Vår förtjusning inför innovationskonceptet bara växer. Enligt våra politiker kan i princip alla problem, från växande behov av åldervård till miljökatastrofer, lösas med en nypa innovation. Det är lätt att inbilla sig att vi lever i den bästa av innovationsåldrar. Alf Rehn är en av dem som vill uppmärksamma problemen bakom ordet ”innovation”.
Alf Rehn är professor i organisation och ledning på Handelshögskolan vid Åbo Akademi, Finland. Han har forskat inom många olika ämnesområden och skrivit ett flertal böcker. Under årets första Estradföreläsning, 15 januari 2014, frågade han publiken: Kan vi rädda innovationen från sig själv?
– Min kritik är inte en kritik för kritikens skull, utan den kommer av kärlek för innovation. Jag älskar innovation! Jag vill tro på skapandet av det nya, men jag tycker inte att det bara är rosenrött.
Innovation är en enkel och legitimerad diskurs, menade Alf Rehn.
– Visst är det bekvämt att säga att vi behöver innovation, men ingenting är så enkelt som det ibland framställs.
För i pratet om innovativa företag tenderar vi att förenkla lite väl mycket.
– I dag finns det färre och färre, men allt mer omtalade, exempel på innovativa företag. Om och om igen rankas de mest innovativa företagen och alltid vinner Apple, Google eller möjligen Amazon.
Det handlar ofta om ett slags feel good-innovation, men sällan om innovationer som bidrar med lösningar på verkliga, globala eller lokala, problem.
– Vi har aldrig tidigare pratat mer om innovation, aldrig använt mer pengar eller drivit fler forskare in i innovationsprojekt, än vad vi gör i dag – men vad är egentligen resultatet? Får vi lön för den sociala mödan?
På mikronivå kallar alla företagsledare sina nya produkter för ”innovativa”. Det är lätt att svänga sig med den populära termen, speciellt när man pratar med media, menar Rehn. Men det finns en fara i överanvändandet av stora termer.
– Företagsledare använder stora termer tills vi blir blinda för allt som innovationer egentligen kan vara. Många ledares missbruk och överanvändning av ordet ”innovation” för med sig en utarmning av begreppet och vad det skulle kunna föra med sig.
Rehn kallade den sortens prat för innovationsnonsen, eller helt enkelt bullshit. Och även om vi förstår att det i många fall handlar om rent nonsens påverkas vi ändå av att ständigt höra talas om nya smaker, appar och produkter som ”innovativa”.
Som exempel på innovationsnonsens berättar han om ett verkligt exempel, där en vd hade skapat en checklista för innovation, som de anställda skulle använda sig av.
– Det är ju lika konstigt som att ha byråkratisk styrning när det gäller att improvisera.
Effektivitet, som vi pratade om tidigare i företagsvärlden, går att mäta. Den som blir tillsagd att vara ”effektivare” vet att det krävs bättre tidsplanering eller ökad produktionstakt. Den som får veta att ”fler innovationer” är önskvärt vet kanske inte hur det ska gå till.
– Det leder till innovationsstress. Ett osäkerhetstillstånd som uppstår när det gäller att svara på svårmötta krav.
En anställd som blir tillsagd att vara innovativ bör kanske inse att ”hur duktig man än är har man förlorat”. Innovation fortsätter att kräva i det oändliga. Det leder till innovationsutmattning, menade Rehn.
Samtidigt, på makronivå, är det en självgod och ganska historielös diskussion som förs inför framtiden.
– Vi lever i innovationens guldålder, där det skapas mer leksaker för hipsters än vad som borde vara lagligt. Innovationstyckare presenterar innovation som en universalmedicin. Vad vi saknar är en konsumtionsteori för det här innovationssnacket.
– Globalt ges det ut över hundra böcker om innovation per månad, vilket gör att om ni inte läser minst tre böcker per dag hänger ni inte med. Det är en fruktansvärt stor industri, och en fruktansvärd massa bullshit, sa Rehn.
– Vi vet att politiker läser en del av de här flosklerna, eftersom de upprepar dem offentligt. Vi vet att företagsledare också gör det, eftersom de upprepar dem för sina anställda. Sedan undrar de varför magin som utlovas i innovationsböckerna inte uppstår?
I denna glättiga innovationsdiskurs finns det många diskussioner vi inte för, till exempel: vilka nya uppfinningar och processer ska få kallas innovationer? Vilka ideologiska satsningar ska vi göra? Och vilka människor ska vi egentligen innovera för? Är det bara vit, manlig medelklass som behöver innovationer?
– Kan vi rädda innovationen från sig själv, och gå bortom slagord som innovate or die? Det skulle i så fall ge oss en bättre förståelse och kanske skapa en produktivare debatt.
Rehn tror att vi är på väg mot en innovationskris. Därför behöver vi en annan sorts diskussion: vad händer om innovationerna inte ger de resultat vi förväntar oss? Och vad vet vi egentligen om utfallet på alla satsningar?
– Vi behöver prata om innovation som transformation, inte som lösning på precis allt. Jag tror inte på att definiera det specifikt, men en inklusiv diskussion med bredd behövs.
Den finska motsvarigheten till Vinnova, Tekes, är för långsam och klumpig, menade Alf Rehn.
– De satsar hellre pengar på nya appar och spel än på innovativa lösningar inom till exempel äldrevård. De pumpar helt enkelt in pengar i gårdagens innovationer.
Därför efterlyser han också bättre redovisning av resultaten. Han vill se en ROII, Return on Innovation Investment, speciellt när det gäller statligt stöd till innovationer.
– Det är vårt ansvar, inte bara som forskare utan som medmänniskor och älskare av innovationer, att inte bara uttömma innovation på mening. Vi behöver återinföra den i diskussionen.