.

Resursfrågan är också central. Lärlingskap och experimentellt lärande kostar. Men en stor del av landets entreprenörskapsutbildningar ligger under samhällsvetenskapliga institutioner och har resurstilldelning därefter.

Caroline Wigren-Kristoferson poängterar att utbildning i entreprenörskap måste ses som ett viktigt ämne inom fältet entreprenörskapsforskning. Forskningen behövs för att utveckla ny kunskap om och till utbildning.

– Det behövs en tydligare koppling mellan hur studenter lär sig, och hur vi kan inspireras av och använda detta i entreprenörskapsutbildning. Den kopplingen finns inte i dag. Kunskapen inom ämnet blir ibland sekundär, och det primära blir att studenterna får genomföra olika aktiviteter. Att förbereda aktiviteterna och förankra dem i existerande teorier och modeller, samt att förstå varför man gör aktiviteterna och lära av dem, är viktigt. Här kan vi bland annat lära från etablerade lärteorier och pedagogisk forskning.

– Vi entreprenörskapsforskare, verksamma vid universitet och högskolor och då främst inom företagsekonomi, har för lite samverkan med pedagoger. Och pedagoger har främst studerat lägre utbildningar, pedagogik har ju fokus på hur barn lär sig. Här finns mycket kvar att göra, konstaterar Wigren-Kristoferson.

Något som det pratas en hel del om är behovet av definitioner och tydliga begrepp. Entreprenörskap har en klangbotten i företagandet, och blir därför ett rött skynke på vissa håll, inte minst i skolvärlden. Även om det är till den pedagogiska metoden entreprenöriellt lärande man refererar. Bengt Johannisson saknar begreppet företagsamhet, i sin bredare betydelse, i Sverige.

– Det verkar vara bortglömt. Folk i skolsystemet måste inse att entreprenörskap är nära besläktat med att vara företagsam. Att ta sig för något. Det behöver inte alls handla om att starta företag.

Annars är Johannisson ganska förtjust i Tillväxtverkets definition: ”Entreprenörskap är en dynamisk och social process, där individer, enskilt eller i samarbete, identifierar möjligheter och gör något med dem för att omforma idéer till praktiska och målinriktade aktiviteter i sociala, kulturella och ekonomiska sammanhang”

– Det är en ovanligt begåvad produkt från ”verket”, som också används av många i skolsystemet.

En klassisk uppdelning är den mellan lärande om, för och genom entreprenörskap. Lärande om entreprenörskap går ut på att visa studenterna de olika teorier som finns. Lärande för entreprenörskap betonar att det krävs engagemang, vilja och hårt arbete. Lärande genom entreprenörskap, alltså entreprenöriell pedagogik, handlar främst om att bygga självtillit. Att få studenterna att utveckla en egen entreprenöriell identitet, där de vågar ta initiativ, experimentera och begå misstag.

– Det enda sättet att verkligen förstå entreprenörskap är att göra det själv. Man måste vara där, man måste iscensätta det. Det gäller även forskare, säger Bengt Johannisson.

Caroline Wigren-Kristoferson poängterar vikten av att bestämma utbildningens fokus, och anpassa pedagogiken efter det.

– Våra kandidatstudenter lär sig om entreprenörskap och innovation. De får också med sig verktyg för entreprenörskap och innovation. På masternivån arbetar vi med den entreprenöriella processen, där studenterna lär sig genom ett eget projektarbete. Primärt vill vi utveckla individen och skapa en brygga mellan teori och praktik. Entreprenöriellt lärande kopplar vi här till uppstartsprocessen av ett företag eller en organisation. Genom denna process anser vi att vi kan utveckla studenterna så att de får kunskaper de kan använda även i andra kontexter, säger hon.

Lunds masterutbildning i entreprenörskap brukar kallas för ett ”venture creation program”, där studenterna startar och driver ett eget projekt med allt vad det innebär. Enligt webbplatsen vcplist.com finns bara 18 program av den typen i hela världen. Två av dem finns i Sverige, förutom i Lund även vid Chalmers.

Entreprenörskapskurser inom den högre utbildningen är ofta förpassade till en tillvaro utanför de ordinarie programmen. Det innebär att de tar tid från studenternas vanliga kursverksamhet, och ses som ”onödiga” av vissa. Chalmers entreprenörskola, eller Chalmers School of Entrepreneurship som det fulla namnet lyder, innebär två års heltidsstudier i entreprenörskap och innovation. Entreprenöriell kompetens tar tid att utveckla, menar man.

– Och om vi nu har tillgång till studenterna på heltid i två år så är det klart att vi ska ha en helt annan pedagogik än vanliga kurser. Vi ska inte bara trycka ut kunskap via böcker och föreläsningar, säger Mats Lundqvist som var med och grundade utbildningen, och fortfarande är ansvarig för den.

Tanken är att, i nära samarbete med Chalmers inkubator, kommersialisera forskning från andra håll på lärosätet. Forskningsidéerna matchas med entreprenörskapsstudenter, som sedan jobbar i team för att ta idén så nära förverkligande som möjligt. De gör allt utom att registrera själva företaget.

– Vår utbildning är en bra grund för ett annorlunda entreprenöriellt lärande, som leder till utvecklingen av entreprenöriell kompetens. Och även om studenterna inte registrerar bolag får de en bra skjuts i sitt företagande. 72 procent av de företag som har kommit ut från oss sedan 1997 har överlevt.

Ett exempel på examination kan vara att studenterna får använda ett entreprenöriellt verktyg som business model canvas. Dels ska de visa att de förstår själva verktyget, dels att de kan tillämpa det på ett konkret projekt och få ut ett kreativt bidrag. I efterhand får studenterna reflektera över vad som fungerade bra och mindre bra med verktyget. I utbildningen ingår också ett ettårigt exjobb, som består av två teambaserade uppgifter och en individuell. Studenterna ska lämna in en slutversion av sin affärsplan, som blir ett kvitto på att de har gjort något konkret under utbildningen. De ska också göra en analys över den marknad och den teknik som är aktuell för deras projekt. Den individuella uppgiften går ut på att arbeta med något som intresserar dem inom entreprenörskap och koppla det till dem själva. Tanken är att se hur deras attityd, kompetens och entreprenöriella förhållningssätt har utvecklats.

– Vi vill ha en kombination av det praktiska och det teoretiska. Studenterna jobbar mycket praktiskt, men de ska också klara av att göra analyser och använda teorin.

Om det finns ett avgörande inslag i utbildningen pekar Mats Lundqvist på pitchmomentet, och förberedelserna inför det. Det är då det blir tydligt: Vilken är idén? Vad står vi för i mitt team? Varför gör jag det här och vilken roll har jag?

– Studenterna ska representera sitt bolag på riktigt för första gången. Det blir verkligt på ett annat sätt. De måste stå där på scenen och sälja sig själva och sitt bolag. En väl riggad pitchövning utvecklar det entreprenöriella tänkandet och kan ha en identitetspåverkande effekt.

Mats Lundqvist lyfter annars gärna fram det teambaserade arbetssättet. En stor del av utbildningens värde ligger här, menar han. Men även en stor del av utmaningarna. Det blir en övergång från ett jag-centrerat tänkande till att klara av en stor del av utbildningen, och bli utvärderade, som team. Det gäller att se värdet i och ta tillvara olikheterna i teamet.

– Det är en stor omställning för studenterna, framförallt första halvåret. En del har lätt för det, medan det sitter långt in för andra. I början vill många bara veta vad som kommer på tentan. Sedan är det många som i stället tycker att klassrummet är helt onödigt och bara vill jobba på med sitt. Då är utmaningen snarare att reflektionen kan komma i andra hand, säger Lundqvist.

Alla team utvecklas olika och lärarna har löpande samtal med studenterna. Bland det svåraste att hantera är team som inte fungerar. Det händer att lärarna får sätta ihop en ”task force” för att hjälpa till. Om studenterna är dödströtta på varandra kan arbetet delas upp. I värsta fall blir det skilsmässa.

Men även om man har hamnat i ett team som är mer tärande än närande, finns det ett värde, poängterar Lundqvist. Och många som har haft en tuff teamupplevelse blir duktiga entreprenörer.

– Vi tar det här på allvar, det är starka krafter vi sätter igång. Vi har många diskussioner kring hur vi jobbar, och gör en poäng av att ha diskussionerna.

– När du söker till vårt program vet du att du kommer att pushas att gå utanför din bekvämlighetszon. Det är vi tydliga med från början. Redan i ansökningsförfarandet försöker vi försäkra oss om att studenterna är bekväma med hur vi jobbar. När studenterna vet att de vill utsätta sig för det, slänger vi dem i poolen – även om de inte kan simma. Det är det som är aktionsbaserat lärande på riktigt, och jag tror att det är bästa sättet att lära sig.

– Sedan är det ändå inom en utbildning, så vi har gjort det lätt för dem att hoppa i poolen. Och vi drar upp dem i sista stund, om de håller på att drunkna. Men vi kan inte ha som mål att alla ska vara glada hela tiden. Det sämsta som kan hända är att man lattjar för mycket i teamet. Det händer sällan, men det blir vi bekymrade över. Det ingår en hel del frustration i utbildningen. Det lär man sig av, det ska göra ont. Vi kan inte hålla på med någon curling!

Bengt Johannisson är inne på samma spår. Han har ibland upplevt stort motstånd från studenter. Han menar att det har att göra med förväntningar och att studenterna inte alltid får följa sitt personliga intresse.

– Att införa en mer entreprenöriell pedagogik är inte problemfritt. Men studenterna ska inte tro att det är en dans på rosor att dra igång ett entreprenöriellt projekt. Om de sedan startar företag kommer de att ha en svärm av kravställare att ta hänsyn till. Det ska de samtidigt vara glada över. Det värsta som kan hända en entreprenör är att folk är likgiltiga. Det är bättre att drabbas av motgång. Det är de ”svårare” lärdomarna som skapar minnen och leder till reflektion.

– Entreprenörskap är 10 procent inspiration och 90 procent transpiration, konstaterar Johannisson.

Han vet vad han talar om. Bengt Johannisson har dragit igång flera egna entreprenöriella projekt, som han också har bedrivit självstudier av. När han undervisar, vilket han inte gör så ofta numera, drar han gärna exempel från sina entreprenöriella äventyr. Att ha gjort det själv ökar trovärdigheten som lärare i entreprenörskap, poängterar han.

Lundqvist och hans team bedriver forskning kring sin utbildning.

– Det är som ett kinderägg: Forskning, utbildning och entreprenörskap i ett. Vi kan studera live hur det går till när entreprenörer föds, när deras identitet växer fram.

Den entreprenöriella identiteten handlar om se sig själv – att positionera sig – som entreprenör. Och om att andra samtidigt ser dig som entreprenör. Både en inre och en yttre bekräftelse behövs. Det här går inte att lära ut, man måste utsätta sig för situationer där den entreprenöriella identiteten utvecklas.

– När studenter positioneras som entreprenörer, av sig själva och andra, har de nått en ganska hög grad av entreprenöriell kompetens. Det behöver inte vara mycket krångligare än så. Om deras bolag blir framgångsrika eller inte kan vi lämna därhän.

Det finns också en viktig moralisk aspekt av entreprenörskap i utbildningen, som Mats Lundqvist har funderat en hel del på. Det man lär ut, och uppmuntrar, är innovationsbaserat tillväxtföretagande. I förlängningen är man på jakt efter nästa Google eller Facebook, företag som förändrar samhället vi lever i. Här någonstans blir också det nyliberala spöket som döljer sig i begreppet entreprenörskap som tydligast. Alla ska vara sin egen lyckas smed och satsa på att bli så rika och lyckliga som möjligt. Då får vi ett bra samhälle.

Lite så har tanken gått, från Milton Friedman och framåt. Men Lundqvist ser en förändring i vardande.

– Vi som håller på med entreprenörskapsutbildning kan inte låtsas att vi bara håller på med den mysiga, breda sortens entreprenörskap. Vi är associerade med en utveckling som har gått i olycklig riktning, det måste vi förhålla oss till. Och vi måste ta upp det med våra studenter.

– För oss handlar det i slutändan om att bygga innovationsbaserade tillväxtföretag. Men vi pratar mycket om att det studenterna gör ska vara värde- och meningsskapande. Vad är entreprenörens roll, hur skapar man mening för andra? Vi pratar också mycket om hållbarhet. Att bygga bolag, eller en annan organisationsform, är ett sätt att fånga värdet.

Men behöver vi då fler entreprenörer i världen, behöver vi satsa på utbildning inom området? Caroline Wigren-Kristoferson pekar på att det är kunskaper som är viktiga, oavsett om man blir företagare eller inte.

– I en föränderlig värld är det viktigt att lära sig utveckla möjligheter. Det leder till att organisationer skapas och utvecklas. Entreprenörskap som ämne integrerar många olika delar av ämnet företagsekonomi och ger därmed en bra helhetssyn. I stället för att ha fokus på exempelvis marknadsföring, får man genom att läsa en kandidat i entreprenörskap en bredare insikt och förståelse för organisationer. Kunskapen är inte bara viktig i vinstdrivande företag, säger hon.

Men de allra flesta entreprenörer är ju självlärda, det går väl lika bra? Poängen med att utbilda ”professionella entreprenörer”, som Mats Lundqvist kallar dem som har gått hans utbildning, är det reflekterande inslaget: Identitetsutvecklingen och självkännedomen.

– En självlärd entreprenör kanske inte kan sätta ord på varför de gör på ett visst sätt, eller fattar ett visst beslut. Det behöver såklart inte vara ett problem om man är trygg i sig själv. Men om man hela tiden agerar ”som om”, kanske man till slut döljer för mycket. Då kan man bli en olycklig entreprenör. Jag tror att våra studenter får bort en del spöken i sig, och en del av sin inre osäkerhet. Då är man kanske inte heller en lika udda pippifågel i omgivningens ögon, säger Lundqvist.

Chalmers entreprenörskola, liksom många andra entreprenörskapsutbildningar, använder sig av metoden ”effectuation”. Kortfattat handlar den om ett speciellt sätt att fatta beslut och använda sina resurser, som är vanligt bland entreprenörer. Saras Sarasvathy, forskaren bakom effectuation, är glad att hennes budskap har fått sådan spridning. Forskning och utbildningsmaterial från hela världen samlas på www.effectuation.org

– Effectuation hjälper studenter att komma över de fyra främsta skälen till att de inte startar en verksamhet: 1) Jag har ingen idé. 2) Jag har inga pengar. 3) Jag är rädd för att misslyckas. Och 4) Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Metoden fungerar för alla typer av verksamheter: företag, socialt entreprenörskap, konstnärliga projekt – och för utbildningsvärlden. Man kan lära ut effectuation, men man kan också lära ut på ett effektuellt sätt, säger Saras Sarasvathy.

Många länder i världen numera har utbildningar inom entreprenörskap, men skillnaderna är stora. I USA, poängterar Sarasvathy, ligger de flesta utbildningar på universitetsnivå under handelshögskolor eller ingenjörsprogram. Då hamnar fokus gärna på tillväxtföretagande och högteknologi.

– I utvecklingsländer ligger fokus mycket mer mot att skapa försörjning för sig själv och sina närmaste. Man utbildar i småföretagande. En annan stor skillnad mellan utvecklade länder och utvecklingsländer är könsfördelningen. Kvinnorna utgör en mycket större andel i utvecklingsländer, både när det gäller deltagande i utbildningar och att sedan driva företag.

Så hur vet man att en utbildning verkligen fungerar? Ja, det är en ganska svår nöt att knäcka. Vad ska vi mäta, hur många som startar företag efter genomgången utbildning? De flesta verkar överens om att det måttet är för snävt.

– Det handlar inte om hur många som startar företag. Det räcker med att studenterna får en ändrad inställning till entreprenörskap. Forskningen visar ändå att det oftast tar upp till 15 år efter utbildningen innan studenterna startar företag. Utbildningen ska stärka intentionen att vara företagsam, den behöver inte direkt landa i ett eget företag. En bra utbildning är en utbildning som studenterna kommer ihåg, säger Bengt Johannisson.

Mats Lundqvist har liknande tankegångar.

– Det viktigaste är att studenterna tillägnar sig en entreprenöriell kompetens. Vi värdesätter kunskap, färdigheter och att de utvecklar en personlig attityd till entreprenörskap. Vi vill att studenterna ska hitta sina egna svar på frågan varför de vill agera entreprenöriellt.

Caroline Wigren:

– Vi har inga sofistikerade sätt att mäta i dag. Vi mäter antalet startade företag men i framtiden kan vi förhoppningsvis ha fler dimensioner. Entreprenöriell kunskap är viktigt även i befintliga organisationer.

Det har gjorts en del försök att hitta mätmetoder. EU-projektet Astee (Assessment Tools and indicators for Entrepreneurship Education) avslutades i juni 2014 och hade medverkande från universitet och organisationer runtom i Europa. Syftet var att ta fram verktyg för att utvärdera entreprenörskapsutbildning på olika nivåer i utbildningssystemet. Resultaten finns i rapporten How to assess and evaluate the influence of entrepreneurship education.

Entreprenöriellt lärande har enligt flera studier visat positiva effekter. Kåre Moberg undersökte i sin avhandling effekterna av utbildning i entreprenörskap på både grundeskole- och universitetsnivå i Danmark. Ett av hans resultat är att entreprenöriellt lärande som pedagogisk metod ger ökad skollust och mer motiverade elever.

– Det gäller inte minst elever som inte svarar så bra på traditionell undervisning. De tar ofta till sig entreprenöriell undervisning mycket bättre, sa Kåre Moberg när vi intervjuade honom i samband med hans disputation.

I en rapport som gjordes på uppdrag av Skolverket undersökte Martin Lackéus och Carin Sävetun, kollegor till Mats Lundqvist på Chalmers, vad lärare gör när de arbetar entreprenöriellt. De visar bland annat att lärmiljöerna inte var så entreprenöriella som man kunde vänta sig. En stor del av utbildningen var traditionell. Men studien pekar också på att de entreprenöriella inslag som faktiskt användes, ledde till ”starkt ökad motivation bland elever samt väsentligt bidrog till fördjupad inlärning av ämneskunskaper och förmågor”.

Just nu pågår flera doktorandprojekt inom området entreprenörskapsutbildning. Eleonor Huang Vogel, Blekinge tekniska högskola, Gustav Hägg, Lunds universitet, Ida Lindh, Luleå tekniska universitet, och Rasmus Rahm, Handelshögskolan i Stockholm, är några som är på gång. Ovan nämnda Martin Lackéus håller på med ett avhandlingsarbete där en modell för att utvärdera entreprenörskapsutbildning med hjälp av en app ingår.

Till sist då, tiotusenkronorsfrågan: går det verkligen att utbilda i entreprenörskap?

– Min bild av en entreprenör är att det är en person som driver en organisation som går runt och skapar sysselsättning. Det är ingen kunskap vi föds med, så självklart går det att utbilda i entreprenörskap, säger Caroline Wigren.

– Ja, det går – under vissa förutsättningar. Man måste ha med praktiken. Och både lärare och studenterna måste kunna bjuda på sig själva och tillsammans skapa en stämning där verkligt lärande kan ta plats. Det handlar inte minst om att visa vad man kan lära sig genom entreprenörskapet: att ta makten över sitt eget liv, säger Bengt Johannisson.

– Jag menar att entreprenörskap är lättare att lära ut än musik och matematik, som vi tar för givet går att lära ut. Det finns lika många sätt att lyckas på inom entreprenörskap som det finns människor. Entreprenörskap bör ingå i hela utbildningssystemet, precis som vi lär ut den vetenskapliga metoden till alla. Som samhälle vill vi ha fler företag och jobb. Men vi vill också ha fler entreprenöriella individer som driver världen framåt, och inte väntar på att regeringen, gud eller tyngdkraften ska göra det åt dem, säger Saras Sarasvathy.

Kontakta
bengt.johannisson@lnu.se
mats.lundqvist@chalmers.se
sarasvathys@darden.virginia.edu
caroline.wigren@fek.lu.se—