Entreprenörskap på gränsen

En kortare version av denna artikel publicerades i Entré nr 4, 2014:

Entrepreneurship at the limits är titeln på Lena Olaisons avhandling. Hon utforskar entreprenörskapets gränsmarker, i syfte att utveckla forskningsfältet vidare. Bland annat har hon studerat osynliga företagare i Kosovo, och lokal krishantering i stormen Gudruns spår.

Lena Olaison vill vrida och vända på föreställningar om entreprenörskap. Hennes doktorsavhandling är en sammanläggning av fyra artiklar som studerar entreprenörskap på mer eller mindre ovanliga platser, och delvis med experimentella metoder.

– Alla mina studier befinner sig på gränsen. Jag får ofta frågan: ”Är detta entreprenörskap?” Och det är det ju – även om amerikanska mainstreamforskare inte tycker det. I den skandinaviska och europeiska traditionen där jag verkar, är vi ganska många som försöker påverka de gamla stelbenta föreställningarna om entreprenörskap. Till exempel den om entreprenören som en ensam, manlig hjälte, säger Olaison.

Hennes avhandling befinner sig också i gränslandet mellan den kritiska och den tolkande ansatsen. Genom att kombinera de båda vill hon analysera och transformera hur vi betraktar entreprenörskap.

– Inom den kritiska ansatsen finns skarpa verktyg för att slå hål på entreprenörskapsmyter, men vanligtvis finns inget intresse av att förändra. Ofta stannar forskaren där jag tycker att det börjar bli spännande.

– Med en tolkande, eller narrativ, ansats studeras entreprenörskap nära, underifrån och på djupet. Forskaren blir verkligen engagerad i sina case. Däremot blir det kritiska och konceptuella bidraget svagare.

Olaison konstaterar att hon inte heller är ensam om att vilja brygga mellan de olika ansatserna. Mer och mer forskning syftar till samhällelig förändring. I Sverige har vi exempelvis en ganska lång tradition av att forska på samhällsentreprenörskap.

– Inom entreprenörskapsforskningen har det hänt mycket på relativt kort tid. Det visar på vikten av att som akademiker gå utanför de traditionella ramarna. Det som varken ses som forskning eller verkar ha praktisk relevans i dag, kan mycket väl visa sig ha det längre fram.

När stormen Gudrun drog in över Sverige i januari 2005 var entreprenörskap kanske inte det första man tänkte på. Men i spåren av hennes framfart följde en massa företagsamma processer.

– Jag kommer från Småland och min familj drabbades av stormen. De, liksom många andra, fick direkt bege sig ut och börja hjälpa till. Det handlade om att röja vägar, rensa elledningar, bistå grannar. När en sådan här händelse inträffar hinner inte myndigheterna och storföretagen ut snabbt nog.

Lena Olaison ser entreprenörskap som en social process som skapar organisation – ofta temporärt.

– Stormen Gudrun var en möjlighet att studera entreprenörskap i sin intuitiva form: Människor var helt enkelt tvungna att agera. Hur funkar det? Hur tänker de? Varifrån tas resurserna? Och vad händer sedan?

Olaison fann att de stormdrabbade smålänningarna utnyttjade sin lokalkännedom. De aktiverade avsomnade nätverk och använde sig av relationer och socialt kapital för att få saker gjorda. Tidigare var det vanligt att till exempel en enskild skogsägare sågade av grenar som låg mot en elledning, men det ansvaret hade flyttats över till elbolagen. Nu tog de som bodde i området tillbaka ansvaret, och det blev tydligt för alla parter att deras kunskaper var viktiga.

Den andra studien i Lena Olaisons avhandling handlar om kvinnor i Kosovo som är företagare. Men egentligen finns de inte. Det var i alla fall vad hon fick höra när hon pratade med myndigheter och internationella organisationer i Pristina hösten 2005.

– De bara skrattade åt mig när jag sa att jag ville studera kvinnor som var entreprenörer. Alla drog slutsatsen att det inte fanns några. De tyckte att jag var naiv och borde byta ämne, berättar Olaison.

Kvinnor var exkluderade och förutsättningarna för företagande minimala. En Röda Korset-anställd varnade: ”Gå försiktigt fram så att ingen du intervjuar råkar illa ut efteråt”.

Till slut fann Olaison företagarna. Det visade sig att lokala, ideella organisationer som arbetade med olika kvinnofrågor – familjeplanering, jämställdhet, läs- och skrivkunnighet – också bistod med informell mikrofinansiering.

– Min studie mynnade ut i att synliggöra de företagsamma kvinnorna. I artikeln leker jag med entreprenörskapsmyten och skriver fram dem som hjältar.

Enligt en klassisk, amerikansk entreprenörsdefinition kvalar kvinnorna inte in. Och det är inte precis några gasellföretag de driver. Men deras ambitioner och resultat, i förhållande till rådande förutsättningar, handlar självklart om entreprenörskap, menar Lena Olaison.

– De här människorna har betydelse. De går ut och gör något. De transformerar kulturen och får entreprenörskapet att spira.

En kvinna tryckte plastpåsar – med tysk text, eftersom det kopplades till god kvalitet. Hon sysselsatte ytterligare åtta kvinnor i företaget, men de kunde bara jobba när det fanns el. När elen försvann gick de hem och tog hand om hushållet.

En annan kvinna var utbildad inom IT. Hon startade sedan en butik som sålde blommor och choklad, efter att ha blivit inspirerad i London. Där fick hon nämligen riktiga blommor på sin födelsedag, i stället för konstgjorda som var det vanliga i Kosovo. I butiken anställde hon kvinnliga studenter, efter att först ha skickat dem på utbildning hos en albansk florist.

En tredje kvinna bakade och sålde bröd på gatorna. Sedan fick hon idén att också börja tillverka tårtor, och startade därefter upp en kedja av konditorier. Det var något helt nytt för Kosovo, så på sätt och vis konkurrerade hennes konditorier med varandra. Men entreprenören såg det inte så.

– Hon byggde sin egen marknad. För henne gällde det att väcka intresse och skapa nya kunder. Det var också viktigt att skapa jobb, främst för andra kvinnor.

– De drivkrafter och idéer som jag fann i Kosovo – för mig är det självklart att det rör sig om entreprenöriellt beteende. Det handlar också om socialt ansvar. Det informella ekonomin är större än den formella, säger Olaison.

Avhandlingens två sista studier syftar främst till att skapa nya forskningsmetoder. I den ena ville Lena Olaison undersöka paradoxen kring stöd till små och medelstora företag. I utvärderingar uppger företagare ofta att stödet haft liten, eller ingen, effekt. Ändå deltar många företag i stödprogram, och det satsas mycket på EU-nivå.

– Jag tänkte: ”Stöden kan ju inte avskrivas som idioti. Det måste finnas andra effekter som vi forskare inte får fram!”

Kanske handlar det om att ”som man ropar får man svar”. Frågar man en entreprenör: ”Blev du hjälpt av det EU-finansierade stödprogrammet?” svarar hen: ”Nej”. Det ligger ju i mytbildningen att entreprenörer ska klara sig själva.

För att komma runt det iscensatte Olaison ett rollspel. Företagare fick i uppdrag att lösa en uppgift, och genom att lyssna på deras resonemang fick forskarna svar på sina frågor. Utan att fråga rakt ut.

– Ett resultat som förvånade oss var att företagarna såg stödprogram som något man tog del av när det gick bra för företaget. Då fanns det tid. Vi trodde att det skulle vara tvärtom, att företaget skulle söka stöd när de hade problem. Men i kristider ville de hellre lägga allt krut på att själva lösa sina problem.

I avhandlingens fjärde artikel studeras entreprenörskap i bokantikvariat.

– Jag älskar själv bokantikvariat, men det är kanske inte en miljö man i första hand förknippar med entreprenörskap. Ändå finns många av de klassiska entreprenörskapsaspekterna där: Passion, kärleken till boken och drivkraften i att arbeta med sin hobby.

Samtidigt är själva företagandet inget som antikvarierna har längtat efter. De har snarare tvingats in i det när deras intresse och samlande blivit alltför omfattande, och hyllorna därhemma översvämmats av dubbletter.

– Det finns forskning som säger att för att förstå kreativitet måste man studera kreativa platser – arkitektkontor, reklambyråer, konstnärsateljéer… Men inför den här studien hade vi en annan idé. Utgångspunkten var att kreativitet också måste finnas på de mest prosaiska platser.

Studien visar på en intressant affärslogik där kärleken till boken och kontakten med kunden avgjorde priset.

– En del kunder genomförde ett klassiskt köp, en ekonomisk transaktion. De ville läsa boken helt enkelt.

– Andra kunder var själva samlare. De visade på ett genuint intresse och kanske hade antikvarien och kunden en intressant konversation om boken. När deras relation utvecklades kunde det hända att boken blev en gåva. Med den följde en förväntning om att kunden skulle ta väl hand om boken.

Kontakta lo.mpp@cbs.dk———–