När staten släpper ansvaret

Följande text ingick även i temat ”Socialt företagande” som publicerades i Entré nr 2, 2019:

Att entreprenörskap skulle bidra till att lyfta människor ur fattigdom är ett spel för gallerierna. Bakom förföriska beskrivningar döljs en samhällsomvandling som snarare bevarar än bekämpar hierarkier, anser Lilly Irani.

-Socialt entreprenörskap blev populärt under 1990-talets liberaliseringsvåg, då stater lämnade ett mer planerat samhällsbygge bakom sig. Det innebar att utvecklingsprojekt för människor i social och ekonomisk utsatthet i högre grad överläts till medborgarna.

Som ett led i detta har staten uppmuntrat medborgare att bli mer entreprenöriella. Genom att utnyttja deras empati och patos har man fått medelklassen att gå statens ärenden, enligt Lilly Irani, författare till Chasing Innovation – Making Entrepreneurial Citizens in Modern India (Princeton University Press, 2019). Boken är en kritisk betraktelse av fenomenet socialt entreprenörskap och den indiska utvecklingspolitiken under 75 år.

Politiker av alla färger har drivit den här agendan, och när målet är att utplåna fattigdom kan det vara svårt att ifrågasätta. Det blir också svårt att utkräva ansvar och ställa politiker till svars om framgångarna uteblir.

Irani har följt en designstudio i Delhi vars anställda har omfamnat idén om att innovation – genom design och teknik – kan utrota fattigdom. De är ekonomer, ingenjörer, filmare och formgivare, i deras vänkrets ingår artister, aktivister, chefer och konsulter. De rör sig på konferenser, hackatons och caféer, och förkroppsligar de entreprenöriella medborgare som staten efterfrågar.

I själva verket har människorna på samhällets botten väldigt lite att vinna på den här samhällsomvandlingen, som snarare bevarar hierarkier än motsatsen. Skillnader i klass, kastsystem, resurser och utbildning leder till att en liten grupp ur medel- och överklassen kan dra fördel av den förda politiken, medan de fattiga fortsätter att utnyttjas som billig arbetskraft.

Ett exempel på det är mikrolån, som gynnar långivarna i minst lika hög grad som låntagarna, enligt författaren.———