Svensk elbil kräver startsträcka

Följande text publicerades även i Entré nr 1, 2011:

Övergången från förbränningsmotorer till eldrift innebär en enorm utmaning för den globala bilindustrin. Våra politiker vill se svenska elbilar på vägarna – helst i går. Men företagen skyndar långsamt, via olika hybrider. Det gör de klokt i, menar Hans Pohl.

Stora teknikskiften i mogna branscher innebär hot för etablerade företag, och möjligheter för uppstickare. Ett exempel på ett teknologiskt paradigmskifte är att gå från bensindrivna till eldrivna motorer, något som fordrar radikal innovation. Hur tacklar fordonstillverkarna det? Och hur jobbar man med frågorna på nationell nivå?

Detta intresserar Hans Pohl som har disputerat på Chalmers. Han menar att det är svårt att identifiera en startpunkt för skiftet, och ännu svårare att sia om en slutpunkt.

– I början av 1900-talet fanns det fler bilar med elmotor än med förbränningsmotor. Man kan alltså hävda att de två paradigmen alltid har samexisterat, även om förbränningsmotorn har haft ett extremt övertag. Men en tänkbar startpunkt för skiftet är annars 1997. Då började Toyota sälja sin hybridbil Prius, säger Hans Pohl.

Han har intervjuat olika aktörer i innovationssystemet: på företag, myndigheter och inom akademin. Främst har han studerat hur Volvo Cars och Toyota har arbetat med frågan från 1970-talet fram till 2010.

– I Sverige har man från nationellt håll försökt skynda på utvecklingen. Till exempel har regeringen och Globaliseringsrådet sagt att Sverige ska vara först med batteridrivna personbilar. Industrin har varit mer ambivalent. Periodvis har man jobbat med utvecklingen, och periodvis nästan motarbetat den.

Toyota hade ett tidigt miljötänk och satsade på att snabbt få fram en bra hybrid. Ingenjörerna fick frihet att tänka nytt under stark tidspress. Resultatet blev Prius, som kombinerar eldrift med bensindrift. Bilen fick ett varmt mottagande. Försäljningen kom igång snabbt och den vann flera priser. Parallellt med utvecklingen av hybriddrift har Toyota också jobbat med rena elbilar, både batteridrivna och bränslecellsdrivna.

Vad är det då som gör att inte Volvo Cars har gått i bräschen? Först och främst handlar det förstås om att det är en liten aktör i sammanhanget.

– Personbilstillverkarna i Sverige har mycket svårt att gå före på det här området. Det är så enormt resurskrävande, och vi kan inte nå de stordriftsfördelar som krävs för lönsamhet.

– Sverige har förvisso en tradition av att bygga stridsplan och andra avancerade produkter, men det är nog historia. Vi har ingen industri för batterier eller andra komponenter. Och ett företag som Volvo Cars är beroende av leverantörer i framkant, till skillnad från Toyota som kan utveckla sina komponenter internt, säger Pohl.

Dessutom har personbilstillverkarna i Sverige länge fokuserat på trafiksäkerhet, och på att tillverka premiumbilar. Elbilar är något helt annat: de är små, smidiga stadsbilar. Och konkurrensen är mycket hård inom detta segment. För tillverkarna av lastbilar och bussar ser situationen annorlunda ut, och AB Volvo är också tidigt ute med försäljning av hybriddrivna stadsbussar.

I sin avhandling visar Hans Pohl hur biltillverkare med sina hybridmodeller tar en genväg mellan de två paradigmen. De väljer lösningar som är möjliggörande, temporära och som kombinerar den gamla och nya tekniken. Att successivt öka elektrifieringen är en ”(tekno)logisk process”, enligt Pohl. Hybridfordon kan underlätta introduktionen av renodlade elbilar. De ökar förståelsen hos kunderna, och minskar kostnaden för komponenter.

– En gång i tiden var man stolt över att ha ordet ”Turbo” på bakluckan. I dag är det ”Hybrid” som är inne, men det kommer försvinna i takt med att det blir allt vanligare. Jag tror inte en sekund på att vi över en natt kan skifta till helt batteridrivna bilar, säger Hans Pohl.

Kontakta hans.pohl@vinnova.se———–