Begrav entreprenören!

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 3, 2008:

”Jo, men visst har vi väl en begravningsentreprenör här i byn?”
”Entreprenörer, nej några sådana har vi inte här! Här har ju folk jobbat inom industrin…”

Jag sitter i bilen och grunnar över den intervju som jag nyss har gjort. Personerna jag träffat är alla involverade i ett projekt som har tagit sig an att skapa en mångfald av företagsamhet i ett av Sveriges lokalsamhällen. Än en gång slås jag av hur man antingen förknippar entreprenören med den där fantastiska personen som sveper in och räddar byn, företaget, eller för den delen, hela landet. Hjälten kort och gott. Eller så berättar man om byns begravningsentreprenör.

Det verkar inte helt lätt att vare sig forska eller göra politik om entreprenörskap när det för det första inte används i vardagspratet, och för det andra förknippas med så många olika saker. Annat ljud i skällan blir det minsann när jag frågar efter de företagsamma människorna. Då får jag genast svar på tal, och man lyfter fram den ena eldsjälen efter den andra som har gjort något för det lokala näringslivet, organisationen, skolan, eller sammanhållningen i byn.

Samtidigt som så många lamslås av ordet entreprenörskap, envisas politiker, journalister och ”företagens vänner” med att frenetiskt tala om det. Men det är inte bara prat. Medierna lyfter gärna fram de fantastiska entreprenörerna i storslagna berättelser om deras stordåd. Politikerna initierar den ena policyn efter den andra – och därmed ansenliga projektpengar – som syftar till att öka entreprenörskapet i det svenska samhället. Och företagens vänner är på jakt. Men få känner sig kallade.

I mina intervjuer med nyblivna företagare har regeln varit att lite generat skruva på sig med ett förläget: ”Nej, men jag är väl ingen entreprenör.” Om nu så få tycks kunna se entreprenören i sig själv, varför då fortsätta prata om entreprenörskap? För att citera Astrid Lindgrens rumpnissar kan man onekligen fråga sig: ”Voffor gör di på detta viset?”

En förklaring torde vara att man är omedveten om hur otillgängligt begreppet är för gemene kvinna och man. I skolan har entreprenörskap i mångt och mycket kommit att bli synonymt med företagsamhet. Där talas det till och med om ”ta-sig-församhet”, som ju understryker vad det faktiskt handlar om: att ta sig för något genom att starta företag. Men också för att ta itu med dilemman i vår tid som kräver både företagsamhet och idérikedom: klimathotet, Östersjöns igenslammade vatten, eller sociala strukturer som faller samman.

Även om ”socialt”, ”ekologiskt” och ”samhälleligt” entreprenörskap gör identiteten entreprenör mer tillgänglig, eftersom andra drivkrafter sätts i fokus, är det alltjämt ett främmande ord för många människor. Att initiera entreprenörskapsprojekt blir därför lite som att gå över ån efter vatten. Frågan är om det inte vore enklare att sluta använda ordet entreprenörskap, och i stället börja tala om att det behövs företagsamma människor i vårt samhälle? Människor som med engagemang, mod och visioner vågar ta steget och ta sig för något.

Så låt oss begrava entreprenören och därigenom ge den företagsamma människan både utrymme och uppmärksamhet. Hon behövs nämligen, nu mer än någonsin. Vi behöver människor som utvecklar idéer, skapar sysselsättning och löser de problem som vi brottas med i vår tid. Människor som fortfarande tror på att deras egen företagsamhet kan bidra till att göra världen en smula bättre. Låt oss inte förvilla dem in i entreprenörskapspratets labyrinter!

Karin Berglund
Lektor i innovationsteknik med inriktning mot entreprenörskap, Mälardalens högskola

För mer info: karin.berglund@mdh.se
———–