Lokalt, globalt och radikalt – när innovationer påverkar hela samhället

Anna-Karin
Florén
DELA
Foto: Erik Mårtensson

Följande text ingick även i temat ”Systemisk innovation” som publicerades i Entré nr 2, 2018:

Det är inte teknikutvecklingen som är utmaningen. I stället är det institutionerna som utgör de främsta bromsklossarna för systemisk innovation – alltså genomgripande teknikskiften som påverkar allt från människors livsstil till branscher och regelverk. När det gäller vissa områden, som omställningen från fossilbaserad till biobaserad ekonomi, är skiftet nödvändigt och akut. Varför går det då så långsamt?

Systemiska innovationer har stor inverkan på samhället. För enskilda individer kan de leda till attitydförändringar och nya beteende- eller konsumtionsmönster. För näringslivet kan de innebära förändringar av produktionsprocesser, branscher, affärsmodeller, resursallokering och finansiering. Det kan också behövas nya lagar eller regleringar som förutsätter att politiker och tjänstemän har både kompetens och helikopterperspektiv. Systemiska innovationer utgör minst sagt komplexa utmaningar på alla nivåer.

Samtidigt som utmaningar ska hanteras och lösas är det ofta brådskande, som till exempel när det rör koldioxidbesparande åtgärder. Många är övertygade om att teknikutvecklingen kan rädda mänskligheten från konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Men varför går då teknikomställningen så långsamt? Och vad behövs för att vi ska komma förbi alla de hinder – mentala, praktiska och policymässiga – som står i vägen för omställningen mot ett hållbart biobaserat samhälle? En sak är klar: Det är inte brist på tekniska lösningar som är problemet. Snarare verkar det vara mänskliga företeelser och institutionella strukturer som utgör de främsta bromsklossarna.

Med utgångspunkt i två nya doktorsavhandlingar gör Entré en djupdykning i en röra av myndigheter, beslutsfattare, politiker, entreprenörer, finansiärer och medborgare. Och med hjälp av avhandlingarnas författare, Fredric Bauer och Stefan Tongur, kommer vi lite närmare några arbetssätt som kan underlätta omställningen.

Fredric Bauer är filosofie doktor med intresse för hållbar utveckling.

– I dag pratas det mindre om hållbar utveckling och mer om biobaserad ekonomi. I den här utvecklingen spelar bioraffinaderierna en viktig roll. De kan användas för att skapa energi och utvinna många olika sorters kemikalier som vi hittills har fått från fossila råvaror, säger Fredric Bauer, Lunds universitet.

Men det är inte så enkelt som att byta en teknik mot en annan. När till exempel naturgas ersätts med biogas, behövs nya produktionssystem, nyttjandesystem och institutionella strukturer. Inför ett teknikskifte blir också frågor om hur vi värderar begrepp som energi och plast intressanta. Måste det som kallas plast vara tillverkat av fossila material, till exempel?

Fredric Bauer har lagt fram avhandlingen Innovation for biorefineries – Networks, narratives, and new institutions for the transition to a bioeconomy vid institutionen för kemiteknik och Circle på Lunds universitet. Foto: Mattias Alveteg.
Avhandlingen har både en kvantitativ och en kvalitativ ansats. I en av avhandlingens fyra artiklar har Fredric Bauer intervjuat 20 personer från olika sektorer som forskning, offentlig sektor, industriföretag och frivilligorganisationer, i olika delar av landet.

– Många säger sig stödja en omställning, men när man börjar ställa frågor visar det sig vara väldigt oklart vad olika aktörer egentligen avser med bioekonomi, vilka målsättningar de har och hur de anser att vägen dit ska se ut.

Vissa menar, enligt Bauer, att vi redan har tekniken för att använda den bioenergi som behövs. Att det är dags att sluta tjafsa och få det gjort. Andra menar att biomassa och bioråvara är värdefulla resurser, och att vi behöver utveckla teknik för att kunna göra så avancerade saker som möjligt.

Det finns också en osäkerhet kring vilka produkter som kommer att bli viktiga. Därför, menar några av intervjupersonerna, ska företagen få göra vad de vill. Andra tycker att omställningen är så brådskande att staten bör intervenera. Staten ska sätta agendan, så får vi lösa detaljerna efter hand, heter det.

Fredric Bauer vill inte lägga alltför stor vikt vid vilka aktörer som har tyckt vad. Han nöjer sig med att konstatera att det är här konfliktlinjerna finns.

– Det är tydligt att visionerna och förväntningarna ser väldigt olika ut för olika aktörer.

Problemet, menar han, är att ingen har egentligt ansvar för hur vi ska nå fram. Är det entreprenörerna eller politikerna som ska driva systemisk innovation? Offentlig sektor finansierar ofta utvecklingsprojekt, men när man har konstaterat att tekniken fungerar – vem ska skala upp den? Hur ser vi till att medborgarna får ta del av de positiva effekterna till en rimlig kostnad?

– I Sverige har vi satsat på strategiska samarbeten, konsensuslösningar. Förhoppningen är att de ska leda till kunskapsutbyten och utveckling som löser knutarna. Även internationellt har det talats mycket om samverkan från policysfären. Men det finns ganska lite empiri kring hur det faktiskt ser ut.

Till exempel är skogssektorn duktig på att hantera trä, men saknar kompetens om kemikaliemarknaden.

– Det kan se ut som att det krävs samarbeten för att få fram bioraffinaderier. Men samarbeten har hittills fungerat dåligt, både i Sverige och internationellt. De olika aktörerna har haft svårt att komma överens om hur man ska dela på risk och investeringskostnader. Och hur utformas en affärsmodell som alla kan acceptera, när man befinner sig på okänt territorium?

Ofta beror samarbetssvårigheter på att stora organisationer känner bristande tillit till varandra. Av både nätverksanalyser och fallstudien som Bauer har gjort i sin avhandling, framgår att just tillit är en betydelsefull framgångsfaktor.

– Där det har funnits informella lokala nätverk med högt uppsatta personer, har man lyckats åstadkomma intressanta saker, säger han.

Ytterligare en utmaning är att svenska aktörer i dag måste förhålla sig till vad som händer globalt, eftersom både finansiering och produktion av olika produkter inte följer nationsgränserna. Lokala initiativ och stöd från offentlig sektor har helt enkelt begränsade möjligheter att få genomslag om de inte görs med globala förutsättningar i åtanke. Helst ska ju också tekniska innovationer som tagits fram med hjälp av offentliga medel kunna exporteras på sikt, för att generera klirr i statskassan.

– När det gäller kemiindustrin finns ett internationellt system där råvarumarknader, produktmarknader, företag och organisationer är globala. I Sverige är skog en uppenbar industriell resurs. Men kapital för att finansiera innovation och investeringar kommer till exempel från Nederländerna, Storbritannien och Österrike där man har mindre förståelse för varför svenskar är så glada i att göra saker av trä.

Dessutom är produktionslinjerna nischade. Fredric Bauer förklarar att olika typer av produkter produceras på olika platser, men säljs globalt.

– Ungefär som när man i Sverige bestämmer sig för att man inte kan konkurrera med priserna på vanligt stål, och därför satsar på specialstål. En liknande utveckling finns inom produktionen av plast. Sverige satsar på högkvalitativa produkter för speciella användningsområden, alltså inte plastkassar…

Han menar att det behövs nya värdekedjor som bryter de traditionella mönstren i systemet och som kan forma den nya bioekonomin. En ny värdekedja kan innebära att skog används som råvara och raffineras till kemikaliematerial, som plaster, kosmetika och medicin – i stället för papper och virke som vi har varit vana vid. För det krävs kunskap om material, tekniker och marknad, men också acceptans. Kan folk tänka sig att använda ansiktskrämer gjorda av spillved? Och vill vi betala även om det blir betydligt dyrare?

– Kemibranschen har hittills saknat konsumenttryck. Det har gjort att den har flugit under radarn i den internationella klimatdebatten, säger Bauer.

– Kemikalier handlar om lacken på ditt bord, eller komponenter i produkter som du kanske inte reflekterar över var de kommer ifrån. De flesta kan inte nämna några av de stora kemikalieföretagen trots att de är globala jättar. Det är många steg mellan konsumenter och producenter.

Uteblivet konsumenttryck kan vara en anledning till att det saknas politisk handlingskraft, spekulerar Bauer. Eller så beror det på att inte heller politikerna förstår industrin tillräckligt väl. Det menar några av dem som Bauer har intervjuat. Man kan konstatera att politiker måste ha en djupgående förståelse för både teknik, globala marknader och inte minst mänskligt beteende. Annars kan de inte fatta initierade beslut om finansiering och regelverk för att underlätta och påskynda systemisk innovation.

Under den tidsperiod som Fredrick Bauer studerat, 2004–2014, har intresset för bioraffinaderier ökat. Han har gjort en social nätverksanalys för att titta på hur samarbetsnätverken för utveckling av bioraffinaderitekniker har förändrats under tioårsperioden. Att det ökade intresset för ämnet skulle ha lett till ökad samverkan över sektorsgränserna ser han inga bevis för. Tydligare är att företag tenderar att samarbeta med sin vänners vänner, eller tidigare samarbetspartner.

Bauers forskning visar att de institutionella strukturerna – inte de tekniska utmaningarna – utgör de främsta bromsklossarna för en omställning från fossil kemikalieproduktion.

– Mycket talar för att det ändå är mer samarbeten över sektorsgränserna som behövs, trots att samarbeten hittills haft begränsad framgång, säger Fredric Bauer.

– Från policyhåll måste man förstå att övergången från fossil- till biobaserad ekonomi är en nödvändig utveckling, och fråga sig vad som behöver göras för att nå dit. Handlar det om affärsmodeller, eller ekonomi? Hur kan vi se till att samverkan når längre än att stanna vid forsknings- och utvecklingsprojekt?

Stefan Tongur, som har disputerat på KTH, menar att affärsmodeller kan användas som ett perspektiv för att förstå utvecklingsprocesserna som äger rum under de tidiga faserna av ett potentiellt systemskifte.

Genom att följa utvecklingsprojekt för elvägar har han studerat de komplexa utmaningarna med att implementera och kommersialisera systemiska innovationer. Det var Stefan Tongur som myntade begreppet electric road systems (ERS) som i dag är internationellt vedertaget.

Stefan Tongur har lagt fram avhandlingen Preparing for take off: Analyzing the development of electric road systems from a business model perspective vid institutionen för industriell ekonomi och organisation på KTH. Foto: Peter Ardell.
Hans forskning visar att man i samband med utvecklingsprojekt ofta tittar på företaget och produkten. Det som ligger utanför bryr man sig inte om. När det gäller elbilar intresserar man sig exempelvis för räckvidd för kunden, medan infrastrukturen hamnar utanför analysen.

– Det är där jag menar att man måste ha ett större perspektiv. Många olika aktörer måste samverka eftersom den här typen av innovationer utmanar gränssnitt, till exempel mellan fordon, väg och bränsle. De förändrar aktörskartan och affärsmodellerna. Den systemiska aspekten är underskattad, säger Stefan Tongur.

Han har följt både tekniska projekt och bredare plattformar. Han har suttit med på möten, intervjuat projektmedarbetare och hållit workshops. Dessutom har han gjort en mer ingående studie på Scania där han intervjuade personer på alla nivåer: vd, mellanchefer och utvecklingsingenjörer.

När Tongur började studera ERS fanns inte ens en testbana. Bara power point-bilder och aktörer som diskuterade olika tekniker.

– Jag satt med en massa härliga visionärer som diskuterade hållbara tekniska alternativ till förbränningsmotorn. När jag kom tillbaka till högskolan pratade kollegorna om science fiction. Men det här handlar inte om vilken teknik som ska vinna, utan om något större. Man måste ha ett systemperspektiv, det går inte att bara titta på fordon. Det krävs olika subsystem för att det ska fungera – oavsett vilken teknik man väljer.

Han valde att ändå att titta på systemaspekten. Givet de klimat- och policyutmaningar som finns tyckte han att det var intressant att studera elvägarna, oavsett om systemskiftet infinner sig eller inte.

– Fenomenet elvägar är huvudsakligen initierat på policynivå – inte av marknaden. Det är fortfarande osäkert om de kommer att nå kommersiell framgång.

Men, i dag är elvägar långt ifrån science fiction. Arlanda elväg finns på riktigt, en sträcka på två kilometer mellan Arlanda och Rosersbergs logistikområde som trafikeras av en lastbil. En annan lika lång teststräcka finns i Gävle, med trådar i luften och två lastbilar med strömavtagare (som överför ström från tråden till lastbilen). I Sverige finns nu också planer på att bygga en 30 kilometer lång testbana. Projekt har överlevt och Tongurs tes, att ERS skulle innebära ett potentiellt systemskifte, är högst aktuell.

– Att använda affärsmodellen som utgångspunkt för att skapa framgångsrika samarbeten kring systemiska innovationer är ett nytt grepp. Ofta pratar man om affärsmodeller med utgångspunkt i entreprenörens perspektiv, alltså hur vi ska tjäna pengar från produkt till kund.

Även affärsmodeller för systemisk innovation bör ha lönsamhet i åtanke, de inblandade parterna vill ju ha betalt för sina produkter. Och lönsamhet är en viktig drivkraft. Men fokus ska ligga på hur affärsmodellen kan användas för att utveckla projektet, och för att förstå var nyttan ligger för olika aktörer, menar Stefan Tongur.

Han har också följt utvecklingsprojekt i USA, där över 20 aktörer skulle samarbeta kring möjligheten att bygga elvägar i Kalifornien. Initiativet kom från konsumenttryck kring en väg från en hamn i Kalifornien varifrån 40 procent av USA:s import lossas. Vägen är en av landets mest olycksdrabbade, och när det blev nödvändigt att utöka antalet filer protesterade de boende som inte ville ha mer utsläpp. Luftkvalitet är ett akut problem i Kalifornien, liksom i Kina och Indien.

– I USA pratade parterna ofta via juridiska ombud. I slutändan lyckades de inte få till stånd någon lösning på grund av olika drivkrafter och problembilder. I Sverige ser processen helt annorlunda ut. Här pratar parterna direkt med varandra och har ett mer långsiktigt perspektiv.

Ofta utvecklas alternativa tekniker i en nisch som är skyddad från marknadens mekanismer. Det ger möjlighet att experimentera, enligt Tongur. Lärandet står i fokus, men demoprojekten tenderar att bli isolerade öar. De leder inte till storskalig förändring eftersom tekniken aldrig är kommersiellt intressant.

– Teknikutvecklingen måste placeras i en större kontext. Man bör beakta förändrade beteendemönster, ändra policyer, och göra det möjligt för företag som utvecklar ny teknik att konkurrera med befintlig teknik.

Det ställer stora krav på den tidiga utvecklingsprocessen, och det är här som affärsmodellstänket kommer in.

– Den vanliga processen bygger på ett sekventiellt tänk, där du har forskning och utveckling följt av marknadsavdelningen som utvecklar affären, och sedan säljavdelningen. Om resultatet visar att din produkt inte är kommersiellt gångbar förväntas det offentliga reglera så att tekniken blir gångbar. Jag förespråkar i stället att först titta på hur förutsättningarna ser ut. Det kan man göra genom att använda sig av affärsmodellsperspektivet.

Stefan Tongur tycker att det behövs fler begrepp och modeller för att öka förståelsen för komplex systemomvandling. Då kan aktörerna få en gemensam problembild.

– Det tror jag är vägen till mer konstruktiva lösningar, säger han.

Kontakta fredric.bauer@chemeng.lth.se och stefan.tongur@indek.kth.se

Fakta: Elvägar

Elvägar, eller electric road systems (ERS), är ett samlingsbegrepp för olika typer av tekniker där fordon framförs med el. Skena i marken, induktiv överföring från marken och tråd i luften, är tre exempel. Tekniken fungerar för exempelvis lastbilar och personbilar.

Fakta: Bioraffinaderier

Bioraffinaderier omvandlar biomassa, till exempel restprodukter från träproduktion, till bränsle och olika kemikalier. Biomassa anses ha nollutsläpp av koldioxid, eftersom träd tar upp lika mycket koldioxid som släpps ut vid användningen.——-

2400

DELA