Innovationer uppstår när olika aktörer samverkar

Följande text ingick även i temat fnuttInnovationfnutt som publicerades i Entré nr 1, 2004:

En innovation är någon form av nyskapande med ett ekonomiskt värde. Det handlar om att omvandla kunskap till pengar, och många menar att innovationerna är den viktigaste källan till ekonomisk tillväxt. Men var uppkommer de? I företag eller på universitet? I större system, eller i samverkan med företagens kunder?

Från idé i någons huvud till världsomspännande, och kanske också världsförbättrande, produkt. Det är innovationen när den är som mest framgångsrik. Men framgången är egentligen fnuttinbyggdfnutt i ordet innovation. För att en idé ska räknas som en innovation ska den nämligen vara både nyskapande och nå framgång. Joseph Schumpeter, som grundade innovationsteorin 1911, menade att innovation handlar om att introducera en ny produkt eller en ny marknad i sin verksamhet.

Det första man tänker på när man pratar om innovation, är kanske den teknikdrivna produktinnovationen. Alltså ny teknik som leder till helt nya produkter. Men så är inte alltid fallet. En stor del av innovationerna är till exempel tjänsteinnovationer. Det kan också handla om att man organiserar tillverkningen på ett nytt sätt, så kallad processinnovation. Teknologie doktor Matti Kaulio, KTH, vill också framhålla att innovation kan innebära nya sätt att nå ut på marknaden.

– Man tänker ofta på invention, alltså uppfinning, när man pratar om innovation. Men man kan också tänka sig kreativa sätt att få ut produkten, alltså en marknadsinnovation. Det är något vi borde fokusera mer på, säger han.

– Ett exempel är Edison som var listig på många sätt, inte bara tekniskt. När han skulle få ut elektriciteten på marknaden konkurrerade han med gasen. Han valde då att dra elledningarna i de befintliga gasledningarna. På så sätt likställde han de två produkterna och gjorde innovationen lättare att förstå. Folk behövde inte bekymra sig om tekniken som låg bakom.

Stora och små tillsammans

En innovation är alltså framgångsrik per definition. Men kan man gradera framgången på något sätt? En del menar att framgång kan mätas i spridning. Hur väl man lyckas sprida en innovation och hur lång tid spridningen tar, är två mått som används.

– En bra innovation ska också ha en relativ fördel jämfört med tidigare lösningar. Och den ska ha diversifieringspotential, det vill säga tekniken ska kunna användas till flera olika saker. En innovation kan vara misslyckad inom sitt ursprungliga användningsområde, men kanske kan användas till något helt annat. Den har så att säga positiva bieffekter.

De flesta är överens om att småföretagare och entreprenörer är viktiga för de tillväxtskapande innovationerna, men de gör inte jobbet på egen hand. Professor William Baumol sa i en intervju i Entré nr 3/4, 2003 att samarbetet mellan små entreprenörer och storföretagens resurser är en förutsättning för ett positivt innovationsklimat. Han menar att nästan alla viktiga innovationer kommer från små oberoende entreprenörer, men att storföretagen behövs för att göra viktiga förbättringar. Kaulio håller med.

– När utvecklingshastigheten ökar har många av de stora företagen svårt att hänga med. Det innebär att små företag får chansen. Att det finns riskkapitalister som är beredda att satsa i spekulationssyfte har också gjort det lättare för småföretagen att slå sig fram. Stora företag har inte de resurser som behövs för att utveckla högriskprojekt. Den här situationen passar båda typerna av företag utmärkt.

– De små företagen kan tillsammans med riskkapitalister satsa till hög risk på att utveckla en innovation som de stora företagen sedan kan köpa och utveckla vidare. Det här är mycket tydligt inom till exempel bioteknikbranschen.

En förutsättning för samarbetet mellan små och stora företag är patentfunktionen. Den ger de stora företagen möjligheten att köpa rättigheterna till en innovation, och leder till ett ökat intresse från storföretagens sida att samarbeta med de små.

Innovationsverksamhet förekommer även inom de stora företagen, fast ofta i det dolda. Idéer ligger och bubblar under ytan, men når inte alltid ut till marknaden. Det kan bero på att företaget inte har tillräckliga resurser eller att en produkt kannibaliserar på en annan produkt i sortimentet. På så sätt kan innovation förhindras av marknadstekniska skäl. Företaget måste först och främst inrikta sig på att få betalt för redan gjorda investeringar och därmed sker ett visst urval av innovationer. En naturlig fråga blir då om man kan organisera för att öka innovationstakten?

– Det går men kan vara lite klurigt, svarar Matti Kaulio.

– Ett sätt är genom så kallade greenfields, att man skickar en grupp smarta personer på grönbete. De får stor frihet att fnuttlekafnutt fram lösningar och förhoppningsvis kommer något vettigt ur det hela. En annan tanke är att ha en luftig organisation som tillåter och tar vara på nya idéer. Detta rationaliseras tyvärr ofta bort i tider av downsizing då man i stället fokuserar på kortsiktiga resultat.

En annan intressant forskningsfråga är hur idéerna blir till innovationer. Matti Kaulio menar att det beror på vilken produkt som avses, och inom vilken bransch. Inom vissa områden sker utvecklingen snabbt, till exempel inom IT. Inom andra områden har det sett likadant ut under lång tid, till exempel inom pedagogiken.

– Generellt kan man säga att det oftast tar betydligt längre tid än man tror. Någonstans mellan sex och femton år är vanligt. Man måste testa produkten ordentligt, kunna visa att den har en kundnytta, att man kan tjäna pengar på den och att den passar i marknadsstrukturen.

Innovationen är icke-linjär

Men det kan som sagt se olika ut i olika innovationsprocesser. Professor Bengt-Arne Vedin vid Mälardalens högskola menar att det inte finns bara en sorts innovationskedja.

– Man brukar prata om olika förlopp inom innovationsforskningen. Till exempel från idé till produkt, från forskning till produkt eller från marknadsbehov till innovation. Alltså handlar det inte om en kedja, utan det finns många olika möjligheter. Ett innovationsförlopp kan starta med en idé och sluta med något helt annat. Innovation är inte en linjär process. Det finns många återkopplingar och modifieringar under resans gång, säger Vedin.

Detta är ett fenomen som oftast inte framkommer när innovatörer återberättar sina historier. Det är också en av anledningarna till att det är relativt svårt och resurskrävande att studera hur en innovation blir till. Processen tar lång tid och är därför svår att följa. Vanligen frågar man i efterhand hur innovatören gick till väga.

– Då får man inte så bra svar, utan snarare tillrättalagda efterkonstruktioner. Men på sistone har allt fler forskare satsat på att detaljerat följa hela innovationsprocessen. Då kan man också gå tillbaka och följa uppfinnarnas egna loggböcker. Det intressanta är att man får ett svar om man frågar innovatörerna hur processen gått till. Om man i stället läser deras loggböcker får man ett helt annat.

Kreativitet och innovation har länge har setts som mystiska företeelser, såväl av allmänhet som av forskare. De flesta innovatörer berättar hur de har arbetat länge med en idé utan att komma någon vart, för att sedan plötsligt en dag få en heurekaupplevelse. Ofta när de står i duschen, ligger i badet eller något annat som har med vatten att göra. Det har förefallit som en ogripbar, nästan magisk process. Men många forskare har också funderat på om det inte i själva verket finns en metod bakom de här processerna. Det finns det enligt Bengt-Arne Vedin.

– Det är som att leta efter guld ungefär. Om man hittar en åder är det lockande att fortsätta leta på samma ställe. Men om ådern är liten är det kanske bättre att börja om på ett helt annat ställe. På liknande sätt går effektiv problemlösning till. De som är duktiga på det här vet hur man gör det metodiskt.

– Eftersom forskningen nu visat att man kan följa en metod, ter sig innovationsprocessen inte lika mystisk längre. Därmed inte sagt att det är lätt att vara innovativ, men det är onödigt att omge det med en aura av mystik. Att heurekatanken framkommer gång på gång när man pratar med innovatörer, beror på att de lärt sig att det är så det ska gå till. Det är det folk förväntar sig att höra, säger Vedin.

Designdriven innovation

En annan förändring på innovationsområdet är att design blivit allt viktigare. Tidigare har man färdigutvecklat produkten och först i slutfasen börjat fundera på designen. Numera börjar många i andra ändan, det vill säga med designen. Och det har visat sig att designers kan göra företag mer innovativa.

– Designers utformar ofta en strategi för ett helt företag eller en hel produktfamilj, och det kan få innovativa resultat. En designer kan också se om företagets kompetens kan utnyttjas på ett annat sätt, till exempel genom att expandera till en annan bransch.

Den här utvecklingen beror bland annat på att design har blivit viktigare i samhället, men också på att dagens produkter är mer komplexa. En av designens viktigaste uppgifter är att göra komplexiteten gripbar. Designen ska ge intryck av att produkten är bra och dessutom lättanvänd, då framstår den som en lyckad innovation. Designers kan också fungera som kunskapsmäklare, i den mening att de överför kunskap om exempelvis tillverkningsteknik från en bransch till en annan.

Även andra aktörer är viktiga för innovationsklimatet och kunskapsspridningen i samhället. Innovationssystem är ett begrepp som försöker fånga upp alla dessa aktörer. Begreppet påträffas för första gången i skriftlig form 1987, i Christopher Freemans Technology Policy and Economic Performance: Lessons from Japan. Men Freeman själv menar att den svenska forskaren Bengt-Åke Lundvall myntade begreppet. En annan svensk som i hög grad bidragit till teorierna om innovationssystem är Charles Edquist, professor vid Lunds universitet.

– Tankarna om innovationssystem har inte funnits så länge och är fortfarande under utveckling. Det finns problem som måste lösas. Till exempel måste begreppet stramas upp en aning, det är mer en ansats än en teori i dag. Men det sprider sig som en löpeld just nu, säger Edquist.

Ett tecken på att innovationer och innovationssystem har en plats på både den politiska och den akademiska dagordningen, är den nya avdelning som är under uppbyggnad vid Lunds universitet. Den har vuxit från noll till 14 anställda på åtta månader.

– Att det finns den här typen av ekonomiska resurser säger något om intresset för området. Vi håller också på att starta ett så kallat Center of Excellence inom innovationsforskning med finansiering från Vinnova och Lunds universitet. Här kommer det bland annat att finnas en doktorandutbildning och ett masterprogram.

Viktiga aktiviteter och aktörer

I ett innovationssystem ingår alla aktörer och aktiviteter som i samverkan påverkar uppkomsten av innovationer. Företagen är de viktigaste aktörerna, men även universitet och vissa myndigheter spelar betydelsefulla roller. Edquist har identifierat tio aktiviteter som påverkar innovationssystemen, till exempel skapandet av nya marknader, finansiering och vissa kringtjänster som juridisk och administrativ hjälp till företag.

– Det handlar om allt som har att göra med framväxten av innovationer. Vad händer i systemet? Vilka aktiviteter genomförs – och av vem? Aktiviteterna sker inom vissa institutionella ramar. Ibland är ramarna statliga och då kallas det för innovationspolitik. En del aktiviteter kan ha flera utförare. Utbildning är till exempel en viktig aktivitet. Den utförs av skolor, men även av företag.

Nätverk och interaktivt lärande är en central del i innovationssystem-ansatsen. Innovation sker inte inom företag och organisationer utan främst i gränsytorna mellan dem. Ett företag kan till exempel samarbeta med en kund, en konkurrent eller ett universitet.

– Övergången från kunskapsproducerande till produktproducerande organisation är inte oproblematisk. Det innebär ofta att innovationen ska gå från det offentliga till det privata, vilket inte är helt lätt.

– Hur väl man förvaltar forskningsresultat och transformerar dem till kommersiella produkter är viktigt. Det finns något som jag har kallat fnuttden svenska paradoxenfnutt. Den innebär att vi i Sverige satsar mycket på forskning och utveckling, men att det ändå inte ger så stor utväxling i FoU-intensiva produkter.

God innovationspolitik är ett sätt att öka utväxlingen. Man kan inte planera ett effektivt innovationssystem i sin helhet – det utvecklas till stora delar spontant. Men man kan komplettera det med bra innovationspolitik och därmed delvis påverka utgången, menar Charles Edquist.

– Det är viktigt att politikerna satsar på det som är framväxande, det som ännu inte är starkt. Innovationspolitiken ska fungera som barnmorska, inte stödja etablerade verksamheter där det redan finns starka aktörer. Sådana här inkubatorsaktiviteter kan även skötas av den privata sidan. Men på det mycket tidiga stadiet är privata riskkapitalister oftast inte intresserade eftersom osäkerheten är för stor. Då behövs det statliga initiativet.

– Man måste se det som en interaktion mellan det privata och det offentliga. Om marknaden kan sköta det själv ska staten hålla fingrarna borta. Staten bör i stället försöka identifiera det som marknaden inte klarar av och ägna sig åt detta.

Flera typer av innovationssystem

I ett innovationssystem ingår alla komponenter som påverkar spridningen av en innovation. Systemet kan avgränsas geografiskt, efter bransch eller teknikområde. De typer av innovationssystem som oftast diskuteras är nationella, regionala, sektoriella och teknologiska system. De olika ansatserna kompletterar varandra och en aktör kan ingå i ett eller flera innovationssystem. Teknologie doktor Anna Bergek, Linköpings universitet, har studerat olika teknologiska system inom området förnybar energiteknik, som till exempel solfångare och vindkraftverk.

– Det finns många faktorer som påverkar ett innovationssystems utveckling. En del är specifika för ett teknikområde, och påverkar därmed främst ett specifikt innovationssystem. Hit hör exempelvis regler för bygglov till vindkraftverk. Andra påverkar en hel sektor, till exempel energibeskattning. Det finns också faktorer som är nationella och påverkar flera eller alla innovationssystem inom ett land. Ett exempel är de allmänna skattereglerna, säger Anna Bergek.

De olika faktorerna har också olika relevans i olika system. Inom energiområdet finns till exempel många olika typer av statliga regleringar. I en annan bransch kanske staten inte har lika mycket att säga till om. Forskning spelar också olika stor roll inom olika områden. I de flesta teknologiska system inom området förnybar energiteknik har fokus främst legat på forskning och teknikutveckling.

Det har funnits mycket forskningspengar att hämta, men samtidigt många hinder som gjort att den industriella utvecklingen ändå inte kommit så långt. Bergek kallar ett av hindren fnuttdet svenska kärnkraftstraumatfnutt. Det innebär att alla förnybara energitekniker jämförs med kärnkraften i stället för att ses som egna områden och egna affärsmöjligheter. Därför har de till exempel inte fått ta del av så mycket riskkapital. Branscherna består dessutom av många små företag som inte samarbetat så mycket. Det medför att de inte heller har kunnat påverka politiken nämnvärt.

Högskolan har viktig roll

Triple Helix kallas en annan ansats som ligger ganska nära tankarna om innovationssystem. Modellen tar avstamp i bilden av den dubbla DNA-spiralen, Double Helix. Men eftersom man fokuserar på samarbetet mellan tre aktörer – högskolan, näringslivet och staten – tillkommer en tredje spiral. På SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, har man tittat närmare på Triple Helix, bland annat inom ramarna för projektet fnuttNy dynamik i det svenska innovationssystemetfnutt. Göran Arvidsson är docent och forskningsledare på SNS.

– Spiralen som vrider sig uppåt ska symbolisera det dynamiska samspelet mellan de tre aktörerna. Poängen med bilden tycker jag är den pedagogiska kraften, och att den ansluter till något som är aningen mytiskt. Begreppet låter bra och är något man kan samlas runt för att diskutera innovation, säger han.

En annan viktig poäng med Triple Helix-ansatsen är att de tre aktörerna hela tiden avspeglar varandra och emellanåt går in i varandras roller. Universiteten är entreprenöriella, staten tar finansiellt ansvar och näringslivet ägnar sig åt forskning och utveckling.

– Det blir mer dynamiskt på det här sättet. Det är inte meningen att aktörerna ska skriva kontrakt om samarbete och sedan jobba på var sitt håll. Det handlar om ett kontinuerligt samarbete där alla ger och tar.

Ett typiskt Triple Helix-företag har ett väl utvecklat samarbete med högskolan för att få input i form av nya produkter och processer. Företaget bygger på innovation som grundar sig i forskning, ofta inom bioteknik eller IT. Det samarbetar med det offentliga, till exempel kanske det mottar innovationsstöd i olika former. Men företaget är inte en passiv mottagare, det samarbetar också med högskolan bland annat genom att delta i inkubatorsverksamhet för att ge en grogrund för framtida innovationer.

Det typiska Triple Helix-universitetet är entreprenöriellt, sysslar med stödjande inkubatorsverksamhet och avknoppar nya företag. Det lägger inte all kraft på att publicera resultat i akademiska tidskrifter utan satsar även på att förvalta idéer på ett bra sätt: antingen genom att avknoppa egna företag eller överlåta licenser till befintliga företag. Triple Helix-anhängarna menar att universiteten borde kunna spela en större roll när det gäller innovationsklimatet i samhället.

– Vi satsar mycket på grundforskning i Sverige, men det finns för lite statliga forskningspengar till tillämpad forskning. Ett problem med att överlåta en stor del av den tillämpade forskningen till företagen är att forskningen blir konjunkturberoende, säger Göran Arvidsson.

För mer info:
goran.arvidsson@sns.se
annbe@eki.liu.se (Anna Bergek)
charles.edquist@innovation.lth.se
mkaulio@kth.se
vedin@stockholm.mail.telia.com———–