”När vi frigör oss från normer kommer kreativiteten”

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2017:

Vi är så vana vid att saker och ting i vår omgivning ser ut som de gör att vi sällan reflekterar över dem. De är ju designade av en expert, då måste det finnas en djupare mening bakom. Men vi är lurade, menar Karin Ehrnberger: Det är till stor del normer som styr. Så länge vi inte kritiserar normerna, går vi miste om kreativitet och innovation.

Ehrnbergers avhandling har fått betydligt mer uppmärksamhet än en genomsnittlig svensk avhandling. Hon forskar om normkritisk design och empirin kommer från fem konkreta designforskningsprojekt. Mest omtalad – och baktalad – har Androstolen blivit, en ”gynekologstol” för män.

Det hela började när hon utbildade sig till industridesigner, som en av få kvinnor i sin klass. Även de flesta av lärarna var män.

– Jag trivdes inte så bra. Det odlades en kultur och en jargong som man var tvungen att anpassa sig till. Det var mycket teknisk design, tung industri, manligt dominerade branscher och stora maskiner. En tjej designade en symaskin, det blev en stor grej: ”Just det, en symaskin kan man också göra!”

– Jag kände igen mig från min uppväxt. Det var alltid mycket verktyg och maskiner runt min mamma: symaskin, strykjärn, köksverktyg och annat. Ändå har hon alltid sagt att hon inte kan något om teknik. Och det var min pappa, som hade hand om tv:n, som var ”den tekniska” i familjen, säger Karin Ehrnberger.

Hon funderade mycket på de här frågorna, och började leta litteratur kring design och genus. Det fanns en del utomlands men inte så mycket i Sverige. Och det fanns mycket kring exempelvis genus och teknik, men ganska lite specifikt om genus och design. I stället hämtade hon inspiration från technofeminismen, med namn som Donna Haraway, Judy Wajcman, Cynthia Cockburn, och filosofen Derrida.

Ett av resultaten av funderingarna blev att hon bytte formspråk på en borrmaskin och en stavmixer. Det gav en tydlig bild av normerna i designvärlden, som vi till vardags sällan tänker på.

– Jag hade inte förstått hur känsligt ämnet var, för mig hade insikten kommit gradvis. Borrmaskinen och mixern fick jättemycket uppmärksamhet när jag ställde ut dem. En del kritik, men många tyckte att polletten trillade ner när de såg dem.

Efter de nya insikterna kände Karin Ehrnberger att hon inte kunde gå tillbaka till jobbet som traditionell industridesigner. Det var då hon kom i kontakt med forskarvärlden, precis när designforskningen tog sina första stapplande steg.

– Jag var så himla rätt i tiden! Det är jag nu också med min avhandling där normkritik står i centrum. Jag vet inte om det är tur eller skicklighet…

– Nä men allvarligt, och som jag också skriver i avhandlingen: Jag följer med i samhällsdebatten och justerar fokus från genus till normkritik under avhandlingsarbetets gång.

Ett av hennes mål med avhandlingen var att den skulle vara tillgänglig och få spridning utöver de vanliga akademiska kretsarna. Hon har lagt stor vikt vid formgivning och design. Kappan är personligt skriven på svenska, med Ehrnberger själv tydligt närvarande i texten. Hon förkastar tanken att forskare ska, eller kan, vara objektiva.

Hon uppmuntrar läsarna att dra sina egna slutsatser och även kritisera hennes forskning. På så sätt har avhandlingen blivit en del i hennes normkritiska projekt.

– Vi forskare lyckas inte alltid så bra med det som kallas för tredje uppgiften. Men jag ville verkligen nå ut, så jag tryckte upp en mindre upplaga och la i stället extra krut på formgivningen. Med tanke på mitt ämne kunde jag inte stöpa avhandlingen i en traditionell form och låta den försvinna bland hyllorna i något bibliotek. Att forskning inte är tillgänglig är också en klassfråga. Vem skriver vi för? Det finns exempelvis många i Sverige som har svenska som andraspråk, inte engelska. Det är en av anledningarna till att jag skrev på svenska.

Och hon verkar ha lyckats, avhandlingen är helt slut i tryckt format och en av de mest nedladdade från KTH för tillfället.

Design ses som en öppen och kritisk praktik i sig. Men Ehrnberger menar att vi lurar oss själva. Design är normkritisk på vissa sätt, men missar ofta de sociala normerna.

– Vi pratar gärna om designprocessen som så fantastisk och fri. Man ska designa ”något att sitta på”, inte ”en stol”. Men på andra sätt kan design vara verkligt problematisk och i stället reproducera normer och exotifiera kulturella uttryck.

– Problemet är att vi inte går till botten med vad problemet är. Där någon bara ser ett vardagligt designat föremål, upplever en annan utanförskap.

Hon gillar inte begrepp som ”inkluderande design”, ”demokratisk design” eller ”design för alla” eftersom de vill påskina att det finns ett sätt som passar alla. Risken är ett ännu större utanförskap för dem som inte känner igen sig.

– Ibland gör vi design för en typ av individ, det är omöjligt att göra en sak som passar exakt alla. Men jag tror att vi måste vara mer öppna med det. Det är mycket bättre än att låtsas att vi gör något som ska passa alla, när det inte gör det. Inkluderande för vem, liksom? Och vem bestämmer det?

Ofta är det nog inte illa menat utan handlar mer om obetänksamhet, konstaterar Ehrnberger och drar ett exempel med en klädkedja som lanserade ett barnskärp som såg ut som ett måttband. Det var mest tänkt som en kul lek med design, men reaktionen lät inte vänta på sig. 40 minuter efter att en upprörd kund hade lagt ut det på sin Facebook var skärpet bortplockat från kedjans samtliga butiker.

Att inte ta hänsyn till hur normer påverkar design leder enligt Ehrnberger också till att vi inte är så innovativa som vi skulle kunna vara. Många gånger tar vi för givet att ett föremål ska se ut på ett visst sätt.

– Vi är bra på att anpassa oss och nöja oss. Men vi måste vara kritiska! Mycket kreativitet kommer ur kritik. Vi pratar gärna om den fria kreativiteten, men vi är inte fria. Vi är begränsade av normer. Det handlar inte bara om att det är PK att frigöra oss från normer. Det är också kul, intressant och leder till kreativitet och innovation. Det behövs ständigt nya sätt att se på världen, säger Ehrnberger.

Förbudet mot glödlampan gjorde till exempel att marknaden exploderade av nya ljusprodukter. Motståndet var stort till en början, det klagades bland annat på sämre ljusegenskaper. Men nu finns det många bra substitut och de flesta har nog vant sig.

– Problemet är att folk är rädda. De är rädda för att det ska bli fel, för att trampa någon på tårna. Men vi kanske inte ska vara så rädda för att försöka. Eller erkänna när det blir fel. Och vara tydliga med var vi kommer ifrån. Eller så ska man helt enkelt inte ge sig på att designa för vissa grupper, utan överlåta det åt någon som har erfarenhet av att tillhöra den i stället.

– Jag tror inte att vi kan uppnå en perfekt design. Vi kommer att göra misstag, det är så vi lär oss. Det handlar mycket om hur vi reagerar på kritik. Det är viktigt att föra en dialog och ta till sig andras åsikter.

Ett annat problem är pengar, menar Ehrnberger. Allting ska gå fort och vara billigt. Därför tänker företagen kortsiktigt och satsar på ”säkra kort”. Det handlar om vilka som sitter på makten i företagen, och vad de anser är hållbart.

– Det handlar mycket om känslor också. När vi presenterade vår Energy Aware Clock för elbolagen blev de kränkta. Det vi hade gjort var fel och gick emot hela deras världsbild kring hur man mäter el. Nu ser man de idéer vi hade överallt. I elbolagens egna appar bland annat.

Eftersom normer är osynliga är de svåra att bryta. Och många av dem som blir förtryckta av normer i samhället har svårt att göra sina röster hörda. De har inte den makten.

– Att jag får ge ut en avhandling och curera en utställning om normkritisk design har att göra med vem jag är. Det finns andra som har kämpat jättelänge med de här frågorna, som inte alls får det utrymmet. Då måste jag ge plats åt dem. Jag försöker göra det genom att tipsa om andra, och genom att avsäga mig vissa uppdrag. Men jag kan absolut bli bättre på det.

Vem kan göra något? Vem bär ansvaret? Politiker? Företag?

– Ja, det är i alla fall hög tid att göra något. De initiativ som finns är ofta småskaliga och ligger utanför den ordinarie verksamheten. Lite som att vissa förskolor har ”genustimme”, det blir ett alibi. Jag tror att man måste börja hos sig själv. Men ska det bli någon verklig förändring i företag måste ledningen vara med.

Det finns många hinder att forcera: Bilden av designer som allvetande problemlösare. Att normer är osynliga. Att vi tar för givet att en design är optimal. Att företagen tänker kortsiktigt. Att vi tror att vi vet vad folk vill ha. Och helt vanlig trångsynthet.

– Jag har blivit kallad många hemska saker i kommentarsfält, till exempel i anslutning till artiklar om Androstolen. Många positiva kommentarer såklart, från kvinnor som har tyckt ”äntligen”. Men sedan finns det då män som har mage att sätta sig över kvinnors upplevelse av att sitta i en gynekologstol. De tycker att de vet mer om det än kvinnor. Det är faktiskt helt otroligt!

Kontakta ehrnberger@gmail.com———