Väst gräver gropar för sociala entreprenörer i Östafrika

Höginkomstländer sätter spelreglerna för klimatrelaterade projekt i låginkomstländer. Det undergräver innovativa lösningar från lokalbefolkningen, visar en ny avhandling.

Föroreningar, kollaps av biologisk mångfald, snabb avskogning och fattigdom som breder ut sig. På Pemba Island utanför Tanzanias kust känner invånarna av klimatförändringarna i sin vardag och kan inte längre ägna sig åt traditionell försörjning. Men eftersom de inte har lokala resurser att genomgå en förändring på egen hand, har de varit tvungna att arbeta med en internationell hjälporganisation. Alina Husung, vid Linnéuniversitetet, har i sin doktorsavhandling studerat hur individer på Pemba Island har anpassat sin försörjning efter klimatförändringarna och dess konsekvenser som ökad fattigdom.

Det är till största delen höginkomstländer som orsakat klimatförändringarna, men det är främst människor i låginkomstländer som lever med konsekvenserna, enligt Alina Husung. Samtidigt stöttar internationella organisationer i höginkomstländer de fattigare länderna för att ändra sin livsstil och bli mer hållbara.

– Det är ett moraliskt dilemma när människor i miljöer som Pemba Island förväntas ändra sin livsstil för att lösa de problem som höginkomstländer bär det största ansvaret för, säger Alina Husung.

Ömsesidigt beroende och spänningar

Stigande havsnivåer vid Pemba Island har lett till att havsvatten tränger in i risfält och försämrar skörden. Och traditionell monokultur, där man odlar ett växtslag åt gången, är vanlig på ön men har till stor del slagits ut av förändrade regnmönster och höjda temperaturer. Klimatförändringarna har försämrat invånarnas möjlighet till en tryggad försörjning på många sätt. Tillsammans med en systerorganisation i Kanada stöttar Community Forest Pemba (CFP) den utsatta befolkningen att anpassa sig efter klimatförändringens konsekvenser. Som en del av ett globalt större projekt, finansierat av Europeiska unionen, inledde CFP ett kryddprojekt för att hjälpa befolkningen att omvandla sina traditionella försörjningsmetoder till mer hållbara sådana.

– Tanken med kryddprojektet var att kombinera återskapande av skog med traditionella kryddplantager. Det var både en anpassning till klimatförändringarna och en insats för att bekämpa fattigdom när projektpengarna tog slut, berättar Alina Husung.

Samarbetet mellan den kanadensiska systerorganisationen och det lokala Community Forest Pemba visade sig bygga på ett ömsesidigt beroendeförhållande. Medan CFP var ekonomiskt beroende av partnern för att kunna skaffa resurser som plantor och jordbruksverktyg till polykulturell kryddodling, var partnern beroende av CFP på ett kontextuellt plan. Kunskap om lokala jordbruksmetoder, tillgång till informella nätverk och språkkunskaper var värdefulla resurser i projektet som CFP bistod med.

– De skilda kulturella och religiösa normerna ledde till häftiga diskussioner mellan dem. Men det skedde ett lärande också. CFP-teamet började gradvis att förstå vikten av kvinnors egenmakt, berättar Alina Husung.

Svåra spelregler leder till motsatt effekt

Låginkomstländer är beroende av höginkomstländers ekonomiska stöd för att anpassa sin försörjning till de nya förutsättningarna som klimatförändringarna skapar. Villkoren för ett sådant stöd är ofta strikta och inte alltid helt enkla för lokalbefolkningen att leva upp till. Projektmedlemmarna på Pemba Island var till exempel tvungna att skriva berättande och ekonomiska rapporter på engelska som visade på projektets framsteg och resultat.

– Höginkomstländernas villkor kan ha motsatt effekt i praktiken. Tanken är att bidra till aktörskap och självständighet men i stället bakbinds projektmedlemmarna av villkoren och projektet riskerar gå i stöpet.

Detsamma gäller projektets förbestämda strukturer som inte alltid är anpassade till den lokala verklighet som är efter att finansieringen har upphört. På Pemba Island hade de sociala entreprenörerna till exempel inte råd att genomföra alla fältbesök man hade behövt göra för att distribuera plantor och jordbruksredskap, efter att finansieringen tog slut.

– Hade det inte varit för deras uppfinningsrikedom hade projektet varit misslyckat på sikt, säger Alina Husung, och berättar om hur sociala entreprenörer på Pemba Island agerat inom begränsande strukturer efter finansieringens slut.

– Man genomförde till exempel utbildningar på jordbruksinriktade fältskolor där deltagare delade med sig av kunskaper inom polykulturell kryddodling och så startade de plantskolor.

Kvinnor i området fortsatte dessutom att utveckla sina köksträdgårdar på begränsade ytor med befintliga plantor, och sålde överskottsproduktionen. Aktiviteterna som skapades ledde gradvis till ökad självständighet hos befolkningen.

– De små förändringar som de sociala entreprenörerna kollektivt genomförde slår hål på idéen om att stora problem kräver stora lösningar, säger Alina Husung.

Kontakta alina.husung@gmail.com

Konkreta förslag för bättre samarbete
Samarbeten mellan hög- och låginkomstländer blir allt viktigare, men de innebär även utmaningar. Alina Husung har konkreta förslag till beslutsfattare, projektfinansiärer och hjälporganisationer i höginkomstländer. Några av de är:

1. Erbjud låginkomstländer ”klimatfinansiering” så att befolkningen kan anpassa sina försörjningsmetoder efter klimatförändringarna.
2. Låta projektdeltagarna vara med och bestämma hur projektpengarna ska användas för att skapa mer jämlika relationer i samarbetet.
3. Skapa mer flexibla projektvillkor som kan anpassas efter miljön där projektet genomförs.
4. Kom överens med projektmedlemmarna om strategier för hur projektet ska avslutas för att arbetet ska kunna fortsätta efter finansieringen tagit slut.

Mer om avhandlingen
Alina Husung har nyligen disputerat vid Linnéuniversitetet. Avhandlingen heter
Sowing the Seeds of Change: Entrepreneurial Practices in a North-South Collaboration on Pemba Island from a Structuration Perspective och kan laddas ner som PDF.———