Socialt ansvar – för släkten eller för samhället?

Följande text publicerades även i Entré nr 1, 2016:

Synen på socialt ansvar hos små och medelstora företag skiljer sig åt i olika delar av världen. I Uganda är uppfattningen att man ska hjälpa varandra inom släkten, medan stöd till samhället inte förväntas i samma utsträckning. Starka sociala normer och avsaknaden av en fungerande offentlig välfärd är två av förklaringarna.

I sin avhandling studerar Malin Nystrand hur resursomfördelningen yttrar sig hos ägare av små och medelstora företag i Uganda, och analyserar deras agerande. Forskning om socialt ansvar bland små och medelstora företag är relativt nytt.

– Avhandlingen breddar begreppet socialt ansvar i förhållande till företagare som både äger och driver sina företag. När man studerar småföretagares sociala ansvar i samhällen med svaga formella institutioner måste släkten erkännas som en egen ansvarskategori. Det är viktigt eftersom de resurser som går till släktingar lämnar mindre kvar för andra typer av socialt ansvar, till exempel i relation till det lokala samhället, säger Nystrand.

Hon valde att genomföra studien i Uganda av flera skäl. Bland annat har landet haft hög ekonomisk tillväxt de senaste decennierna utan att någon strukturell förändring av ekonomin har ägt rum. Näringslivet präglas också av små, och långsamt växande, ägarledda företag. Sociala nätverk är viktiga skyddsnät eftersom landet har svaga formella institutioner, och folket har lågt förtroende för politiska institutioner.

– Liknande förutsättningar finns i många andra afrikanska länder och slutsatserna från min studie kan därför vara relevanta i andra sammanhang.

Avhandlingen fokuserar på tre frågor:
1. Hur yttrar sig socialt ansvar bland ugandiska företagare?
2. Hur kan företagarnas sociala ansvar förstås utifrån deras sociala roller och positioner?
3. Hur kan företagarnas sociala ansvar förstås utifrån hur de själva motiverar beteendet och hanteringen av sociala normer?

Malin Nystrand har intervjuat 54 företagare runt om i Uganda, och även gjort en enkätundersökning bland 384 slumpmässigt utvalda hushåll i fyra regioner i landet. En av frågorna handlar om hur man ser på socialt ansvar.

– Här blev det tydligt att respondenterna ansåg att de måste ta större ansvar för familjen än för andra i samhället. Beteendet stämmer överens med starka sociala normer.

– Några av intervjupersonerna uttryckte till och med att själva poängen med att vara framgångsrik är att kunna hjälpa andra. Att normen är så stark beror framför allt på att det finns få andra välfärds- eller trygghetssystem. ”Man kan ju inte bara stå och se på när släktingar go to waste”, som en intervjuad företagare uttryckte det.

Liksom alla sociala normer kommer denna inte förändras på kort eller medellång sikt. Normen måste betraktas som något socialt givet, även ur ett politiskt perspektiv, enligt Nystrand.

– Det får konsekvenser för vad som kan förväntas av företagare vad gäller exempelvis beskattning och olika typer av samhällsengagemang. Att ge stöd åt släktingar tar 5–10 procent av ugandiska företagares inkomst. Det begränsar deras möjligheter att ta ansvar inom andra områden. Förbättringar i den offentliga välfärden skulle minska pressen på företagarna och därmed frigöra resurser för företagsutveckling.

En lösning som ofta föreslås från vår del av världen är att företagare ska bryta sig loss från dessa sociala normer. Men det är inte så lätt att bryta socialt inbäddade normer, menar Malin Nystrand.

– Det är fruktlöst att tro att företagarna ska bryta mot normerna, när det handlar om en djupt rotad samhällssyn. Det måste börja med att samhället tar mer ansvar i form av bättre offentlig service, säger hon.

Det sociala ansvaret tar sig framför allt uttryck i finansiering av utbildning, främst för föräldralösa barn i släkten och anställning av släktingar i företaget. Socialt ansvar i förhållande till det lokala samhället är mycket sällsynt.

– Alla utom en av de intervjuade företagarna tyckte att det orsakade problem att ha släktingar anställda. De såg detta som ett socialt ansvar, inte som något som var till nytta för deras företagande.

Hjälp till släktingar sågs ofta i termer av reciprocitet, det vill säga som återbetalning för tidigare hjälp som företagarna fått från familjen, till exempel med utbildning och andra typer av stöd. De rikare företagarna tog större ansvar, särskilt om deras ekonomiska ställning skilde sig mycket från resten av släktens.

– Ur ett rättviseperspektiv är det problematiskt att ansvar förläggs till nära relationer, i stället för till samhället i stort. Tillgång till stöd blir väldigt ojämnt fördelat och är beroende av att det finns en förmögen person i släkten.

Synen på socialt ansvar skiljer sig mellan Uganda och vår del av världen. I Sverige tar vi ekonomiskt ansvar för andra genom skatten.

– Den struktur vi har tar vi för given, men den har positiva konsekvenser för företagandet. Bland annat i form av mer frihet från personligt ansvar.

Men det finns också likheter bland småföretagare över hela världen. Småföretag är oftast drivna av ägaren och det innebär att företagens sociala ansvar är kopplat till individens personliga nätverk och relationer. Småföretagare använder sällan formella riktlinjer. En formaliserad agenda för corporate social responsibility, CSR, passar därför inte så bra för mindre företag.

– Småföretagare drivs inte lika ofta av vinstmaximering utan motiveras av annat. Det påverkar hur de agerar mot kunder, leverantörer och det lokala samhället. Det finns mycket hos småföretagare som kan ses som socialt ansvar, men som inte definieras så enligt gängse CSR.

Nystrand har nu fått ett forskningsanslag för att jobba vidare med CSR-frågor. Hon utgår från hur ugandiska företagare definierar socialt ansvar. Nystrand tittar framför allt på eventuella konflikter mellan hur man ser på socialt ansvar bland småföretag i Afrika och den globala CSR-diskursen, som den formuleras av bland annat FN.

– Det finns exempelvis tydliga principer om att anställning ska bygga på meritokrati. Det stämmer inte alls överens med anställning av släktingar, som ses som ett socialt ansvar i Uganda. Min ambition är att söka svar på hur ugandiska chefer och ägare hanterar denna normkonflikt, säger Malin Nystrand.

Kontakta malin.nystrand@globalstudies.gu.se———