Entreprenörskapsforskningens förlorade heder

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 4, 2009:

-Entreprenörskap är numera etablerat i Sverige som ett eget forsknings- och utbildningsområde. Även om ämnet främst kamperar ihop med företagsekonomin så hålls dörrarna öppna mot bland annat nationalekonomi och sociologi. Entreprenörskapets akademiska identitet är viktig i dessa tider, när de politiska partierna tävlar om små- och tillväxtföretagandets gunst. Frestelsen till populism i forskning och utbildning är ju stor.

I dag är tidskriftspublicering den viktigaste kvalitetsnormen och meriteringsgrunden i högskolan. Sådan internationellt väletablerad forskning borde alltså spela en avgörande roll vid utbildning i och för entreprenörskap. Möjligheten för ämnet att därigenom definitivt vinna legitimitet, både i och utanför högskolan, har dock nu genom Högskoleverkets försorg försuttits.

På regeringens uppdrag inbjöd verket för knappt ett år sedan landets högskolor och universitet till att söka utvecklingsmedel för en internationellt konkurrenskraftig masterutbildning i entreprenörskap och innovation. På inrådan av en europeisk expertkommitté valde verket dock bort den allians mellan två regionala högskoleenheter (Växjö universitet och Högskolan i Jönköping) som under ett par decennier gjort att svensk forskning i entreprenörskap utmärkt sig i globala rankningar.

I stället har verket förmått regeringen att satsa på två högskoleenheter i storstadsområden (Chalmers tillsammans med Göteborgs universitet respektive Lunds universitet), där ett lärosäte (Chalmers) rentav saknat professur i entreprenörskap.

När andra ämnen kvalitetsgranskas – företagsekonomi står på tur 2010 – så är det självklart att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Så står det i högskolelagen. Det är svårt att tänka sig att man i något annat akademiskt ämne än entreprenörskap skulle bortse från antal professurer, aktiva forskningsenheter, framlagda avhandlingar och befintliga biblioteksresurser vid lokalisering av en högre akademisk utbildning. Det förefaller som Högskoleverket menar att entreprenörsforskningen har en lägre valör än annan vetenskaplig verksamhet.

Högskoleverkets prioritering kan ju bero på att man utnyttjat expertkommitténs okunskap om den svenska (högskole)lagen till att frikoppla forskning och utbildning inom entreprenörskapsområdet. Kanske har verket också, förfört av det nuvarande stora allmänna intresset för entreprenörskap och småföretagande, låtit (parti)politiska intressen styra lokaliseringen av de nya utbildningarna till storstäder. Oavsett vilket är resultatet inget mindre än en förnedring av en svensk entreprenörsforskning som på egna meriter vunnit internationellt erkännande.

Högskoleverket har utnyttjat entreprenörskapsämnets ömtålighet som nyetablerad aktör i den akademiska världen till att på hemmaplan beröva ämnet dess heder och ära.

Självspäkande kan man förstås hävda att entreprenörskapet, sedan må det vara dess utövare eller forskare och andra allierade, har en tendens att välja egna vägar. Verksamma entreprenörer är bevisligen outsiders och många entreprenörskapsforskare har också utmärkt sig genom annorlunda undersökningsmetoder.

Så det som skett, att en internationell (europeisk) expertkommitté med Högskoleverkets goda minne tillåtits nonchalera lagstadgat vett och därtill utmana en internationell (global) forskargemenskap, är kanske bara en bekräftelse på entreprenörskapets eviga utsatthet.———