Från tanke till handling

Följande text ingick även i temat ”Forskning och företag” som publicerades i ”Forskning om entreprenörskap & småföretag” (Entré) nr 3, 1999:

…eller hur världsbäst utbildning leder till världsbäst tillväxt

Den svenska universitetsforskningen är i världsklass, men leder alltför sällan till nya och bärkraftiga tillväxtföretag. För två år sedan skrevs ”den tredje uppgiften” om interaktion med näringslivet in i lagböckerna. Hur långt har den kommit i dag – och hur bygger man upp ett samarbete som inte holkar ur högskolans redan knappa forskningsresurser?

Enligt många sätt att mäta hör den svenska akademiska forskningen till de främsta i världen. Det märks bland annat på forskningsbudgetens andel av BNP, där Sverige ligger före de flesta länder inklusive USA. Det märks även på antalet publicerade papers i relation till BNP, där Sverige toppar världsrankingen tillsammans med Israel. Här kan Israel stoltsera med 54 papers per en miljard dollar i BNP medan Sverige ligger tvåa med 41 papers och USA återfinns först runt tjugonde plats med sina 20 papers per dollarmiljard. Siffrorna är hedrande, men glädjer knappast de politiker som letar efter slagkraftiga argument för den svenska arbetsmarknadsdebatten. Studier utförda av bland andra Magnus Henrekson på Industriens Utredningsinstitut visar att de nya svenska högteknologiska företagen är färre och växer långsammare än sina motsvarigheter på andra sidan Atlanten.

Faktum är att universiteten i USA under efterkrigstiden tagit på sig rollen som innovationsmotorer för hela det amerikanska näringslivet. Här togs de första datorerna fram, här skapades den nya mjukvaruindustrin och här gjordes på 70-talet de stora genombrotten i genterapiforskningen, en nisch som allmänt anses bli nästa tillväxtbransch efter IT. Kunskaperna från universitetsforskningen har skapat en mängd nya multinationella företag som tillsammans sysselsätter många miljoner människor och står för en god del av den amerikanska tillväxten. Orsaken till USAs dominans på dator- och bioteknikområdet kan inte bara förklaras av att landet har bra forskning på området – det har flera andra länder också, inte minst Sverige.

Däremot är det mycket vanligare i USA att forskningsresultaten snabbt omsätts till konkreta produkter eller tjänster. Forskarna jobbar nära externa företag eller tar själva på sig rollen att vara ”akademiska entreprenörer”. Samtidigt finns en omvänd dynamik, nämligen den att universiteten själva anpassar undervisning och kursutbud efter vad som efterfrågas på marknaden just nu.

– Det är ett sätt att konkurrera om de bästa studenterna, berättar ekonomhistorikern Nathan Rosenberg vid Stanford University, som för tillfället är gästprofessor vid Arbetslivsinstitutet i Stockholm. En av uppgifterna där är att jämföra hur det akademiska entreprenörskapet skiljer sig åt mellan Sverige och USA.

– I USA ser man i högre grad sina studier som en investering som man vill ha avkastning på. Det är också vanligare att amerikanska studenter får delta i avancerad forskning under sin studietid än vad fallet är i kontinentaleuropa. Därför kommer nya idéer också ut till näringslivet mycket snabbare.

Nathan Rosenbergs arbetsplats Stanford är kanske det mest framgångsrika exemplet i världen på hur ett samarbete mellan universitet och näringsliv kan se ut. Många företag i Silicon Valley – däribland Intel, Cisco och Hewlett-Packard – är avknoppningar från universitetet. Många andra företag åtnjuter skolan som rekryteringsbas för välutbildade programmerare och ingenjörer. Och skolan i sin tur lånar tillbaka sina studenter från testlabben i näringslivet när de vill ta fram kurser om den absolut senaste tekniken.

– Jag gick igenom Stanfords kurskataloger från början av 70-talet och framåt, och det tog sällan mer än två år innan IT-företagens nya mikroprocessortekniker eller datorarkitekturer var infogade i utbildningen.

Stanford och Silicon Valley utgör ett exempel på dynamisk samverkan mellan universitet och näringsliv som regioner och regeringar över hela världen vill kopiera. Hit hör exempelvis satsningarna på svenska företagsinkubatorer, starthus och teknikparker. En ständig hämsko i denna utveckling har dock varit inställningen till akademiskt entreprenörskap inne på universitetsfakulteterna. Ett arv från –68 var att sträva efter en ”renare” vetenskaplig forskning, så långt borta från kommersiella influenser som möjligt.

– Jag tror det finns ett slags nobelpriskomplex i Sverige. Det kan kanske förklara att vi är världsledande på antalet artiklar, men inte på konkreta utvecklingsinitiativ, säger Göran Brulin, forskare på Arbetslivsinstitutet och författare till debattboken ”Den tredje uppgiften” som behandlar just samverkan mellan högskola och universitet och näringsliv.

Nidbilden av universiteten är att forskarna förskansar sig i sina elfenbenstorn och ägnar sig åt teorikonstruktioner som inte har någon praktisk betydelse för världen utanför institutionens väggar. Den bilden är naturligtvis långt ifrån sann, men flera forskare och policymakare som jag talat med menar att det i forskar-Sverige verkligen finns ett lätt förakt, eller ointresse, för praktikernas problem. Om man ska samarbeta med näringslivet så ska det helst ske i större forskningsprojekt tillsammans med stora företag, exempelvis Ericsson och Astra. Det är också den typen av uppdragsforskning som har präglat näringslivssamarbetet på svenska högskolor under efterkrigstiden. Och det på gott och ont får man kanske säga.

Tre av de viktigaste svenska innovationerna under denna tid – AXE-växeln, mobiltelefonen och magsårsmedicinen Losec – hjälptes visserligen fram av den starka svenska grundforskningen inom telekom- respektive läkemedelsforskningen. Däremot var ingen av dem frukter från konkret uppdragsforskning, utan snarare exempel på intraprenörskap hos Telia, Ericsson och Astra.

Sedan något decennium blåser dock förändringens vindar över universitetsväsendet. De unga skolorna i exempelvis Linköping, Örebro och Ronneby/Karlskrona har uppvisat en större nyfikenhet på interaktion med näringslivet än vad som har varit fallet vid prestigeuniversiteten i Stockholm, Göteborg, Lund och Uppsala. I Linköping återfinns i dag 600 företag i teknikparken Mjärdevi. En god del av dessa har antingen startats av studenter vid universitetet eller har i dag ett samarbete med dess forskare. Mest kända är naturligtvis IT-företagen Intentia och IFS som båda startades i mitten av 80-talet och i dag sysselsätter över 2 000 personer vardera.

En av eldsjälarna vid Linköpings universitet är Magnus Klofsten, som håller i CIE, Centrum för Innovationer och Entreprenörskap. CIE är ett exempel på en ”modern” institution där utbildning, forskning och samarbetsaktiviter ges lika stort utrymme.

– Det är naturligtvis ett dilemma att behålla balansen mellan de olika delarna av verksamheten. Forskning och utbildning är dåliga affärer jämfört med att anordna utbildningar eller seminarier åt företag i regionen. Samtidigt utarmas CIE om de delarna inte finns med, konstaterar Magnus Klofsten.

Det tredje benet, aktiviteterna i samarbete med näringslivet, har med åren gett upphov till ett starkt nätverk av företagare, studenter och forskare i Linköpingstrakten. Här får forskarna stoff till nya studier, studenterna hittar praktikplatser och företagen får möjligheter till förkovring och effektivare rekrytering.

Magnus Klofsten har alltid varit intresserad av kopplingen mellan universitet och näringsliv, och tillhörde de första på universitetet som bjöd in praktiker i undervisningen. I dag tillhör Linköpings universitet landets främsta när det gäller interaktiva samverkansformer med näringslivet, snarare än de enkelriktade kanaler som tidigare frodades. Universiteten levererade kunskap, men bjöd knappast in de studerade företagarna att diskutera sina forskningsresultat över en kopp kaffe.
Magnus Klofsten ser de olika samverksansformerna som ett intressant forskningsområde.

– Vi gjorde en studie där vi redogjorde för olika sorters kopplingar till näringslivet. Det kan vara kontraktsforskning, kompetenscentra, spin off-företag, konsulting, vidareutbildning, patentsamarbete eller exempelvis nätverksbyggande, säger Magnus Klofsten.
– Särskilt akademikernas konsultuppdrag tycker jag är ett intressant område som det borde forska mer på. Det är vanligt förekommande att forskare säljer tjänster men det är ändå en het potatis på universiteten.

Det är också viktigt att skilja på direkta och indirekta dynamiska effekter som högskolan kan ge upphov till. Av företagen i Mjärdeviparken är en försvinnande liten del exempel på akademiskt entreprenörskap, alltså på att forskare själva startat verksamhet. Snarare rör det sig om unga studenter som startar eget med initialt stöd av universitetet, eller om stora bolag som flyttat in för att lättare kunna rekrytera kompetent personal.

Magnus Henrekson och Nathan Rosenberg tar avstamp i detta akademiska entreprenörskap i sin kommande gemensamma studie. Målet är att ta reda på varför USA får bättre utdelning på sin forskning – räknat i ekonomiskt tillväxt – än vad Sverige får.

– För det första konstaterar vi att det växt upp fler starka företag kring amerikanska universitet än kring de svenska. Vår hypotes är att detta har att göra med belöningsstrukturerna i alla led, säger Magnus Henrekson.

Det är alltså inte frågan om att svenska akademiker saknar den rätta ”attityden” eller ”entreprenöriella förmågan”. Snarare är incitamenten för dåliga för att fler svenskar ska lockas att börja plugga, bli företagare eller vilja expandera sina företag.

– Det är positivt att det finns teknikparker och så vidare, men ingen av dessa har skapat några stora företag. Ändå bör det uppstå nya Ericsson och Astra i Sverige, eftersom vi vet att goda idéer snabbt kan leda till mycket stora företag. Vi tror att det fortfarande finns så goda affärsidéer, men att de yttre förutsättningarna blivit för dåliga.

Bättre belöningssystem för entreprenöriella akademiker (liksom för studenter, företagare och samhället i övrigt) skulle därmed kunna frigöra svenskarnas innovationsförmåga, tror Henrekson.

– I dag har vi försökt ersätta den spontana framväxten av rationella ekonomiska institutioner med byråkratiska system och offentligt stöd, fortsätter Henrekson.

– Vad har tjänstemannen som ska dela ut stöd åt nya företag egentligen för incitament att fatta rätt beslut? Det viktiga för honom är att dela ut sitt anslag och att inte bryta mot regelverket. Ställ det mot en riktig Venture Capitalexpert vars hela lön baseras på hur bra det går för de bolag han valt ut.

Hur det går med dessa belöningssystem är i första hand en fråga för riksdag och regering. Den process som redan är igång är högskolornas allt närmare samarbete med näringslivet, eller åtminstone ansatser åt att nå dit.

– Nu är vi inne i en omstöpning av de svenska högskolorna, och det finns inte en rektor med självaktning som inte påstår detta. Men det finns fortfarande hinder kvar på vägen, säger Magnus Klofsten.———–