Den svenska paradoxen är ingen paradox

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 1, 2010:

-Det har i den svenska forsknings- och innovationsdebatten under de senaste åren ofta diskuterats vad som ligger bakom den så kallade svenska paradoxen. Sverige rankas högt i internationella jämförelser som mäter forskning, konkurrenskraft och innovation. Samtidigt har vi bara till en del lyckats kompensera för den utslagning av företag som skedde under 1990-talskrisen, och dagens finanskris har slagit hårt mot Sverige genom vårt exportberoende.

Paradoxen skulle alltså ligga i att Sverige satsar mycket på forskning och innovation, men att vi borde få ut mer i form av jobb, tillväxt och exportinkomster. Detta är dock en paradox enbart om man har föreställningen att varje krona som satsas på forskning i Sverige, oavsett inriktning, automatiskt bidrar till ekonomisk utveckling – och gör det just i Sverige. I en globaliserad värld finns det få skäl att tro att så blir fallet.

Frontpositionen beror främst på storföretagens FoU-satsningar i Sverige. Storföretagen ingår i globaliserade värdekedjor, och det är inte självklart att FoU i Sverige ger jobb just i Sverige. De höga FoU-siffrorna har delvis historiska skäl, men kan ändras snabbt. Mer än 40 procent av industrins FoU ligger i företag med huvudkontoret utanför Sverige.

Få nya, små och medelstora företag utvecklas till storföretag. Sverige har relativt få snabbväxande företag, låg tillväxt bland nya företag och ett stort beroende av de stora internationella företagen. Detta är oroande eftersom det främst är i småföretagen som sysselsättningen kan öka.

Så långt stämmer paradoxdebatten alltså väl med den svenska verkligheten. Att det svenska forsknings- och innovationssystemet dessutom är väldigt spretigt med en rad olika, och inte tillräckligt samkoordinerade, aktörer försvårar situationen ytterligare.

Den absoluta majoriteten av statens pengar satsas på inomvetenskaplig forskning på universitet och högskolor – antingen direkt som fakultetsmedel eller indirekt via Vetenskapsrådet. Investeringarna i behovsmotiverad forskning och innovation i Sverige är däremot mycket begränsade. I det statliga forskningssystemet är det bara Vinnova och Energimyndigheten som har uttalade krav på sig att satsa på nyttiggörande av forskningen. Och bara cirka sex procent av statens forskningssatsningar går till detta, jämfört med cirka 25 procent i mitten av 1980-talet.

Denna svenska obalans saknar mer eller mindre jämförelse om vi tittar på omvärlden. Tillväxt får vi först när vi har ett svenskt system där forskningen också skapar nya företag, konkreta produkter och förbättrade tjänster.

Den svenska paradoxen är alltså egentligen inte så paradoxal. Vi måste bara hitta en bättre balans i hur pengarna fördelas. Sverige måste självklart göra fortsatta satsningar på vetenskaplig excellens. Men vill vi också ha tillväxt, så måste en allt större del av satsningarna gå till innovationer.

Vi behöver satsa på behovsmotiverad forskning och innovation – inte bara för att få igång ekonomin och ersätta de verksamheter som har slagits ut under krisen. OECD:s innovationsstrategi pekar på ett antal samhällsutmaningar som kommer att kräva innovativa lösningar. Dessa kräver också riktade insatser.

Om Charlotte Brogren
Charlotte Brogren tillträdde som generaldirektör för Vinnova 1 september 2009. Innan dess var hon utvecklingschef på ABB Robotics. Hon är teknologie doktor i kemiteknik. Du når henne på charlotte.brogren@vinnova.se———