”Entreprenöriellt lärande – allt annat än flum”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 2, 2015:

Jag har undervisat och forskat inom området entreprenörskap i skolan i snart 14 år. Det har inte varit problemfritt. Min utgångspunkt har emellertid varit att fundera över vem entreprenören är, och vad entreprenören har i skolan att göra. Jag kan därför förstå den skepticism som uppstår runt begreppet entreprenörskap och den ideologiska kopplingen till ekonomi. Kritik är viktigt när nya begrepp introduceras, men den ska bygga på saklig grund – inte på löst tyckande.

Som jag ser det är kunskapsbrist en viktig orsak till att såväl forskare som journalister har benämnt entreprenöriellt lärande som ”flum”. I ett par sammanhang har förfärade röster höjts om att entreprenöriellt lärande skulle innebära ännu mer eget arbete i skolan, samt att det pedagogiska förhållningssättet skulle riskera att svenska skolbarn får ännu sämre studieresultat. Vilka grunder sådana uttalanden har framkommer inte.

Helt klart är dock att entreprenöriellt lärande, liksom allt annat lärande, behöver vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Skolverket har under de senaste fem åren kompetensutvecklat lärare på fältet för att synliggöra den beprövade erfarenheten och koppla begreppet till befintlig forskning. Nu är det just ordet ”entreprenörskap” som har skrivits in i läroplanerna, även för grundskolan. Så här med facit i hand var det kanske inte helt lyckat, eftersom entreprenörskap fortfarande tycks vara förknippat med företagande.

Men det handlar alltså inte om att utbilda entreprenörer, varken i förskolan eller i grundskolan. Däremot bör elever, enligt Regeringens strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet, utveckla entreprenöriella kompetenser som att ”se möjligheter, ta initiativ och omsätta idéer till handling”. Dels kan det bidra till att individen genomför sina studier mer framgångsrikt, dels kan det vara värdefullt för samhället om unga får lättare att etablera sig på arbetsmarknaden.

Skolan har alltid använts som politiskt medel för att uppnå de krav som samhället ställer. Industrisamhällets skola var svaret på ett behov av samhällsmedborgare som passade inom industrin. Skolsystemet byggdes därför upp och anpassades enligt det: Korta arbetspass med raster emellan, tydlig skillnad mellan rätt och fel, en förman som styrde genom envägskommunikation. Efterföljande läroplaner har också utarbetats efter rådande tidsanda, och den kunskapssyn som ansetts vara vedertagen.

Det som både policy och forskning är överens om i dag är att entreprenörskap i skolsammanhang innehåller två perspektiv på undervisning. Ett snävt perspektiv som direkt är inriktat mot ämnet entreprenörskap, och ett brett perspektiv där undervisningen bygger på kreativitet, elevers livsvärld, handlingskraft och motivation samt samverkan både inom skolan och utåt mot omvärlden.

Forskningen är också överens om att en entreprenöriell undervisning utgår från elevers olika kompetenser, är cirkulär och präglas av medarbetarskap såväl mellan lärare och elever som elever emellan. Det handlar om att ta till vara elevers erfarenheter och kunskaper, verka för deras motivation och lust till lärande och involvera det omgivande samhället i undervisningen. För detta behövs kompetenta lärare som både är ämneskunniga och duktiga didaktiker – allt annat än flummiga.

Om Eva

Eva Leffler är docent i pedagogik vid Umeå universitet. Hon är medförfattare till boken Entreprenöriellt lärande – i praktik och teori (Liber, 2014) och till Skolverkets kunskapsöversikt Skapa och våga. Om entreprenörskap i skolan (2010, 2015). Hon nås på eva.leffler@umu.se———–