NY FORSKNING | Pälsindustrin i Tranås en hjältesaga om småföretagarna – men flera röster saknas

När Tranås pälsmuseum berättar historien om stadens forna stolthet – pälsindustrin – är det en hjältesaga om driftiga företagare som lyfts fram. Men långt ifrån alla röster kommer till tals.

– Det är i stort sett samma berättelser som återkommer gång på gång – från 1930-talet och fram till idag. Företagarnas perspektiv har varit dominerande under hela perioden, säger Sofie Lindeberg.

Hon har nyligen disputerat vid Linköpings universitet, där hon studerat hur kulturarvet kring pälsindustrin i Tranås skapats och formats. Doktorsavhandlingen har vuxit fram ur en donation från stiftelsen Tranås säteri som syftade till att främja lokalhistorisk forskning.

Tranås var under 1950- och 60-talen ett svenskt centrum för pälsberedning och sömnad, med över 150 företag knutna till pälsindustrin. Råa skinn importerades från hela världen och förädlades lokalt, för att sedan säljas vidare både inom Sverige och internationellt.

– Det var en väldigt global bransch, och den skapade många jobb och drog turister till staden. Men berättelserna som har bevarats är väldigt selektiva.

Berättelserna upprepas

I sin studie har Sofie Lindeberg följt hur aktörer som företagare, Tranås pälsklubb och senare även kommunen, skapat och återskapat beskrivningen om industrins storhetstid. Det är ofta en berättelse om entreprenörer som med egna händer byggde upp en blomstrande bransch – något som varit användbart i marknadsföringen av Tranås som ort.

– Det är klassiska self-made-män som lyfts fram. Medan rösterna från de kvinnor som sydde, de invandrare som arbetade och de djurrättsaktivister som protesterade saknas. De får ingen plats i det officiella kulturarvet.

Ett tydligt exempel är Tranås pälsmuseum, som startades 2003 av en grupp äldre körsnärer (pälsmakare) i Tranås pälsklubb. När kommunen tog över verksamheten 2020, byggdes museet om – men innehållet förändrades inte nämnvärt.

– Det blev i stort sett samma berättelser igen. Dels för att man anlitade samma personer som experter, dels för att pandemin hindrade en bredare referensgrupp från att delta i processen, berättar Sofie Lindeberg.

Arbetet i skuggan

Särskilt osynliggjorda i berättelserna är de många kvinnor som arbetade som hemsömmerskor utan formell anställning.

– De utgjorde en stor del av arbetskraften, men nämns knappt. Inte heller de fysiska påfrestningarna och arbetsvillkoren de utsattes för får något utrymme.

Hennes forskning visar även att invandrad arbetskraft varit central för att möta industrins behov, men även den gruppen saknas i berättelserna. Kritiken mot pälsindustrin – som blev mer synlig från 70-talet och framåt – är också frånvarande.

– Pälsbranschen framställs som oproblematisk. Kritiken som alltid funnits kring både djurhållning och miljöpåverkan, har utelämnats i det kulturarv som förmedlas, konstaterar Sofie Lindeberg.

Relevans långt utanför Tranås

Avhandlingen är relevant även för andra kommuner och orter som arbetar med lokalt industriarv. Den visar vikten av att fråga sig: Vems berättelser bevaras – och varför?

– Man behöver inte ta med alla perspektiv, men man bör vara medveten om vilka man exkluderar, och varför. Det säger något om vem som anses ha en legitim historia att berätta.

Hon lyfter också fram vikten av samarbete på mindre orter, där kulturarv kan bli en gemensam resurs – men där det också finns risk för att vissa röster tystas i processen.

– Det fanns en stark gemenskap mellan företagen i Tranås. De var konkurrenter, men hjälptes åt. Det är både en styrka, och en utmaning, när man försöker skildra ett mer nyanserat förflutet, säger Sofie Lindeberg.

Kontakta sofie.lindeberg@liu.se

Mer om avhandlingen
Sofie Lindeberg disputerar vid Linköpings universitet 23 maj med avhandlingen Pälsbranchen som lokalt kulturarv – Kulturarvsskapande processer i Tranås 1983-2025.