Skolning med förhinder

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 1, 1998:

Vi säger att vi lever i kunskapssamhället och vi anser att detta samhälle behöver mer av entreprenörskap och småföretagande. Vad ligger då närmare tillhands än att genom skolning skapa fler och bättre rustade egenföretagare? Många politiker och beslutsfattare tycks också tro att det går att över en natt förvandla en f.d. kollektivanställd till en gudabenådad entreprenör.

Den egentliga utmaningen är varken att lära ut eller att lära entreprenörskap. Vad det istället handlar om är att skapa ett samhälle och en skola som värnar om barnens naturliga företagsamhet. Så sker inte i dag.

Skolans outtalade ambition att förbereda för ett yrkesliv som väldresserad anställd och inte som fri företagare vägleder fortfarande skolans organisering. Visst finns det på alla skolnivåer spännande försök att tillföra tankar och arbetssätt som speglar entreprenörskap, från snilleblixtar till akademiska utbildningar. Men detta är initiativ som fortfarande bara krusar den traditionella skolningens yta.

Vad hindrar så skolning i entreprenörskap i Sverige? Visst kan man hävda att frimodigt företagande rimmar dåligt med svenska särdrag som inlärd hjälplöshet och ett småmaskigt socialt skyddsnät. Vårt företagsklimat tycks också förbli dåligt hur mycket som än görs för småföretagen inom politiken och hur mycket vänligt som än skrivs och sägs om dem i massmedia. Lärarna som kollektiv är uppenbarligen ännu inte mogna en metod som befrämjar entreprenörskap.

Jag vill dock ta upp ett annat hinder som kanske är än större. Så länge vi inte bejakar entreprenörers och småföretagares praktiska kunnande kan vi inte räkna med deras hjälp vid skapande av nödvändig skolning av nya företagare. Ty nödvändiga insikter för en företagarbana skaffar man sig främst genom att pröva sig fram. Direkt eller genom att lära av andras erfarenheter. Därför är det något sjukt i att många entreprenörsutbildningar för praktiker mer ägnar sig år akademisk poängjakt än åt kvalificerat samarbete med redan verksamma företagare.

Högskolan som sådan är naturligtvis en viktig arena för skolning i entreprenörskap. I en årsgammal utredning till närings- och handelsdepartementet kunde vi konstatera att de flesta av det sena 90-talets akademiska entreprenörsutbildningar har företagssamarbete som det mest uppskattade inslaget. Praktikarbetet tydliggör vikten av att slå en bro mellan praktisk och formell kunskap i entreprenörsutbildningar till och med på högskolenivå.

Om Sverige inom en rimlig framtid skall åstadkomma en nationell skolning i entreprenörskap behövs en kraftfull och bred mobilisering av skilda kompetenser. Högskolans främsta uppgift är att genom sin regionala och internationella verksamhet producera och förmedla kunskaper. Företagens primära uppgift är att göra affärer och pengar, gärna med nya jobb som ytterligare ett resultat.

Med ökad kompetens skulle företagen kunna sköta sin uppgift ännu bättre. För näringslivets allmänna och småföretagens särskilda organisationer borde det vara en självklar och högprioriterad uppgift att i sina medlemmars intresse slå en bro mellan högskolan och småföretagsamheten, till exempel genom att fungera som mäklare i praktiksamarbete.

Nämnda utredning visar att organisationerna tyvärr inte tar sitt ansvar på denna punkt. Därmed hindrar de en intensifierad skolning i entreprenörskap i Sverige. Företagarna borde här ställa sina egna intresseorganisationer till svars, för sin egen och för kommande generationers företagares skull.

Bengt Johannisson, Professor i entreprenörskap och företagsutveckling vid Högskolan i Växjö och Lunds Universitet. Föreståndare för SIRE
(Scandinavian Institute for Research in Entrepreneurship)———–