Normkritisk innovation är mer hållbar

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2019:

Vem som får designa en ny teknisk produkt eller digital tjänst beror på om syftet är ekonomisk tillväxt, eller sociala och miljömässiga vinster. Det visar de fallstudier som Linda Paxling har gjort i samband med sin doktorsavhandling. Den har ett normkritiskt perspektiv och binder samman två vitt skilda miljöer.

Med sin doktorsavhandling vill Linda Paxling utmana normer inom teknik och teknikutveckling, men också normer för hur akademiska texter skrivs. Hon har studerat teknikkulturer och arbetsmiljöer, dels i Kampala, Uganda, dels i Karlshamn. Fallstudierna kretsar kring innovation inom IKT (informations- och kommunikationsteknologi).

Avhandlingen Transforming Technocultures, Feminist Technoscience, Critical Design Practices and Caring Imaginaries har lagts fram vid Blekinge tekniska högskola. Linda Paxling och hennes kollegor är nischade inom forskningsfältet feministisk teknovetenskap som är knutet till det övergripande området teknik- och vetenskapsstudier. Avhandlingen är skriven i jag-form.

– Vi arbetar med att formulera ett vetenskapligt bidrag till den pågående diskussionen om hur vi skapar kunskap och om vikten av objektivitet. Traditionell objektivitet innebär att forskaren inte syns i texten. Vanligtvis skrivs inte vetenskapliga texter i jag-form. Men alla vet ju att det som skrivs är beroende av avsändaren, säger Linda Paxling.

Hon använder feministisk och postkolonial teori för att studera hur normer för innovation, teknologi och utveckling finns inbäddade i våra föreställningar om teknikvetenskap. Föreställningarna påverkar hur teknik designas, vilket i sin tur får konsekvenser för hur teknologi distribueras, förstås och används. Det för med sig etiska implikationer.

– För att ny teknik ska leva upp till de globala utvecklingsmålen är det en förutsättning att teknikkulturen präglas av rättvisa. Feministisk teori kan hjälpa oss att förstå hur normer skapas, men också hur de kan upplösas, eller förändras, säger hon.

Mobiltelefonen är ett exempel.

– Den kom till i en viss kontext – den västerländska – men används globalt. Jag var intresserad av att ta reda på vilka normer och värderingar som finns inbäddade i processen, när systemen för mobiltelefoni utvecklas.

I Kampala, Ugandas huvudstad, har hon undersökt utvecklingen av en mobil infrastruktur. Läsaren får följa med när Linda Paxling intervjuar anställda på frivilligorganisationer, telekomföretag, universitetslärare och inte minst när hon genom deltagande observation och gruppdiskussioner följer arbetet på techhubben Outbox. Hon delar med sig av intervjuer och privata blogginlägg, varvat med analyser.

– Det hände otroligt mycket på kort tid i Kampala. Under 2012, när jag kom dit, startades fem techhubbar för startups. Sedan dess har det skapats säkert 20 startupcommunities i de stora städerna i Uganda. Det var spännande att få vara där under den här tiden, säger Paxling.

Techhubbarna erbjöd unga entreprenörer en arbetsplats och vidareutbildning. De flesta som jobbade här var 20–25 år gamla. Ett syfte med hubbarna var att göra företagarna mer konkurrenskraftiga lokalt. Hittills hade tjänster för programmerare utlysts globalt, snarare än lokalt, och även om programmerarna i Kampala hade tillräcklig kompetens fick de inte jobb på företagen som verkade i området.

– Programmerarna i Uganda var kunniga och hade ett fantastiskt driv, i likhet med vad jag har upplevt i många europeiska länder. De har stor förståelse för vilka möjligheter ny teknik har för både ekonomisk tillväxt och hållbarhet. En fråga som de arbetar mycket med är hur vi kan kombinera naturresurser med ny teknik för att hjälpa lokala jordbrukare.

När vi i det globala norr tänker på teknikutveckling i utvecklingsländerna, finns en tendens att se det som att de behöver ”komma ikapp”. Att modernisera likställs med att bli västerländsk. Det är ett synsätt som också många utvecklare i Kampala har internaliserat. En anställd på techhubben beskriver att entreprenörer utvecklar appar för en föreställd amerikansk publik, i stället för att interagera med användare i Kampala. Han önskar att de först ska ta fram produkter som fungerar i Uganda, för att lösa lokala problem, och sedan skala upp.

– I världen finns det en struktur för hur mobiltelefoner och mobilappar utvecklas, produceras och designas. När miljöerna är likartade, finns stor risk för ”copy-paste” av infrastrukturen. Alla förväntas följa samma globala mall. Det har man uppmärksammat i Kampala. De är måna om att få med sina strukturer och intressen.

Samtidigt är det enorma utvecklingstempot för ny teknik en utmaning.

– Att implementera strukturer för att hela Uganda ska ha tillgång till mobilmaster till exempel, när masterna i resten av världen går från 2G till 3G till 5G i rasande hastighet, är förknippat med stora kostnader. Det ska ske parallellt med att man kämpar för att hela befolkningen ska ha tillgång till basal infrastruktur, som rent vatten. Kontrasterna är enorma, säger Paxling.

– Med ett normkritiskt perspektiv kan vi ställa frågan om det är möjligt att skapa en helt egen, lokal struktur i Uganda.

Studenterna i medieteknik på Campus Karlshamn, Blekinge tekniska högskola, har helt andra förutsättningar. Lärosätet har bedrivit studier i feministisk teknovetenskap länge, och det har haft betydelse för hur man ser på kunskap och lärande, menar Paxling. På högskolan utgår man från att design inte kan skiljas från teknik. Tekniken är inte bara är en ”svart låda”, ett fysiskt objekt. Den representerar en uppsättning relationer mellan till exempel designer, tillverkare, försäljare och användare.

En av Paxlings fallstudier i Karlshamn är en deltagandestudie från ett normkritiskt projekt om spelkultur som finansierats av Vinnova. Dataspel är en mångmiljardindustri, där en stor grupp människor är exkluderade. Målgruppen och karaktärerna i spelen är unga vita män. Kvinnor och minoriteter blir stereotypiserade och osynliggjorda, enligt Paxling.

– Även om spelbranschen är framgångsrik ekonomiskt, så har den allvarliga strukturella brister. Det får både sociala och ekonomiska konsekvenser. Man missar en stor potentiell publik när det ser ut så här. Men spelkultur präglar också vårt vardagsliv och våra kulturella identiteter. Därför är det så viktigt att också skapa normkritiska eller normkreativa spel.

Paxling har arrangerat workshoppar och hackatons med normkritiskt perspektiv, där spelvärlden har utforskats. Hon menar att forskningen genom att samspela med de miljöer där den verkar, kan driva utvecklingen av spelkulturen mot att bli mer hållbar genom att ifrågasätta och utforska normer.

– Vi ville ta reda på hur det skulle kunna se ut i stället. Tillsammans med studenterna har vi utvecklat en alternativ lärandeprocess, där normer och värderingar i design står i förgrunden, utmanas och kan förändras.

Genom att Paxling har utvecklat avhandlingens metod tillsammans med entreprenörerna i Uganda och studenterna i Karlshamn, har hon bidragit till att bredda innovationsbegreppet. Tillsammans med personerna som deltog i forskningen, har hon synliggjort brister som uppstår när fokus främst ligger på ekonomi och konkurrens. Avhandlingen visar att hållbar utveckling har potential, menar hon.

Att själva avhandlingen har utformats genom en normkritisk innovationsprocess har varit en betydelsefull del av Linda Paxlings eget skrivande.

– Det har varit viktigt för avhandlingen att jag inte har begränsat mig. I Uganda jobbade jag med en klassisk insamlingsprocess. I Karlshamn kunde jag jobba med deltagardesign från start. Både min metodutveckling och skrivprocess är viktiga delar av resultatet, de diskuteras utförligt i avhandlingen, säger hon.

Kontakta linda.paxling@gmail.com———–