Diskussion om innovation

Jonas
Gustafsson
DELA
Fyra föreståndare i diskussion om innovation. Från vänster till höger: Börje Johansson (Cesis), Charles Edquist (Circle), Anders Malmberg (Cind) och Åsa Lindholm Dahlstrand (Ride). Foto: Johanna Hanno

Fyra professorer i

Mycket har hänt inom svensk innovationssystemsforskning de senaste sex åren. Fältet har svällt, en forskargemenskap har växt fram, och kontakter har etablerats mellan akademi och policy. Vinnovas finansiering av fyra forskningscentrum inom området har bidragit till utvecklingen. 4 mars samlade vi de fyra centrumföreståndarna för ett samtal om innovation, forskning och politik. Det blev också lite snack om myter, missförstånd och k-ordet.

Vinnovas program Innovationssystemsforskning om FoU och tillväxt startade 2004. I samband med att programmet nu avslutas och ett nytt tar över, tyckte vi att det var dags för en avstämning. Vad har egentligen hänt sedan programmet startades för sex år sedan? Vad har forskarna kommit fram till? Har satsningen varit lyckad?

För att få svar på våra frågor samlade vi föreståndarna för de fyra forskningscentrum som finansierats inom Vinnovaprogrammet för ett samtal: Charles Edquist från Circle, Börje Johansson från Cesis, Åsa Lindholm Dahlstrand från Ride och Anders Malmberg från Cind. Samtalsledare var Esbris vd Magnus Aronsson. Han började med att vända sig till Vinnovas Göran Marklund, som var med och startade programmet 2004.

Magnus: Hur resonerade ni när ni drog igång?

Göran: Vi ville bygga starka, långsiktiga miljöer som kunde attrahera resurser. Vi ville också öka intresset för innovationssystemsfrågor. Genom programmet bidrar samhällsvetare till policyförståelse. När vi utvärderade satsningen för ett par år sedan visade det sig att det gått riktigt bra vetenskapligt. Men när det gäller frågan om att skapa bättre insikter hos policy, finns fortfarande en del kvar att göra.

Magnus: Mer forskning behövs, som man brukar säga?

Göran: Mer insikter behövs, men vägen dit kan ju variera…

Därefter gick ordet över till centrumföreståndarna.

Magnus: Vad skiljer era respektive centrum åt, och vad är era styrkor?

Charles: Circle har innovation i centrum, men sysslar också med entreprenörskapsforskning och forskning om forskning, det vill säga forskningspolitik. Nyligen har vi börjat titta på relationen mellan de här tre områdena. Om vi tar de två första, innovations- och entreprenörskapsforskning, så är skotten ganska vattentäta. Det är inte lätt att få en innovationsforskare att prata om entreprenörskap och tvärtom. Men vi vill alltså integrera de tre ämnesområdena.

Åsa: Det här med innovationsforskare och entreprenörskapsforskare är intressant tycker jag. Traditionellt kan man ju se att entreprenörskapsforskning har mycket av sina rötter inom företagsekonomin, medan innovation har sin hemvist på de tekniska högskolorna. Det som är kännetecknande i dag är att innovationsforskare ofta anser att entreprenörskap är en del av innovation, medan entreprenörskapsforskare tar det för självklart att innovation är en del av entreprenörskap. Men det är inte så himla många som bryr sig om hur relationen där emellan ser ut. Det finns oerhört mycket mer att göra just i det spänningsfältet. Själva kopplingen är intressant, och den behandlas i Rides forskning. Ride har oftast ett starkt teknikfokus. Vi är empiritunga, verklighetsnära och policynära.

Börje: För oss på Cesis har det varit ganska enkelt att koppla entreprenörskap till innovation. Vi har placerat det mesta som har med entreprenörskap att göra i det sista ledet i innovationsprocessen: kommersialiseringen. Det har blivit ett komplement till FoU, som kommer före, och kanske något ytterligare, innan man har hela innovationskedjan.

Anders: Ekonomisk geografi är den tyngsta disciplinen på Cind. Vi intresserar oss inte bara för innovationssystem, utan också för omvandlingen av industriella system generellt. Därför har klusterordet varit vanligare i Cindmiljön än i de andra miljöerna. Vi använder k-ordet mer än IS-ordet. Vi tror att det till stor del är människorna, och hur de rör sig, som håller ett kluster på plats. Vi har ett gäng som hållit på med transnationella företag på heltid, alltså innovationsprocesser i multisar och hur det länkar in till olika geografiska miljöer. Vi har hållit på rätt mycket med arbetsmarknadsforskning. Vi tror att det till stor del är människorna, och hur de rör sig, som håller ett kluster på plats. Det har mycket att göra med hur den lokala arbetsmarknaden ser ut. På senare år har vi även försökt dra igång forskning om starka forsknings- och innovationsmiljöer.

Magnus: Vilka forskningsfrågor var på tapeten för sex år sedan, och vilka är de viktigaste forskningsresultaten som era centrum har presenterat? Ni får gärna vara konkreta.

Charles: Vad jag tycker att vi har uppnått under de här sex åren är att vi kan formulera frågor och svar på ett mer specifikt sätt. Och det är faktiskt väldigt viktigt. För forskningen naturligtvis, men också för användningen i policysammanhang. Det förbättrade forskningsläget har uppnåtts på två sätt. Det ena är begreppsutveckling, att sortera ut vad vi menar med innovation och innovationssystem, eller vad det är för skillnad på produktinnovationer och processinnovationer, och så vidare. Det andra sättet är att vi har fått mer och bättre empiri. Fortfarande har vi inte tillräckligt, men vi har helt klart förbättrat forskningsläget. När det gäller konkreta forskningsresultat så redovisas de i detalj i Circles årsrapport, som finns att ladda ner från vår webbplats.

Magnus: Vågar du ge något exempel på vad ni har åstadkommit?

Charles: Om vi tar begreppsutvecklingen: för sex år sedan, eller lite till, så talade man om teknologi. Nu talar vi om innovation. Det är ett bredare begrepp, och då får man taxonomisera och tala om olika slags innovationer: produkt-, process-, radikala, inkrementella och så vidare. Det ökar precisionen i arbetet. Man kan inte mäta om man inte kan precisera vad man vill mäta.

Magnus: Är det några resultat som har förvånat?

Charles: Ja, det är ju jäkligt konstigt att varken Vinnova eller vi har lyckats mäta vad som kommer ut ur innovationssystemet. Då menar jag inte patent, entreprenörer eller nya företag, utan vilka faktiska innovationer som kommer ur systemet i form av produkter och processer. Det kan vi faktiskt inte mäta än. Det är inte unikt för Sverige, men det är dåligt, och här behöver vi göra mycket mer.

Åsa: Ride har ju inte riktigt lämnat teknologin som begrepp och gått över helt till innovation. Vi tror fortfarande att teknologin spelar roll. Ett av de intressantaste resultaten är när vi tittar på framväxten av nya teknologiska system och hur det går till. Jag brinner själv för att det jag håller på med måste vara kul. På Ride tycker vi det är kul är att avliva myter: till exempel forskare som påstår att de har funnit ett fenomen, utan att jämföra med någonting. När vi ser en sådan myt kastar vi oss över den. Ett exempel är Sveriges så kallade brist på medelstora företag. Det är en typisk myt som vi har bidragit till att avliva. Det finns också en myt i Sverige och Europa att det som kommer ut av akademisk forskning är alldeles för begränsat. På näringsdepartementet sprang man för några år sedan runt med ett dokument som en bibel. Enligt dokumentet var Sveriges ingenjörer dåliga på att skapa företag. Dåliga jämfört med vad? Något som vi jobbar mycket med nu är betydelsen av tidsfördröjningar. Det tar ofta uppemot 30 år innan man ser några direkta effekter av akademisk forskning. Många studier mäter effekter efter två år och tycker att man tar i. Vissa studier mäter samma år! Vi ser mycket till de komplexa sambanden, och betydelsen av indirekta effekter. Vi tror att man gör det lite för lätt för sig ibland.

Charles: Ja, det är förbaskat svårt att mäta och vara precis och specifik. När det gäller olika inputvariabler så är det mycket lättare. FoU finns det ju till exempel bra statistik på. Men just när det gäller vad som kommer ut ur systemet, och vad policymakare faktiskt ska påverka, blir det riktigt svårt. Och det är nästan ingen som har försökt.

Börje: Man får mäta det man kan observera. Om det inte är relevant så är det klart att man är lite illa ute. Men det här med myter är viktigt. Jag tror att din bild är riktig, Åsa. Och det gäller inte bara innovationsforskningen. I allt som är policyrelevant gäller det att vara medveten om att forskning kan bli en bricka i ett spel som ligger långt ifrån det akademiska. I början på 1980-talet jobbade jag på ett institut utomlands. Vi hade en direktör som brukade säga: ”De flesta inser inte att myter och teorier är väldigt lika varandra”. Det är i stort sett omöjligt att se skillnad på dem, och det kan ta 30 år innan man upptäcker att teorin bara var en myt. När Cesis startade för sex år sedan var nationalekonomers delaktighet i forskning inom innovation och entreprenörskap väldigt mager. En fråga som lyftes fram var: Lönar det sig egentligen med FoU-arbete och innovationsansträngningar i ett land? Den frågan har aldrig fått något riktigt konsensussvar. Cesis forskning har dominerats av att försöka ta reda på hur mycket av detta vi kan verifiera på företagsnivå. Först under de senaste två åren har vi börjat summera upp det till landsnivå, och ställa oss frågor som: Behövs Vinnova? Om det ändå tar 30 år för en innovation att komma fram kanske Vinnova inte behövs.

Magnus: Vad har ni kommit fram till, behövs Vinnova eller inte?

Börje: Det man kan säga är att omständigheterna runt enskilda företags innovationsansträngningar gör skillnad. På mikronivå, och kanske också när vi aggregerar till kommun- eller regionnivå, kan vi säga att humankapital, kunskapsnivå och utbildning spelar stor roll. Bland annat för vilken typ av produkter som företag i ett område exporterar, om de utvecklar nya produkter, och i så fall vilken typ av nya produkter. Små, perifera kommuner exporterar och tar fram produkter som är av en annan karaktär än storstadskommuner. Det har naturligtvis policyrelevans, bland annat genom den diskussion som poppar upp nu och då: Ska vi ha regionala högskolor eller inte? En annan faktor som spelar stor roll är om ett företag är kopplat till ett multinationellt bolag eller inte. Företag som är kopplade till multinationella bolag har kanaler som inte bryr sig om avstånd, de har en kunskapsinhämtning i mycket högre grad än andra företag. Om företaget exporterar eller inte, säger mycket om innovationsansträngningarna. Vi tycker också att vi har starkt empiriskt stöd för att det finns en lärprocess i innovationsansträngningar. När man har gjort det i några år blir man bättre på det. Lärprocessen gäller inom företaget, men också i närmiljön. Om man omger sig med företag som inte har innovationsverksamhet, har man ett trögare före att staka sig fram på. En del av detta har att göra med rörlighet i arbetskraften. När arbetskraften flyttar på sig tar den med sig kunskap från företagen. Det finns också stöd för en besvärande tidsvarians. Miljöer som är framgångsrika fortsätter att vara framgångsrika. En innovationspolitik som vill åtgärda detta måste ta hänsyn till de trögheter man har att arbeta med.

Anders: När Åsa pratade om mytbildning på grund av knepig forskningsdesign tog jag åt mig lite grann. Vi har en rätt stor proportion fallstudieforskning, och ganska ofta studerar vi ett fall i taget. Å andra sidan gör vi rätt många sådana studier, så efter ett tag uppstår ändå en bild som får drag av generaliserbarhet. Det har blivit så att vi har en kraftig överrepresentation av studier inom life science och andra sektorer där forskningskopplingen är stark. Vi gör också många studier inom de kreativa näringarna, alltså exempelvis musik, mode och design. Det är en annan typ av kunskapsbas, och en annan typ av processer, men båda områdena är väldigt kunskapsintensiva. Och i någon mening är innovation viktig i båda. Jag tycker att vi kan presentera en bild från båda områdena som ger vissa implikationer. Tyvärr så ger den inga bra svar, utan gör det bara krångligare. Charles sa att det är jobbigt att vi inte kan mäta vad som kommer ur systemet. Det resonemanget förutsätter att vi har ett system som vi kan hälla in lite policy i och så kommer det ut något på andra sidan. Våra studier visar att det är otroligt krångligt att ta reda på hur systemet ser ut över huvud taget. Geografin i det här blir väldigt viktig. Det vi får fram, oavsett vilken typ av företag, bransch eller geografisk kontext vi tittar på, är att systemen är väldigt vidsträckta. Det är klart att det förekommer en del i den lokala och regionala miljön, men mycket leder utanför landet. Förekomsten av multisar blir alltså viktig, en del branscher är helt dominerade av det. Vi har exempelvis en musikindustri i Sverige som är totalt dominerad av ett antal utländska bolag. Resultatet blir att det är otroligt svårt att veta var effekterna av en insats kommer. En FoU-satsning här kan ge tillväxt någon helt annanstans. Företagsekonomerna som studerar nätverk säger att de stora samhällseffekterna av en innovation sker hos användarna. Sverige är ett litet land och många av användarna kommer att finnas på helt andra håll i världen. Det finns också exempel på företag som blir uppköpta och försvinner utomlands. Då är frågan hur bra eller dåligt det är? Ja, helt bortkastat är det ju inte. Företaget har kanske verkat i 15 år i en miljö där det genererade mycket jobb och en del pengar. Någon blev rik på kuppen och sitter med en miljard som kan investeras i något vettigt. Och de människor som drev fram företaget blir ofta kvar i miljön och startar nya initiativ. Men det ställer en massa frågor på sin spets kring vad effekten av det här blir. Är det något vi kan bidra med så är det att de geografiska systemavgränsningarna är väldigt komplicerade. Det måste man nog ha med sig när vi pratar effektmätningar.

Börje: Men det handlar ju om att acceptera att vi lever på 2000-talet.

Charles: Det här klart att det är luddigt vad ett system är, och hur avgränsningar i geografi ser ut. Det är också luddigt vad av samhället, eller ekonomin, som ingår. Det måste man också precisera. Vad som är systemet är varken givet av gud eller kungen. Det är faktiskt vi själva som får bestämma vad som är systemet. Och så får vi göra det explicit och analysera det. Sedan får vi vara överens eller inte om det.

Anders: Men en del av våra begrepp, som kluster eller regionalt innovationssystem, antyder att vi har en idé om vad systemet är. När vi sedan börjar studera det märker vi ofta att det inte var så enkelt som vi först trodde. Det tycker jag snarare är regel än undantag.

Charles: Som Åsa sa, det här med att jämföra är fullständigt centralt. Det är enda sättet att säga om ett system är bra eller dåligt, högt eller lågt.

Magnus: En frågeställning som Vinnovaprogrammet ville ha svar på var ju hur sambandet mellan FoU, innovation och tillväxt ser ut. Vad har vi kommit fram till där, och vad kvarstår att göra?

Anders: Det är en jättesvår fråga, jag har inget bra svar. Det är inte Cinds starkaste gren, framförallt inte på makronivå. På mikronivå har vi anekdotiska exempel på hur det kan se ut, men jag tror inte riktigt det var det du var ute efter i första hand. Jag lämnar med förtroende över till vår ekonometriker Börje som grejar det här galant.

Börje: Jag kan väl framställa det så att det låter som att jag grejar det galant i alla fall. Det första jag vill säga, som är en truism egentligen, är att på makronivån har vi två störande fenomen. Det ena är att om någon genomför en betydelsefull innovation så sprider sig det och har konsekvenser hos andra företag i andra delar av ekonomin – alltså en positiv multiplicerande effekt. Den andra är Schumpeters kreativa förstörelse, alltså att när något nytt slår igenom är det andra saker som får dra sig tillbaka. Då blir frågan: vilken av de här krafterna tar över? Svaret är att det beror på. Det kommer att skilja sig när det gäller typ av innovation. Man har ödslat bort många decenniers diskussion på frågan om det är stora eller små företag som gör innovationer. Ett stort företag, i det allmänna fallet, är en konsekvens av en serie innovationer. Det är helt enkelt stort för att det har gjort innovationer. Företag blir större i huvudsak genom mångsidighet, att de har många innovationer, snarare än genom att fördjupa något som bär väldigt länge. Tar man bort innovation ur företag, tar man bort väldigt mycket av det som är tillväxt i ekonomin. Det enda entydiga vi kan säga är att länder som har mycket välstånd, har också mycket innovationsansträngningar. Vad har då innovationspolitik med detta att göra? Jo, den kan göra det glattare för företag. Vi vet att de flesta nya företag försvinner, men ett litet fåtal klarar sig längre – och växer.

Anders: För mig har diskussionen om innovation och tillväxt drag av cirkelresonemang. Porter pratar ju mycket om konkurrenskraft, och för honom definieras konkurrenskraft av innovationsförmåga. Det finns ingen långsiktig konkurrenskraft som inte är samma sak som innovationsförmåga. Och då har vi gått ett varv runt.

Börje: Cirkelresonemangen är de enda sanningarna som är helt sanna.

Charles: Vad gäller sambandet mellan FoU, innovation och tillväxt har vi inte gjort så stora framsteg. Jag har två förklaringar till detta: ska man studera sambandet empiriskt måste man ha indikatorer. Här har ingen hittills lyckats mäta hur mycket av vilka faktiska innovationer, till exempel produkter och processer, som har kommit ut ur innovationssystemet. Och då är det ju svårt att se effekterna av dem. Det andra är att kedjan FoU–innovation–tillväxt låter väldigt linjär. Det finns naturligtvis många andra faktorer än FoU som påverkar innovation och därmed tillväxt. Frågan är alltså delvis fel formulerad.

Magnus: Hur skulle du ställa frågan?

Charles: Först måste man veta vilka innovationer som har skett, och hur stora och viktiga de är i jämförelse med andra länder. Sedan får man studera de faktorer som påverkar innovationen. Då får man göra en lista på dessa faktorer och inte bara titta på FoU, utan även de andra. När det gäller den fortsatta pilen från innovation till tillväxt, ja då måste man titta på olika typer av innovationer för det första. Produktinnovationer och processinnovationer har inte samma effekter på tillväxten.

Åsa: Det är väl i alla fall hyfsat välbelagd i dag att det finns någon slags koppling mellan FoU-investeringar och tillväxt. Det börjar vi känna oss ganska säkra på. Men sedan kommer det här med innovation och ställer till det. Det är alltså inte belagt att det finns ett samband mellan innovation och tillväxt, förutom i vissa sektorer. Det varierar, och det ställer ju till det ytterligare. Jag tror att det finns en teknikkoppling i det hela, men där har vi inte kommit särskilt långt. Jag säger inte att Charles har fel, det är självklart viktigt med process och produkt, men det räcker inte. Vi måste ta det ett steg till. Sedan vet vi en annan sak: att det finns en koppling mellan entreprenörskap, nyföretagande och tillväxt. Ni märkte det, att ingen av de andra nämnde entreprenörskap? Fastän de säger att de har sådan forskning. Många vill koppla ihop de här två sakerna och hävdar att det teknikbaserade eller innovationsbaserade nyföretagandet skulle vara extra viktigt för tillväxt. Men då trillar vi dit igen. Precis som med innovation kan vi inte bevisa att det finns något samband. Det finns snabbväxande företag i de grupperna, javisst. Det är vår snabbast expanderande sektor, sysselsättnings- och omsättningsmässigt. Men i relation till nyföretagande i allmänhet är de här företagen väldigt få. Så effekten slår inte igenom på den ekonomiska tillväxten. Det vi vet är att entreprenörskap är viktigt. Det finns en hel del kvar att göra, men lite grann framåt har det gått i alla fall.

Charles: På makronivå är det här svårt. Men om vi tittar på innovationsnivå är det lite enklare. Ta till exempel den integrerade kretsen. Det är ju intuitivt att den har gett enorma tillväxteffekter. Det är det som är basen i det här, att det finns en allmän acceptans för ett sådant förhållande. Men att visa det ekonometriskt, den utmaningen tog du Börje inte riktigt från Anders.

Börje: Jag berättade ju en del storys… Men jag kan väl lägga till något. Vi talar inte om FoU, utan om innovationsansträngningar som är mycket bredare. Finns det tydliga observerade konsekvenser av de ansträngningarna? Ja, de kan delas upp i sådant vi direkt kan observera och mer indirekta effekter. Direkta effekter är till exempel att företaget får fler produkter, att man kan minska på arbetsstyrkan om det är rutiner man ändrar på, och så vidare. De indirekta är exempelvis vad innovationen betyder för räntabiliteten på företagets kapital. Sedan är det väldigt skevfördelat mellan likartade företag, både när det gäller hur mycket innovationsansträngningar som görs och konsekvenserna av det man gör. De allra flesta hamnar på en lågpresterande effekt, bara några få får markerade effekter. Det går naturligtvis att summera till en totaleffekt ändå, men det är svårare än om alltihopa vore slätstruket.

Magnus: Hur kan man använda forskning för att bättre förstå effekterna av innovationssatsningar?

Charles: Idealt sett bör man ju veta vad man ska påverka och varför. Till exempel att vi har en låg innovationsintensitet i någon sektor. Sedan bör man också veta vilka faktorer som påverkar innovationen. Alltså en kausalförklaring, vilket är genuint svårt inom samhällsvetenskap. Men det bör man ha en aning om, annars letar man i mörker och dimma.

Anders: Vinnovas fråga är väl egentligen: vi har en miljard eller två att spendera i ett system som är mycket, mycket större än så. Dels ett offentligt forskningssystem som består av ett antal tiotals miljarder, dels de privata investeringarna i FoU. Gör Vinnovas satsningar någon skillnad över huvud taget? Ska vi ha dem eller inte? Om vi ska ha dem, vilket är det bästa sättet att spendera pengarna? Det är en ganska annorlunda fråga än det här med FoU-investeringar generellt. Det är möjligt att vi skulle bli bättre på att förstå det sambandet, men det är en delfråga av att försöka förstå drivkrafter i en kunskapsbaserad ekonomi, och en annan fråga än att försöka förstå hur Vinnova ska fördela sin portfölj.

Åsa: Ett exempel, rent egotrippat, från min egen forskning: jag har tittat en del på företag som är baserade på universitetsforskning. Nu pratar jag specifikt om de företag som är baserade på universitetsforskning och som startas av universitetsforskare. Det är något som policy i det här landet har varit – och är – ganska förtjusta i. Dessa företag har inte riktigt samma tidiga tillväxt som en del andra snabbväxande företag. Sett ur ett internationellt perspektiv växer de dock bra, men det kan ta 15 år. Katastrof, säger policy: marknaden fungerar inte, vi måste se till att våra universitetsavknoppningar börjar växa och blir gaseller. Policy ska ju lägga sig i när inte marknaden fungerar. Här har vi ett jättejobb att göra. För vad är det som händer i de här företagen? Forskarna fortsätter att forska i sina nystartade företag, till och med ta fram innovationer ibland. De gör uppdragsforskning och hjälper andra företag. De säljer sin forskning och sina resultat till andra. Andra, såsom till exempel existerande större företag, som i sin tur kan nyttja dessa för att skapa tillväxt. Här har vi en annan typ av indirekt effekt än räntabiliteten som Börje pratade om. Vad är det då som händer när policy bestämmer att vi måste se till att våra universitetsavknoppningar växer? Vad är det vi fördärvar i systemet då? Vi ska akta oss för att ha förenklade modeller. Det är väl det som är poängen med innovationssystemsforskningen: att vi tillåter oss att analysera komplexa sammanhang.

Göran: Det Vinnova behöver är att förstå de sammanhang i vilket värdeskapande sker kring innovation. Jag känner mig inte religiös när jag ställer upp på det Börje säger om att den som inte innoverar inte överlever i det långa loppet. Det konstiga är att all politik inte har som utgångspunkt att försöka skapa världens bästa innovationsklimat. Det borde ju vara väldigt väsentligt om alla företag behöver innovera för att skapa tillväxt och nya jobb. Vilka sammanhang vill ni lyfta fram som kan ge slutsatser om vad man då ska göra?

Åsa: Att länka ihop de små och de stora företagen tror jag är a och o på många sätt. De har helt olika för- och nackdelar. Stora företag har mer resurser, men är i stället långsammare. De små företagen är mer flexibla, men har resursproblem. Vad är det de små och nystartade företagen behöver? Jo, internationalisering. Sverige är en alldeles för liten marknad. Det kan man ju försöka göra något åt. Vi måste börja vidga perspektiven och ta hänsyn till heterogeniteten i systemet.

Anders: Cind har varit mycket engagerat i Vinnväxtprogrammen och försökt förstå vad som pågår där, inte minst i Uppsala. Dels tror jag att kluster- och innovationsforskningen kan hjälpa till med hur man designar sådana program. Några enkla lärdomar är naturligtvis att när man drar igång den här typen av initiativ så underlättar det att man har någon typ av kluster till att börja med. Och det är inte självklart för alla i det här landet. Sedan tror jag att man inte bara ska fokusera på att bygga länkar inåt, utan lika mycket utåt. Det tredje är att inte vara så noga med de geografiska gränsdragningarna. Det finns inget egenvärde i att dra administrativa gränser kring en fiktiv region, det blir bara sämre. Vinnväxt är ett intressant exempel på en klusterpolitik som funkar – lite grann i alla fall.

Charles: I Vinnovas målsättning skriver man att man ska stödja behovsmotiverad forskning för hållbar tillväxt och utveckling av ett effektivt innovationssystem. Det är två ganska olika saker, och det är intressant. För att peka på hur barockt det kan bli vill jag nämna EU-målsättningen att alla länder i Europa skulle satsa tre procent av BNP på FoU. För det första hade Sverige redan fyra. För det andra är det ett endimensionellt sätt att se det hela. Väldigt många fler faktorer än FoU påverkar innovationsprocessen. Kanske satsar vi för mycket på FoU i Sverige, jämfört med vad vi satsar på de andra sakerna som påverkar innovationsprocessen! Kanske behöver den behovsmotiverade forskningens relativa volym öka?

Börje: Jag ska säga några avslutande ord. Något som är klart och kort. Och kanske fel. Om man ska säga något till policy så vill jag slå ett slag för att underlätta för företag att bli exportörer. Ska det ge växt i anställda och pengar, så måste man hitta nya marknader. Här finns en stor glidmedelspotential: att inrätta nya stöd för företag att söka sig ut på marknader utanför Sverige.

Cesis
Föreståndare Börje Johansson: ”Jag har funnits på KTH sedan 1990, och kom till Jönköping runt 1995. Det har blivit mycket nationalekonomisk forskning inom Cesis. Vi har bland annat tagit upp ett antal frågeställningar från den internationella litteraturen och prövat i vilken grad de har varit giltiga i en svensk miljö. En del har också sipprat in i olika innovationspolicysammanhang, nu senast i det som Globaliseringsrådet har gjort, men också i projekt tillsammans med Tillväxtverket och Tillväxtanalys.”

Cesis – Centre of Excellence for Science and Innovation Studies – startade i november 2003.

Cesis är ett samarbete mellan institutioner vid KTH och Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Centrumet administreras som en oberoende del av Skolan för Arkitektur och samhällsbyggnad, en av elva skolor (institutioner) vid KTH.

Cesis huvudfinansiering kommer från Vinnova.

cesis.abe.kth.se

Cind
Föreståndare Anders Malmberg: ”Jag kallar mig inte innovationsforskare, utan ekonomgeograf med intresse för hur innovationer leder till näringslivsomvandling och de rumsliga aspekterna av det. Cind skiljer sig från de andra centrumen eftersom vi tjuvstartade lite grann. Vi var inte från början en del av det här programmet. Sen kom Vinnova och köpte in sig kan man säga. Vi består mest av ekonomgeografer, företagsekonomer och ekonomhistoriker.”

Cind – Centre for Research on Innovation and Industrial Dynamics – inrättades i mars 2003.

Cind har sitt säte vid Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Cind finansieras av Vinnova, Riksbankens jubileumsfond och Uppsala universitet.

www.cind.uu.se

Circle
Föreståndare Charles Edquist: ”Jag har hållit på med den här forskningen i ungefär 30 år. Circle sysslar med innovation, entreprenörskap och forskningspolitik. Vi är nu 30 personer som kommer från tio länder och fjorton discipliner. Hälften av de som jobbar på Circle har flyttat till Sverige för att jobba på Circle.”

Circle – Centre for Innovation, Research and Competence in the Learning Economy – startade i juli 2004.

Circle spänner över flera institutioner vid Lunds universitet och Blekinge tekniska högskola.

Circle har sedan starten expanderat till att i dag omfatta cirka 30 forskare som jobbar med forskning inom områdena innovation, entreprenörskap och forskningspolitik. Årsbudgeten är på 25 miljoner kronor.

Circles huvudfinansiering kommer från Vinnova, Lunds universitet, Vetenskapsrådets Linnéstöd och EU.

www.circle.lu.se

Ride
Föreståndare Åsa Lindholm Dahlstrand: ”Jag är ursprungligen ingenjör. Under loppet av den här centrumresan har jag dessutom blivit professor i företagsekonomi. Ride bildades på Chalmers, men i dag är vi fyra noder och ser oss som ett västsvenskt kompetenscentrum. Vår forskning har ofta ett ganska starkt teknikfokus. Vi är empiritunga och försöker hålla oss nära verkligheten. Vi vill se att det vi gör har en nytta och används av policy.”

Ride – R&D, Innovation and the Dynamics of Economies – startade i februari 2004.

Ride har verksamhet vid fyra noder: Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Högskolan i Halmstad och två Chalmersinstitutioner – Teknikens ekonomi och organisation samt Energi och miljö. IMIT är ytterligare en viktig partner.

Ride finansieras av Vinnova och Chalmers, samt via en rad aktörer i enskilda forskningsprojekt.

www.chalmers.se/tme/EN/centers/ride

I Entré nr 1-2010 publicerades också en intervju med Vinnovas Joakim Appelquist, kring satsningarna på innovationssystemsforskning. Läs den här

Mer information om den nya utlysningen finns på Vinnovas webbplats

Läs gärna också porträttartikeln på Circles Björn T Asheim, även den publicerad i Entré nr 1-2010.———–

2536

DELA