När innovationskraften blir ett hinder

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2016:

Läkemedelsbolagen är bland de mest FoU-intensiva och innovativa företagen i världen. Det måste de vara för att överleva. Men om inte ens det räcker till? Och om innovationsdrivet till och med blir ett hinder? Jonatan Freilich har forskat om organisation och styrning av läkemedelsbranschens FoU-processer. Branschen har fortfarande inte helt ställt om till de nya teknologiska förutsättningarna, menar han.

Jonatan Freilich har en bakgrund som civilingenjör inom bioteknik, men har disputerat på KTH inom ämnet industriell ekonomi.

– Det var ett naturligt val för mig. Jag kan förstå de bakomliggande tekniska utmaningarna, och vad de leder till för företagen. Det är också en tacksam bransch att studera. Att vara innovativ och hela tiden ta fram nya läkemedel är centralt för den långsiktiga överlevnaden. När ett läkemedelspatent går ut försvinner nästan hela värdet av produkten. Fönstret för att tjäna pengar och räkna hem investeringarna är väldigt litet, säger Freilich.

När han inledde sina doktorandstudier 2009–2010 gick branschen kräftgång lite i skymundan – både läkemedelsjättarna, big pharma, och de små bioteknikföretagen. Rapporterna såg bra ut, men få nya läkemedel lanserades. En mindre katastrof i en bransch där affärsmodellen bygger på ständig utveckling. Det var inte pengarna som saknades, läkemedelsföretagen toppar ständigt alla listor över de företag som satsar mest på FoU. Men det räcker inte alltid. Att utveckla läkemedel är dyrt, tar lång tid och bara några få procent av projekten lyckas.

Lösningen var alla överens om: De måste satsa på biomarkörer, en samling teknologier som enkelt uttryckt används för att ta reda på om olika läkemedel har verkan eller inte. Företagen plöjde också ner mycket pengar i att utveckla biomarkörsteknologier. Men resultaten uteblev.

– Biomarkörsteknologierna förändrade strukturen på FoU-processen i företagen. Från en linjär innovationsprocess med målet att ta fram ett nytt läkemedel, till behovet av en mer parallell processtruktur. Företagen behövde utveckla biomarkörerna samtidigt som de fortsatte ta fram nya läkemedel. Nu gjorde de varken eller.

Jonatan Freilich har bland annat studerat Astra Zeneca och Pfizer. Båda var vana vid att driva innovationsprojekt, men det här var något helt annat: själva innovationsprocessen förändrades. Att vara innovativ räckte inte längre, det kunde till och med vara ett hinder.

– Företagen la resurserna på fel saker. Deras fokus på läkemedelsutveckling hämmade införandet av biomarkörer. De processbaserade managementstrukturerna hindrade ledningen från att upptäcka behovet av processförändring. Ja, det går att läsa in en viss ironi i det…

Även om hans studieobjekt framförallt är big pharma, menar Freilich att de mindre företagen i bioteknikbranschen mötte liknande problem. De hade en ännu tuffare period, och lyckades inte bättre med sina satsningar på biomarkörsteknologier. I det här fallet hjälpte det alltså inte att vara liten och ”snabbfotad”.

– Bioteknikföretagen var också fast i det linjära tänkandet. De lever på att snabbt utveckla projekt som de sedan säljer vidare till de stora bolagen. De projekt som Astra Zeneca köpte in från mindre företag under den här perioden saknade biomarkörsteknologier, konstaterar Jonatan Freilich.

Han menar att läkemedelsföretagen fortfarande inte har repat sig fullt ut från sin tuffa period. För att lyckas i branschen i dag måste man satsa på relevanta biomarkörsteknologier. Men även de interna strukturerna behöver anpassas. I sin avhandling lyfter Freilich fram tre områden där det krävs förändring: organisationsstruktur, resursfördelning och styrning.

Ett av problemen under 2000-talet var att biomarkörsteknologierna inte användes i projekten, trots att företagen hade investerat i dem. I den linjära modellen för läkemedelsutveckling var allting standardiserat. Företagen hade listor på vad som skulle göras i varje fas för att komma vidare till nästa. Problemet var att biomarkörer var viktiga först i slutet av processen, när läkemedlet skulle testas på patienter. Eftersom företagens styrning byggde på att projekten skulle vara kostnadseffektiva och snabba var det lätt att nedprioritera biomarkörsutvecklingen.

– Företagen behöver personalgrupper som är ansvariga för just biomarkörsteknologierna. Grupperna måste ha laborativa möjligheter, kopplas in tidigt i projekt där biomarkörsutvecklingen drivs och projekten måste bedömas utifrån en övergripande sannolikhet att lyckas rent vetenskapligt.

Styrningen av läkemedelsprojekten var länge fragmenterad. Den byggde på en rigid metod med fasta tröskelvärden. Under 1990- och 2000-talen pekade ju alla interna mått uppåt, trots att man inte lanserade några nya läkemedel.

– I dag värderar man på andra sätt, och har bland annat börjat ta hänsyn till vilken kunskap som finns i projekten. Biomarkörerna har möjliggjort en bättre bedömning av sannolikheten att lyckas. Den gamla modellen kallas ibland för FoU-roulett.

– Nu är det etablerat att biomarkörer behövs. Men det är fortfarande kontroversiellt att säga att den långsamma utvecklingen på biomarkörsområdet är anledningen till att företagen presterade dåligt under 1990- och 2000-talen.

Sedan Jonatan Freilich avslutade sina empiriska studier 2013 har börskurserna i läkemedelsbranschen gått upp.

– Jag vet inte om det betyder att läkemedelsbolagen har gjort de nödvändiga förändringarna som krävs för att implementera biomarkörsteknologierna. Jag hoppas kunna göra fler studier framöver för att verifiera mina resultat, och för att se hur det har gått för branschen de senaste åren, säger han.

Kontakta jonatan.freilich@indek.kth.se

Biomarkörer

Biomarkörer är indikatorer på en biologisk process eller sjukdomsprocess. De används i läkemedelsutveckling som diagnostikverktyg för att mäta verkan av ett potentiellt läkemedel.

Teknologier för att mäta biomarkörer är till exempel avancerad röntgen, positronemissionstomografi (PET) eller enkla labmetoder för att mäta biokemiskt innehåll i ett blodprov.

Exempel på en biomarkör är hög sockerhalt i blod som kan indikera diabetes. Låg sockerhalt i blod kan vara en indikation på att ett läkemedel har effekt på diabetes.———