Nytta driver svenska akademiker

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2014:

Bilden av akademikern i sitt elfenbenstorn börjar blekna. Två nya avhandlingar visar att svenska forskare gärna engagerar sig i nyttiggörande. En del vill bli entreprenörer, men för att optimera forskningsnyttan krävs också att forskare engagerar sig i en rad andra roller. Ett problem är att aktiviteterna sällan är meriterande.

Förekomsten av en ”akademisk paradox” har diskuterats flitigt i Sverige. Många debattörer menar att de stora satsningarna på svensk forskning inte har burit frukt i form av patent och nya företag. Men denna bild har också ifrågasatts. I rapporten Det innovativa Sverige (Esbri och Vinnova, 2013) analyserar författarna bland annat universitetspatentering över tid. De konstaterar att ”Sammantaget tyder resultaten på att den svenska akademin har en stark kommersialiseringsbenägenhet”.

Evangelos Bourelos drar samma slutsats i avhandlingen Knowledge Creation and Technology Transfer. An Analysis of Swedish Academics. Han har byggt upp en databas över alla svenska akademiker som också är uppfinnare. Genom att matcha listor över universitetsanställda med listor över personer som tagit ut patent vid European Patent Office 1979–2010 visar Bourelos att svenska akademikers patenteringsgrad står sig väl i jämförelse med andra länder.

– Databasen är en del i ett större europeiskt projekt, där bland annat Italien, Frankrike, Belgien, Storbritannien och Tyskland ingår. Tidigare har det inte sett så bra ut när man jämfört svenska akademikers patenteringsgrad med andra länder. Det beror på att det enklaste sättet att mäta är att räkna de patent som universiteten äger. Men i Sverige har vi lärarundantag, vilket innebär att de som jobbar på universitet har rätt till sina egna patent. Svenska universitet äger därför inte särskilt många patent, säger Evangelos Bourelos, själv verksam vid Göteborgs universitet.

– I min forskning har jag tagit med alla svenska patent där minst en akademiker är med. Då blir bilden helt annorlunda. Vår patenteringsgrad är lika god som USA:s och Europas. Särskilt duktiga är vi inom områdena elektroteknik och nanoteknik.

Bourelos avhandling är en sammanläggning av fyra olika artiklar. I en av dem tittar han närmare på ingenjörers vilja att kommersialisera forskningsresultat.

– Studien visar att de är positiva till att kommersialisera. De som faktiskt engagerar sig i kommersialisering är ofta de som har egen erfarenhet från näringslivet. Mina forskarkollegor och jag fann också att de som någon gång under sin akademiska utbildning gått en kurs i entreprenörskap, har en positiv koppling till kommersialisering i form av patent och spinoffs.

Ett annat viktigt resultat är att de bästa forskarna också har störst möjligheter att kommersialisera.

– Det förvånade mig lite faktiskt. Jag hade väntat mig en klarare skiljelinje mellan grundläggande och tillämpad forskning, men de verkar komplettera varandra.

I en annan av avhandlingens artiklar jämför Evangelos Bourelos två typer av forskare inom nanoteknik: De som patenterar och de som inte gör det. Även här finns ett gäng superstjärnor som utmärker sig.

– De flesta forskare har inget eller bara ett patent. Men inom nanoområdet finns ett antal forskare med många patent, och som också presterar bra när det gäller att publicera sina forskningsresultat.

– Faktum är att svenska nanoforskare tar ut patent i högre utsträckning än sina forskarkollegor i andra länder. Här finns en stor potential, konstaterar Bourelos.

Han intresserar sig också för akademikers samarbete med företag kring patent.

– Enligt litteraturen ska akademiska patent vara lite svagare än rena företagspatent. Men vi fann att akademiska patent har större värde på lång sikt.

– Min övergripande slutsats är att akademiska patent har varit undervärderade i Sverige. I stället för att hela tiden tänka ”Vi har problem, det saknas output” bör vi ställa frågor om hur vi kan bli bättre på att kommersialisera, och vilken typ av samarbeten vi ska ha mellan akademi och företag. Vi vet att akademiker gynnas av att jobba med företag – men det är inte meriterande. Vi behöver inkludera nyttiggörande i det akademiska systemet, det skulle öka incitamenten att till exempel patentera. I dag är det bara publikationer som räknas, säger Evangelos Bourelos.

Eugenia Perez Vico har lagt fram sin avhandling The Impact of Academia on the Dynamics of Innovation Systems: Capturing and explaining utilities from academic R&D vid Chalmers. Hon välkomnar också en förändring i den akademiska incitamentsstrukturen.

– Ingen kan göra allt, det blir alltid en avvägning mellan forskning, undervisning och samverkan. Som meriteringssystemet och anställningsformerna för forskare ser ut i dag, kan det vara svårt att ägna sig åt samverkan. Samtidigt finns det förväntningar på forskare att samverka. Det kan upplevas som tvingande och stressande. Jag tror att vi behöver ha mer flexibilitet, och bejaka det mångfacetterade, säger Eugenia Perez Vico.

Utgångspunkten för hennes avhandling är att förstå hur akademisk forskning gör nytta i samhället, på bred front.

– Det finns en föreställning om att nyttiggörande bara handlar om konkreta, mätbara effekter: antal patent, hur många bolag som startats från visst lärosäte. Det finns ett tryck på att kvantifiera. Jag har i stället intresserat mig för forskarens bredare roll i olika typer av samhällsprocesser.

– Min forskning utgår från vad forskare gör, och hur de bidrar på olika sätt. För att utveckla och sprida innovationer krävs en mängd anpassningar i samhället.

Eugenia Perez Vico har intervjuat 30 svenska forskare som är verksamma inom nanoteknik, energi och miljö. Hon har också pratat med 30 företagare och politiker som använder sig av forskningsresultat. Perez Vico identifierar sju olika roller som forskare kan ta när de arbetar med nyttiggörande: kunskapsutvecklare, lärare, nätverkare, rådgivare, debattör, infrastrukturutvecklare och entreprenör.

– Entreprenören är en viktig roll – men det är en roll. Min poäng är att det handlar om interaktion mellan olika forskare och roller som kompletterar varandra.

– Ett klassiskt exempel är innovation inom förnybar energi – vindkraft. Det behövs teknik, men också lagar och regler som stöttar tekniken. Det behövs acceptans, infrastruktur, och olika typer av kunskap. Det finns alltså många typer av underliggande innovationsprocesser som forskare är inblandade i. Nyttan som forskare gör i samhället är bred, och det behöver finnas en mängd olika roller. Om alla nyttiggjorde på samma sätt skulle det innebära en suboptimering.

Problemet är att subtila saker är svåra att mäta. Vad sätter man för värde på förändring i samhället? Att till exempel kunna transportera sig i vardagen på ett annat sätt? Det är svårt att spåra, räkna på och värdera. Men Perez Vico tycker absolut det är värt ett försök.

– När jag började forska fanns en tydligare politisk agenda kring det konventionella nyttiggörandet, exempelvis företagsetableringar och patent. Nu tycker jag att man har börjat bejaka ett bredare synsätt. De enkla indikatorerna har fortfarande stor makt, men jag ser redan förändring i debatten.

Eugenia Perez Vico konstaterar att det är svårt att ta på sig en nyttiggöranderoll om man inte fått vara ”vanlig” forskare först. Man behöver en gedigen forskarbas, och erfarenhet av kunskapsutveckling. Sedan är det upp till var och en att växla mellan olika roller, eller stanna i den klassiska forskarrollen.

– Klassiska forskare kan koppla upp sig mot debattörer, rådgivare eller entreprenörer, och på så sätt berika varandra. Det är orättvist att förvänta sig att alla akademiker ska nyttiggöra lika mycket. Däremot är det alla forskares ansvar att reflektera över hur de jobbar med andra, att förstå sin roll.

Eugenia Perez Vico skiljer mellan begreppen ”nyttiggörande” och ”nytta”.

– En ny mätmetod kan vara helt irrelevant för alla utom dig och ditt projekt. Men plötsligt skapas ett nytt material – och fem år senare är din metod jättenyttig! Då blir det lätt att sprida den. Efter ytterligare fem år kan metoden vara helt onyttig igen. Vad som är nyttig forskning är därför svårt att svara på. Mitt angreppssätt är att all forskning kan vara nyttig, det beror på timing och kontext.

– Att nyttiggöra är mer en aktiv handling. Alla aktiviteter är inte nyttiggörande, däremot kan de vara nyttiga. Forskare är positiva till nyttiggörande, de har driv och vill förändra världen med den kunskap de utvecklar. Däremot verkar många stressade över att behöva jobba med direkta kommersialiseringsaktiviteter, säger Perez Vico.

Hon berättar att hon under sina intervjustudier blev förvånad över hur mycket nytta många forskare gör. Även om de inte alltid inser det själva.

– Det finns en begränsning i det nuvarande forskningssystemet. Ändå hittade jag många långa, djupa relationer mellan akademin och näringslivet. Det är svårt att skatta nyttan av dem, men de har helt klart varit viktiga för företagen.

– En forskare sa: ”Jag nyttiggör inte så mycket, men det finns förväntningar om att jag borde göra det”. Han hade inga patent och satt inte med i några styrelser. Däremot visade det sig att han varje år handledde tio exjobb på företag, och studenterna fick ofta jobb i företagen efteråt! Om han hade börjat agera som entreprenör, hade kanske hela hans företagsnätverk fallit, säger Eugenia Perez Vico.

Kontakta evangelos.bourelos@handels.gu.se, eugenia.perez@chalmers.se——-