”Lyckad innovationspolitik – på andra sidan bron”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 4, 2012:

För en tid sedan behandlade forskarutbildningsnämnden på Linköpings universitet en disputation inom läkemedelsforskning. Som brukligt frågade vi handledaren om doktorandens jobb och forskning efter avhandlingen. Svaret var enkelt: ”Arbetslöshet. Hon har jobbat i samarbetsprojekt med Astrazeneca. Inget annat företag med denna forskning finns i Sverige. Och med Astrazenecas nedläggningar minskar antalet intresserade studenter och vi får skära ned utbildningen.”

Varför har det blivit så? Sverige hade ju en gång en världsledande läkemedelsindustri. Under 1980-talet lanserades ett nytt originalläkemedel per år. Sedan kom sammanslagningarna, uppköpen, utlandsflytten, och nedläggningarna – i Uppsala, Lund, Södertälje. De senaste 15 åren har det knappast lanserats ett enda originalläkemedel från Sverige.

En del tror att detta har varit en oundviklig utveckling i en alltmer globaliserad ekonomi. Men man behöver bara ta bron över Öresund för att se att svaret är nej. Ännu runt år 2000 var läkemedelsindustrin i Sverige större än i Danmark, även om Sverige var på väg ned. Men redan för fem år sedan visade Lars-Eric Brännström i Affärsvärlden hur mycket starkare Danmark blivit: Lika många sysselsatta, men dubbelt så många projekt i klinisk prövning, och dubbelt så många forskningsföretag.

Sedan dess har Sveriges ledande företag Astrazeneca skurit kraftigt, medan Danmarks ledare, Novo Nordisk, bara ökar och är på väg att bli Nordens högst värderade företag. Samtidigt som de mellanstora bolagen lever och frodas.

Svensk läkemedelsindustri hade under storhetstiden på 1980-talet en blandning av olika stora företag och decentraliserad forskning. Till skillnad från Sverige har Danmark behållit och utvecklat sin blandning: framgångsrika storföretag, stabila mellanstora bolag och entreprenörer med ledningskompetens från de stora. Genom en mycket medveten strategi kontrolleras dessa företag av danska ägarintressen, med starka och långsiktiga stiftelser som kärna.

Novofonden, som skapades på 1920-talet, kontrollerar Novo Nordisk. Lundbeckfonden äger Lundbeck och ALK-Abello. Leo-stiftelsen har greppet om Leo Pharma. Utan denna ägarkontroll hade de danska bolagen också varit uppköpta, sammanslagna och FoU på väg ut.

Så varför lär vi inte av Danmark? Varför inte satsa på att utveckla skattemässigt goda former för stabilt ägande i FoU-tunga branscher, samt komplettera med aktiv offentlig upphandling av nya produkter för att stödja innovativa företag? I stället ser vi skenåtgärder, till exempel mer statsstödd medicinsk forskning som ”kompensation” för att Astrazeneca lägger ned, eller allmänna satsningar på ”entreprenörskap”.

Men framgångsrik FoU inom avancerade branscher utvecklas inte vid statliga institut, utan i samspel mellan offentlig forskning och industriföretag som orkar ta produkter till marknaden. Nya företag inom life science är trevligt. Men de flesta kommer att misslyckas, och de få som förmår utveckla lovande substanser köps snabbt upp av utländska företag – om vi inte skapar mer långsiktiga ägarformer i Sverige.

Ett förslag till närings- och skattepolitiker: Förena gärna en resa till julskyltningen i Köpenhamn med en allvarlig ansträngning att faktiskt lära något av vårt södra grannland!

Om Christian Berggren

Christian Berggren är professor i industriell organisation vid Linköpings universitet. Han intresserar sig bland annat för teknologistrategier, FoU-ledning och innovatörers roll i stora organisationer. Under hösten har Christian varit gästforskare på University of New South Wales i Sydney, Australien. Du når honom på christian.berggren@liu.se———–