Finansiell dödsdal hotar innovationen

Den svenska paradoxen är inte bara svensk. I globaliseringens tid står hela världen inför samma utmaning – att göra innovationer av forskningen. Mer entreprenörskap och program för såddfinansiering är två sätt att nå dit. Det framkom på konferensen ”The Innovation Imperative – Globalization and National Competitiveness”.

Vinnova och George Washington University stod som arrangörer till den endagskonferens om innovation och globalisering som hölls i Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm, 27 april.

Den fullspäckade dagen inleddes med ett välkomnande av Vinnovas generaldirektör Per Eriksson och initiativtagaren till konferensen Göran Marklund, vanligtvis strategichef på Vinnova, men för tillfället även knuten till ITPS och George Washington University.

– Jag vill börja med att önska alla hjärtligt välkomna, sa Per Eriksson. Jag är mycket glad för de utländska gäster som är här i dag. Vi har mycket att lära av dem, men vi måste komma ihåg en sak: När vi lär oss saker från andra länder är det viktigt att vi översätter det till vår egen kontext. Jag tror att Sverige har bra möjligheter inför framtiden, men vi måste stärka oss inom entreprenörskap.

— Innovation handlar om att hitta nya kombinationer, sa Göran Marklund. Innovationssystem och innovationspolicy handlar också om att hitta nya kombinationer. Vi måste vara beredda inför framtiden. Och vi måste lära från andra länder. Det har vi möjligheten att göra här i dag. Vi kommer att prata om utmaningar på förmiddagen och om lösningar på eftermiddagen. Vi kommer också att hoppa en del mellan ämnena. Men vi kommer ändå att vara fokuserade – det viktigaste är givetvis att hitta lösningar till de utmaningar vi står inför.

Dagens första talare och tillika keynote, var Charles Wessner, föreståndare för Technology, Innovation and Entrepreneurship, U.S. National Acadamies. Ämnet för hans presentation var ”Challenges and Policy Trends in a Globalizing World”.

— De utmaningar som Sverige står inför är ni inte ensamma om, sa Charles Wessner. Det är faktiskt fascinerande att så många länder i dag står inför samma utmaning: hur ska vi få forskning att bli till innovation?

– En annan stor global utmaning som kommer att påverka många länder är Kinas utveckling. Kina är ganska mycket större än Singapore och Taiwan och kommer därför påverka världsekonomin mycket mer än de länderna gjorde genom sin utveckling. Kina satsar för fullt nu – och de kommer att lyckas! Frågan är vad vi kan göra för att konkurrera med dem.

Wessner menade att det första vi måste inse är att vi lever i en verkligt global ekonomi. Han gick sedan in på Sveriges förutsättningar att kunna konkurrera på denna globala spelplan.

– Det pratas mycket om små nystartade företag i dag. Och, visst, de är väldigt viktiga. Bland annat för att de driver en stor del av innovationen. Men en sak som ofta glöms bort är att de stora företagen också är mycket viktiga. Här har Sverige en fördel. Ni har många bra, stora företag som det händer mycket i. En annan fördel är att ni har ett öppet ekonomiskt system. Det finns ett nära samband mellan innovation och öppenhet. Till exempel förenklar det för olika nätverk, som mellan det privata och det offentliga, sa Wessner.

En stor skillnad mellan Sverige och USA, och som han menade ligger oss i fatet, är våra konkurslagar.

– När en entreprenör i USA kommer hem och berättar för sin respektive att hon eller han har misslyckats, blir svaret: ”Jag är ledsen älskling, vad vill du äta till middag?”. Samma svar i Sverige skulle bli: ”Men, hur ska vi klara oss? Var ska vi bo? Hur ska vi kunna betala skulderna?”

Ingen perfekt marknad

Wessner stämde också in i kören som menar att vi måste jobba med nyföretagandet i Sverige. Här ligger vi klart efter många andra länder. Även att skapa konkreta innovationer av forskning är ett område han menade att vi kan förbättra oss på.

– Sverige är redan ett ledande innovationsland – inom Europa. Ni skulle kunna ta det lugnt om ni bara konkurrerade med EU. Men, som ni kanske har märkt, världen är större än så.

Något som har diskuterats en hel del här i Europa är ”brain-drain”, alltså att många av våra skarpaste hjärnor exporteras till andra länder, ofta till USA. Där får de tillgång till en bättre forskningsmiljö och bättre villkor i allmänhet.

– Det ligger en sanning i det här. Men det som händer i USA är att vi utbildar forskarna ytterligare, och de kan sedan bidra till utvecklingen i både USA och Europa. Ni kan klaga på denna brain-drain – eller ni göra något åt den. Kanada har satt upp ett program, med bra villkor, för att locka forskare tillbaka till hemlandet. Resultatet blev att många kanadensare återvände, men även att många amerikanska forskare flyttade till Kanada. De fick dessutom tillgång till ett helt nytt nätverk i USA genom forskarna som tidigare verkat där. Här finns en stor möjlighet för Sverige att fördjupa sina relationer med USA, konstaterade Charles Wessner.

Han tog också tillfället i akt att punktera myten om att det skulle finnas något som kan liknas vid en perfekt marknad.

– Det finns en tanke om att bara man har en tillräckligt bra idé så kommer marknaden att finansiera den. Det är inte sant!

Många idéer fastnar i stället i ”dödsdalen”, alltså i det finansiella gap som uppstår på grund av bristen på såddkapital. Denna dödsdal var ett tema som flera av dagens talare skulle återkomma till.

– Såddkapitalet utgör en väldigt liten del av det totala riskkapitalet. Det finns en del idéer om hur det här ska lösas, men det behövs mycket mer. Program som SBIR och ATP, som andra kommer att gå in på under dagen, har lyckats bra i USA. De är katalysatorer för innovation och uppmuntrar till byggande av nätverk. Den modellen borde kunna fungera även i Sverige. En sak som är viktig att tänka på är att om man ska ha ett program som fokuserar på dödsdalen, måste det vara stort nog. Det är ingen idé satsa i liten skala.

– Sammanfattningsvis vill jag återkomma till att vi har en gemensam utmaning här, och vi måste arbeta mer tillsammans över landsgränserna för att kunna anpassa oss till den nya globala dynamiken. Jag ser fram emot att öka samarbetet med Sverige, sa Charles Wessner.

Svårt mäta jobbflytt

Nästa talare var professor Moshe Vardi, föreståndare för The Computer and Information Technology Institute vid Rice University i Houston. Han föreläste under rubriken ”Globalization and Offshoring of Software” och var nyligen medförfattare till en rapport med samma namn.

– Medierna rapporterar ofta om att alla IT-jobb är på väg till utvecklingsländer, som till exempel Indien. Floden av larmrapporter om den förestående jobbemigrationen fick ACM, Association for Computing Machinery, att sätta ihop en arbetsgrupp inom området, sa Moshe Vardi.

Denna arbetsgrupp har alltså producerat en rapport med syftet att undersöka hur det egentligen står till med offshoring av arbetstillfällen inom mjukvarubranschen. Gruppen skulle ha ett internationellt och mångfaldigt perspektiv och innehöll personer från USA, Europa och Asien.

– Offshoring är ett symptom, det handlar egentligen om globalisering. Och globaliseringen möjliggjordes av oss – nu måste vi leva med den. Att fråga vad vi kan göra åt offshoring är som att fråga vad vi kan göra åt vintern! Vi kan inte stoppa den, men vi kan se till att ha på oss varma kläder.

Vardi menade att det finns en del problem med att mäta och förklara jobbemigration. Vi kan mäta antal företag och människor som flyttar, men att mäta antal jobb som går förlorade till utvecklingsländer via offshoring är svårt. Många faktorer spelar in i den ekvationen.

– Det vi kan säga är att den befarade dräneringen av jobb uteblev. Men både globaliseringen och offshoringen kommer att fortsätta – och till och med öka. Dessutom kommer den globala konkurrensen att öka inom mer högutbildade arbeten.

– På det hela taget är offshoring bra för världen. Men visst finns det vinnare och förlorare. Det vi måste lära oss är att konkurrera bättre, sa Vardi.

Men egentligen är det inte meningsfullt att fråga sig om det här är bra eller dåligt. Offshoring är bra för en del individer och regioner, och sämre för andra. Vardi menade dock att det är bra för alla länder som helhet, eftersom handel bidrar till ekonomisk tillväxt och rikedom. En del ekonomer hävdar dock att länder som i dag är ledande inom teknik kommer att förlora sin framträdande position.

Vardis arbetsgrupp undersökte också vilka drivkrafter som ligger bakom globaliseringen. De kom fram till att teknikutvecklingen är en nyckelfaktor.

– IT är numera verkligen en global fråga. Det har medfört att arbetsprocesser har ändrats, genom att det till exempel har blivit möjligt att skicka röntgenbilder till Indien för analys. En annan viktig globaliseringsdrivkraft är utbildningsnivån, som har ökat i de flesta länder.

Det som har blivit mest uppmärksammat i rapporten är annars att IT-sektorn verkar ha återhämtat sig efter dot-com-döden.

Vardi poängterade också att offshoring inte bara handlar om jobben. Även andra delar av samhället påverkas och nya hot, som ofta inte får tillräcklig uppmärksamhet, uppkommer. Som till exempel stöld av intellektuellt kapital eller att skillnader i lagar mellan länder skapar problem. Eller: vad händer om ett land som USA förlorar sin tekniska bas till andra länder?

– Det behövs en policyrespons i de utvecklade länderna, något som hittills lyst med sin frånvaro. Utmaningen är att skörda frukten av vår innovation, och inte bara fokusera på inputsidan. För att det ska ske måste vi se till att utbildningsnivån är fortsatt hög, att det satsas mer på FoU och att talang får flöda fritt, sa Moshe Vardi.

Gammalmodigt handelssystem

Näste man att ta plats i talarstolen var Thomas Howell, advokat och partner vid Dewey Ballantine, LLP i Wahsington D.C. Titeln på hans tal var ”World Market Developments – Realities and Policy Challenges”. Det handlade bland annat om hur lagar och regler har påverkat den globala konkurrensen.

– Regeringar har länge, på olika sätt, försökt nå fördelar för sina inhemska industrier. En skillnad nu är att skyddet från utländska aktörer har minskat. I dag satsas det i stället på att dra till sig investeringar, talang, intellektuellt kapital och FoU från hela världen, sa Thomas Howell.

Han menade att WTO och deras system för att kontrollera världshandeln på många punkter är gammalmodigt. Till exempel när det gäller outsourcing och intellektuellt kapital.

– WTO stödjer inte längre bilaterala handelsavtal mellan två länder, vilket har gjort att dessa har urholkats och förlorat sin betydelse. Samtidigt finns det problem med de multilaterala avtalen. Det saknas till exempel internationell konsensus angående de regler och discipliner som ska gälla vid handelsavtal.

Även konkurrenslagstiftningen är otillräcklig i den globala handeln, menade Howell. USAs och EUs lagar når sällan utanför gränserna och många länder, till exempel Kina, har ingen eller för dålig konkurrenslagstiftning.

– Kina är en ny stark aktör på den globala marknaden, och de vill gå framåt. För att göra det satsar de kraftigt på nyckelindustrier och tekniköverföring. De har studerat och tagit till sig omvärldens ekonomiska system, samtidigt som de värnar om sin inhemska marknad. Och de kan göra det utan att bryta mot WTOs regler. USA har inget bilateralt avtal med Kina att dra fördelar från, sa Howell.

En sak som Kina har satsat hårt på är att dra till sig utländska investeringar. Till exempel har de varit mycket framgångsrika i att dra till sig halvledarindustri från Taiwan.

– Det här lyckades Kina med bland annat genom att erbjuda skattelättnader på inhemsk producerade produkter. Detta ledde till en explosion av investeringar i Kina, varav en stor del kommer från Taiwan. De taiwanesiska entreprenörerna i Kina blir fler och fler, och kapitalet flödar in. Hela städer har byggts upp för att stödja halvledarproduktionen i Kina. Utvecklingen har varit otrolig. Detta brukar kallas för ”Shanghai Fever”.

Kina har alltså kommit långt i att nå sina högt satta mål om ekonomisk utveckling, och det utan att bryta mot några av WTOs handelsregler.

I Kina pågår också en diskussion om hur de ska kunna stoppa monopolen. De har satt upp lagar för att hindra missbruk av monopolsituationer. Lagarna kan innebära problem för företag som lever på sitt intellektuella kapital.

– Ett utländskt företag måste ge intellektuella rättigheter till Kina om de ombes göra det. Om de vägrar kan de hamna inför rätta. Det innebär att Kina kan få tillgång till patent som ägs av stora multinationella bolag utan att WTO kan göra något för att stoppa det. De regler som finns i dag fungerar inte i dessa fall.

– Ett problem för USA är att vi ofta har en reaktiv inställning till den här typen av frågor. Vi borde satsa mer på att initiera nödvändiga åtgärder i ett tidigt skede. Vi skapar ofta avtal men vi satsar inte så mycket på att se till att de efterlevs. I stället litar vi på att det ska ske av sig själv, eller genom WTOs försorg. För att det ska vara ett fungerande system, även i denna globala tid, har WTO en hel del utmaningar framför sig. En av de stora utmaningarna är att anpassa systemet till Kinas inträde i den globala handeln, sa Thomas Howell.

Osvensk paradox

Efter en kortare kaffepaus var det dags för dagens andra keynote-talare, professor David Audretsch. Han är föreståndare för Institute for Development Strategies vid Indiana University och talade under titeln “Knowledge to Innovation – The Role of Small Business R&D, Entrepreneurship and Industrial Dynamics in a Globalizing World”.

– Först vill jag bara saga tack till Vinnova och George Washington University för inbjudan, och för den här spännande dagen. Jag var på en annan konferens i Sverige för en tid sedan, där chefen för Daimler Benz sa att de alltid varit ett globalt företag. Och om Daimler kunde konkurrera internationellt genom att skeppa bilar till USA, vad kunde de då inte uppnå, för företaget och för Tyskland, genom att skicka bilar runt hela världen? Ja, nu blev det ju inte riktigt som de tänkt sig, sa David Audretsch.

Han visade diagram över hur jobbutvecklingen sett ut i tyska industrier mellan 1991-95. Medan de inhemska arbetstillfällena minskade med över miljonen, ökade antalet anställda i utländska dotterbolag med nästan 200 000.

– Jobben har flyttat utomlands. Den här offshoringen är ett symtom av globaliseringen och är nog bra för Daimler, för Stuttgart och för Tyskland. Men den är ju inte särskilt bra om man är tysk arbetare. Arbetslösheten ökar inom EU – frågan är vad vi ska göra åt det.

– I Sverige har ni länge pratat om att ni måste satsa på kunskap och utbildning. Men Sverige är redan det mest kunskapsintensiva landet i världen. Sist jag var här fick jag lära mig om den svenska paradoxen. Men fenomenet är inte specifikt för Sverige. Romani Prodi har kallat det för den europeiska paradoxen.

Audretsch menade vidare att det här inte heller är ett nytt fenomen. I USA tog senator Bayh, ena halvan av Bayh-Dole, upp det han benämnde kunskapsfiltret redan 1980. Det handlar helt enkelt om att det inte räcker att investera en massa pengar i kunskap. Kunskapen måste också överföras till konkreta innovationer.

– Ofta finns idéerna där, men inga existerande organisationer tror på dem. Till exempel tackade IBM nej till Steve Jobs när han erbjöd dem PCn. Bara att ha en idé räcker inte för att det ska bli en produkt. Det är helt enkelt svårt att säga vilka idéer det kommer att bli något av, så företagen vågar inte satsa. Som riskkapitalist gäller det att lära sig att bedöma vilka idéer som kan bli något, sa Audretsch.

Men det finns sätt att penetrera kunskapsfiltret. Ett sätt är att göra det själv. För att fler idéer ska bli verklighet krävs nya företag.

– Poängen är att entreprenörerna är den felande länken mellan kunskap, och innovation och ekonomisk tillväxt. Entreprenörskap är mekanismen som gör att kunskapen blir något, bara kunskap i sig räcker inte. Vinnova har rätt när de säger att innovation är grunden för hållbar tillväxt, sa Audretsch och hänvisade till en av Vinnovas planscher som prydde scenen.

Om man startar något nytt, och lyckas, kan det bli riktigt stort. Men det finns också en stor risk att misslyckas. Om man däremot stannar i ett existerande företag med sin idé, är det svårt att få den verkligt stora utväxlingen.

– Det handlar egentligen inte så mycket om stora eller små företag, utan om företag som vågar testa nya idéer.

– Schumpeter hade fel när han sa att entreprenörskap handlar om kreativ förstörelse. Han menade att när något nytt skapas, förstörs också något gammalt. Men arbetslösheten i Tyskland skapades inte av entreprenörer, utan av globaliseringen. Entreprenörer är de som skapar det nya genom kreativitet, sa David Audretsch.

Växande avknoppningar

Åsa Lindholm-Dahlstrand, professor i entreprenörskap vid Halmstad universitet, stod näst på tur att tala. Temat för hennes inlägg var ”Accelerating Innovation and Industrial Dynamics – Key Issues and Challenges”.

– Kommer ökad innovation att leda till industriell förnyelse och tillväxt? Ja, troligen. Frågan är hur, och hur mycket. Här kommer kommersialisering av innovationer och entreprenören in i bilden, sa Åsa Lindholm-Dahlstrand.

Hon visade upp en liten modell som illustrerade hur entreprenörskap leder till ökad innovation och industriell förnyelse. Ökad innovation i sin tur leder till ett ökat entreprenörskap och industriell förnyelse. Det finns alltså en positiv rundgång i den här processen.

– Det finns tre huvudvägar från innovation till industriell förnyelse. Den första är via olika former av kunskapsöverföring, som till exempel licensering. Den andra vägen är via entreprenörskap – det kanske inte är de som kom på innovationen som ska kommersialisera den. Den tredje vägen är att innovationen leder till en förändring inom en redan existerande organisation.

Lindholm-Dahlstrand ägnade sig sedan åt det svenska exemplet och poängterade att vi inte får glömma bort människorna bakom innovationerna. Från vilken bakgrund kommer de? Hennes data visar att två tredjedelar av de svenska teknikbaserade företagen är sprungna ur någon form av entreprenöriell avknoppning.

Avknoppningar från existerande företag står för 49 procent av de teknikbaserade företagen, medan universitetsavknoppningarna bara hamnar på fem procent. Men den viktigaste gruppen enligt Lindholm-Dahlstrand är de så kallade indirekta universitetsavknoppningarna. Här finns människor med en blandad bakgrund. De hämtar erfarenhet både från universitetet och från företagsvärlden. Ytterligare en grupp är externa entreprenörer som tar en idé från universitetet.

– En viktig fråga är om de här företagen växer, sa Lindholm-Dahlstrand. De rena universitetsavknoppningarna växer långsammast av alla, men är viktiga ändå eftersom de ofta skapar nya innovationer och är viktiga för tillväxten av innovationssystemen. De är en kunskapskälla för andra företag. Snabbast växer de företag som grundar sig på en universitetsidé som kommersialiseras av en extern entreprenör. Det är alltså inte sant att Sverige inte skulle ha några snabbväxande företag!

Hon frågade sig sedan om det verkligen är innovationen som måste öka i Sverige. Vi har redan en hög innovation. Är det inte viktigare att stimulera den låga entreprenöriella aktiviteten? Eller bör vi kanske satsa på båda vägarna?

Lindholm-Dahlstrand hänvisade också till GEM, Global Entrepreneurship Monitor, som visar siffror på att den totala entreprenöriella aktiviteten (Total Entrepreneurial Activity – TEA) är låg i Sverige. Men det handlar inte bara om TEA, utan även om kvaliteten på den entreprenöriella aktiviteten. Man brukar till exempel också prata om måttet HEA – High-Expectation Entrepreneurial Activity, alltså entreprenörskap med hög tillväxtpotential.

– Andelen företag i Sverige som kan räknas till den här gruppen är relativt hög. Vi ligger på 12,4 procent och USA på 15,1 procent av det totala antalet företag, så här ligger vi inte dåligt till. Vi ligger också bra till när det gäller antal jobb som förväntas skapas av företag som tillhör HEA-gruppen.

Hon jämförde också Sverige och USA på ett antal andra punkter. Likheterna ligger i att båda länderna har hög innovation, hög andel HEA, hög andel teknikbaserat entreprenörskap och en hög andel universitetsavknoppningar.

Skillnaderna ligger till exempel i Sveriges låga TEA, i beskattning och finansiering av innovativ och entreprenöriell aktivitet, i graden av internationalisering av till exempel FoU och i hur mycket vi spenderar på högre utbildning.

– Slutsatsen blir att en bra innovationspolitik måste balansera och länka samman innovation, konkurrenskraft, internationalisering, entreprenörskap och utbildning. Speciellt Sverige måste satsa på att öka den entreprenöriella aktiviteten – och då inte bara högteknologisk sådan. Vi har alltså inte exakt samma utmaning som USA, vi måste satsa på entreprenörskapet såväl som på innovationen, sa Åsa Lindholm-Dahlstrand.

Ingen platt värld

Siste talare innan lunch var professor Michael Borrus, föreståndare vid Berkeley Roundtable on the International Economy, University of California. Titeln på hans föredrag var ”Financing Innovation – Realities and Challenges”.

— Riskkapitalbolaget jag arbetar för nu, Mohr Davidow Ventures, fokuserar på finansiering i tidiga stadier. Men vi är inte såddfinansiärer, vi satsar i företag som redan har startats och bygger vidare, sa Michael Borrus.

– Världen jag lever i, som riskkapitalist, är inte platt! Det är endast en handfull områden på jorden som bidrar till verkligt radikal innovation. Oftast ligger de i närheten av de stora forskningsuniversiteten, som i Boston och San Fransisco.

Enligt Borrus handlar det om några få kvadratkilometer på hela planeten som har denna starka koncentration av potentiell innovation. Innovationstakten i de här områdena accelererar nu, och flera nya områden håller på att utvecklas.

– En intressant fråga för er är ju om några regioner i Sverige kommer att vara en del av dessa kvadratkilometer. Mitt svar är att jag tror det – om ni genomför en del policyförändringar. Små enkla förändringar kan leda till stora saker. Som till exempel Bayh-Dole-lagen, som garanterar företag rätten att exploatera nya innovationer från universiteten.

Många företag i USA har sin grund i en licensiering från en akademisk institution. De här företagen har hög överlevnadsgrad och många har börsintroducerats. Borrus räknade upp företag som Google, Yahoo, Cisco och Netscape. Alla har sitt ursprung i amerikanska universitet, och har från början finansierats via offentliga FoU-pengar. Alla är mycket framgångsrika och inget av företagen fick någon såddfinansiering från riskkapitalbolag – ägarna själva eller andra satsade först.

– Den finansiella dödsdalen har nämnts tidigare i dag. Och den är ett stort problem. Marknaden för privat finansiering fungerar dåligt i såddstadiet. Ett antal statligt finansierade program har startats i USA för att fylla detta gap. Som till exempel SBIR eller ATP, som vi kommer att få höra mer om i eftermiddag, sa Borrus.

Han förklarade också att ett riskkapitalbolag, av den storlek han arbetar för, inte kan göra effektiva satsningar på under 500 000 dollar. Det är helt enkelt inte möjligt att arbeta med en så stor portfölj.

– Det handlar om enkel business: jag måste få tillbaka mer än jag satsar, så att mina investerare blir glada. Om jag bara gör 30-35 investeringar per år måste nästan alla vara framgångsrika, eller så behöver jag ett Google. Åtta procent av de pengar jag satsar står för 80 procent av min vinst.

– När vi utvärderar företag tittar vi bland annat på hur stor deras marknad är och hur snabbt den växer. Annars handlar det mycket om människorna som står bakom idén vi satsar pengar i. Det finns en klass människor som kallas för entreprenörer och som kommer att ta sig dit de vill. Entreprenörer är mycket bra på att anpassa sig, sa Michael Borrus.

Nygammal kunskapsproduktion

Efter lunch var det tid för dagens sista keynote-föredrag. Det hölls av Erik Arnold, vd för Technopolis, som föreläste under rubriken ”International Trends in Policy för R&D-Excellence”.

– Vad är egentligen ”R&D-Excellence”, framstående FoU, inom den moderna kunskapsproduktionen? Ja, kriterierna för framstående FoU är olika inom olika områden. Men allmänt sett är det en del av den kunskapsmix vi behöver för att tillfredsställa våra viktigaste ekonomiska, sociala och kulturella behov, sa Erik Arnold.

Framstående FoU kännetecknas också av att den oftast produceras med avsikt att kunna appliceras. Att den är framstående betyder att den bygger på rigorös forskning, att den är områdesspecifik och att den erkänns som framstående av kollegor inom samma fält.

– Policy som styr forskningsfinansieringen måste göra nytta inom innovationssystemet. Det här låter bra, men det säger egentligen inte så mycket mer än att allt hänger ihop.

Enligt Gibbons et al har sättet vi producerar kunskap på förändrats. Vi har gått från ”mode 1” till ”mode 2”. Enkelt beskrivet betyder det att vi har gått från grundforskning till innovationsbaserad forskning.

– Det här är en sanning med modifikation. Det stämmer att vi har ett nytt sätt att tackla kunskapsproduktion. Och det stämmer att mode 2 ökar i betydelse. Men, de har inte läst på sin historia ordentligt. Mode 2 är den ursprungliga formen av vetenskaplig kunskapsproduktion. Mode 1 är ett nytt, och inte alltid bra, påfund.

– I verkligheten blandas ofta de här två sätten att skapa kunskap. Folk pendlar mellan dem, något som måste föras in i forskningspolitiken.

Arnold framhöll sedan att det inte alls är säkert att det finns någon svensk paradox. Det finns i alla fall inga empiriska bevis på att det är så.

– Låt oss ägna en minut åt att fixa den svenska paradoxen. Det som behövs är fokus. Med bättre fokus kan man ta större delen av den nyfikenhetsdrivna grundforskningen och göra till applikationer och innovationer. Det är också viktigt att komma ihåg att rikedom inte bara kommer från ny kunskap, utan även från gammal, lagrad kunskap, konstaterade Arnold.

Han menade vidare att forskningspolitiken måste uppmärksamma Pasteurs fyrfältare som beskriver de olika typerna av forskning. Enligt Pasteur finns i ena ändan ren tillämpad forskning, sådan som näringslivet vill ha eftersom den skapar produkter som de snabbt kan få ut på marknaden. I andra ändan finns den rena grundforskningen, som inte alls är orienterad mot användbarhet.

– På senare år har forsknings- och innovationspolitiken börjat överlappa varandra. De flesta länder går mot multiaktionsprogram, MAP, som satsar på att stärka hela innovationssystemen. Det har lett till förändringar i hur universiteten agerar och till tätare samarbeten mellan näringsliv och akademi. Det ställer också nya krav på universiteten.

– Det här är ett nytt, intressant sätt att se på forskningen. I de senaste satsningarna i Bryssel kan vi se att man försöker koppla ihop de europeiska innovationssystemen. Man försöker föra EU samman. För att nå framstående FoU ser vi satsningar i större skala, och under längre tid. Politiken fokuserar på länkar mellan olika noder i innovationssystemet, och på internationalisering när det är möjligt.

– Det satsas också mycket på självorganisering. De olika aktörerna i innovationssystemet får själva ta ansvar för att organisera kring områden där det behövs. En annan viktig sak är att släppa det bagage som utgörs av bråket mellan de ”två stammarna” – grundforskning och tillämpad forskning. Båda behövs, sa Erik Arnold.

Bortglömd efterfrågan

Näste talare var Charles Edquist, professor vid CIRCLE och Lunds universitet. Temat löd ”Globalization and Policy Challenges for Small Countries”. Han håller för närvarande på med en studie som jämför innovationssystemen i tio små länder i Europa och Asien. Studierna utförs av forskargrupper i respektive land och kommer framöver att ges ut i bokform.

– Ett av målen med studien är att förfina och operationalisera innovationssystemansatsen. Detta för att göra den mer användbar. Ett annat mål är att faktiskt använda innovationssystemansatsen i empiriska och jämförande studier. Vi kommer också att dra slutsatser för policy, sa Charles Edquist.

Huvudkomponenterna i ett innovationssystem är organisationer och institutioner, det vill säga regler. Tidigare fokuserade forskningen i stor utsträckning på dessa två komponenter.

– Vi vill fokusera mer på vad som verkligen händer i ett innovationssystem. Det vi kallar för aktiviteter i ett innovationssystem är de faktorer som påverkar utvecklandet och spridningen av innovationer.

I sin presentation tog Edquist upp tio viktiga aktiviteter. Den första var FoU – skapandet av ny kunskap särskilt inom teknik, medicin och de andra naturvetenskaperna. Den andra aktiviteten han nämnde var kompetens – skapandet av välutbildat humankapital.

– Dessa två aktiviteter har analyserats mycket inom innovationssystemforskningen. Men efterfrågesidan har varit bortglömd. Som till exempel uppkomsten av nya marknader och kraven på kvalitet av nya produkter.

En annan viktig aktivitet för ett fungerande innovationssystem är skapandet och förändringen av företag och organisationer. Nätverkande och lärande mellan de olika aktörerna inom innovationssystemet är ytterligare en. Även institutionerna och reglerna måste förändras över tiden. De sista tre aktiviteterna som nämndes var: inkubatorverksamhet, finansiering och konsulttjänster som relaterar till olika delar av innovationsprocessen.

– Alla de här aktiviteterna är viktiga, det är svårt att säga något om inbördes rangordning. En kan vara viktigare i en viss situation. Det är kombinationen av aktiviteter som är poängen. Men även om vi i studien har aktiviteterna som huvudfokus, kommer vi inte att glömma bort komponenterna som utgör innovationssystemen. Man måste titta på båda för att förstå innovationsprocessen och kunna designa en relevant innovationspolitik.

– I vår jämförande studie kommer vi att behandla den komplexa relationen mellan innovation och tillväxt, globaliseringens påverkan och implikationer för innovationspolitiken, sa Edquist.

När man tittar närmare på några av länderna som ingår i undersökningen står det klart att det finns olika vägar att nå framgång. Singapore, Irland och Hong Kong har satsat mer på utländska direktinvesteringar än Taiwan och Korea, som i stället har varit protektionistiska för att vårda sitt inhemska näringsliv. Stora företag har varit viktiga för Koreas utveckling, medan småföretagen har betytt mycket för Taiwan och Hong Kong.

– Det här ger indikationer på att det inte är så lätt att dra slutsatser från de framgångsrika exemplen. Men några minsta gemensamma nämnare kan vi ändå se: I alla fem tillväxtländer har en statlig policy varit avgörande. Likaså är tillväxt knutet till omstrukturering av resurser och produktion till sektorer med hög tillväxt.

För att nå den här omstruktureringen har länderna till exempel satsat FoU-medel i nya sektorer, satsat på utbildning inom vissa områden, öronmärkt en del av produktionen för export och belönat företag som exporterar mycket.

– I Sverige har vi under de senaste 30 åren inte sett någon policy som syftar till att förändra produktionen mot tillväxtsektorer. I stället har vi satsat på varvsindustrin, skogsindustrin och bilindustrin. Tillsammans med kronans fall har detta cementerat den gammaldags strukturen i svensk produktion, sa Charles Edquist.

Ramprogram med potential

Sist ut i det här blocket var Nicholas Vonortas, professor vid George Washington University. Rubriken var ”EU Framework Programs: Targets, Impacts, Lessons for the Future” och han berättade om en panel han deltagit i som fick uppdrag av EU-kommissionen att utvärdera EUs femte och sjätte ramprogram för forskning och utveckling.

– Bakgrunden till EUs ramprogram är att man ansåg att Europa behövde en strategi för att skapa och vidmakthålla en kunskapsbaserad ekonomi av bästa kvalitet. Tanken var lite att: det spelar ingen någon roll vem som äger kapitalet, det som spelar roll är att det kommer hit. Det handlade om att skapa en skönhetstävling, och visa upp hur fina våra länder är, för att attrahera kapital. Vi gör det genom att påverka de faktorer vi kan påverka, sa Nicholas Vonortas.

EUs ramprogram har förändrats över tiden, i takt med den politiska utvecklingen. Tanken med den utvärdering som Vonortas deltog i var att se över programmen och ge rekommendationer om förbättringar.

– Utvärderingen sträckte sig mellan 1999 och 2003, vilket var en mycket utmanande period för EUs forskningspolitik i allmänhet, och för ramprogrammen i synnerhet. Detta bland annat på grund av att EUs institutioner gick igenom stora förändringar, samtidigt som Europas ekonomiska och forskningspolitiska landskap också förändrades.

Panelen kom fram till att ramprogrammen har spelat en viktig roll i att utveckla den europeiska kunskapsbasen. Bland annat har de bidragit till att fylla gapet mellan FoU och innovation, samt till att sprida kunskap och bygga nätverk. En svaghet som ofta nämns med ramprogrammen är att de inte bidragit till direkt, mätbar innovation i någon större utsträckning.

Panelen upptäckte några förklaringar till detta: Utvärderingar av ramprogrammen sker vanligen för nära inpå för att några egentliga ekonomiska resultat ska hinna visa sig. Framtagandet av specifika innovationer har inte heller varit huvudfokus för ramprogrammen, snarare att stärka det europeiska forskningssystemet som helhet. Givet programmens budget har de lyckats bra i denna mer strukturella roll, menar panelen.

– Vi har också en del rekommendationer inför kommande ramprogram. För det första finns det ingen enkel vision som kan fånga medelsvensson. Målen med europeisk FoU måste uttryckas klarare och bättre i ramprogrammen. Programmen måste också sikta högt när det gäller ledarskap, de bör främja europeiskt ledarskap på en global nivå. Näringslivets inblandning i ramprogrammen måste öka, sa Vonortas.

Han menade också att framtida ramprogram bör bli tydligare i hur man ska tolka vinsten av dem. Det bör framgå vad såväl enskilda länder som Europa som helhet står att tjäna på programmen. Administrationen av programmen måste bli effektivare och enklare. Även de instrument som används inom programmen bör förenklas och bli mer flexibla för att kunna anpassas till den specifika FoU som finansieras.

– Panelen identifierade också fyra huvudutmaningar för både EU och medlemsländerna: attrahera och belöna de bästa talangerna, skapa en bra omgivning för näringsliv och industriell FoU, mobilisera resurser för innovation och hållbar tillväxt, samt skapa tilltro till vetenskap och teknik i det europeiska samhället.

– Huvudbudskapet är alltså att FoU är en viktig, men ändå liten, del av helheten. Det handlar om hur man skapar en miljö som drar till sig investeringar. Vi kan inte hindra att folk investerar där de vill, men vi kan göra allt för att locka dem till oss, sa Nicholas Vonortas.

ATP för entreprenörer

Marc Stanley, föreståndare för Advanced Technology Program, ATP, vid National Institute of Standards and Technology var näste man upp på podiet. Han pratade om “Advanced Technology Program (ATP): Connecting Small Firms, Large Firms, and Universities”.

– ATPs uppdrag är att accelerera utvecklingen av innovativa teknologier för en bred nationell nytta, genom partnerskap med den privata sektorn. Näringslivet vet bäst vad som behövs, vi måste lyssna på dem. Jag tror att ATP-systemet skulle kunna vara användbart även för svensk policy, sa Marc Stanley.

Bakgrunden till att ett program som ATP behövs är att det, som redan nämnts, saknas tillgång på såddkapital. ATP fokuserar på just detta och begränsar sig till att finansiera upp till prototypstadiet. Men programmet kan också leda till ytterligare finansiering från den privata sektorn.

– Riskkapitalbolagen tittar på de investeringar vi gör och tenderar att gå in i samma företag som oss. Det förenklar deras investeringar. Jag är egentligen trött på begreppet om den finansiella dödsdalen, men helt klart är att det finns ett gap mellan uppfinning och innovation. Och jag tror att det vi gör spelar en viktig roll i att fylla det gapet. Vi kan inspirera entreprenörer att ta fram nya produkter och i förlängningen ge arbete till folk.

– Vart vände sig företagen innan vi fanns? Svaret är – ingenstans. Många företag skulle nog misslyckas eller söka sig till andra länder om inte ATP fanns i USA.

Inom ATP ger man inte pengar till företag under hur lång tid som helst, medeltiden är tre år. De företag som får pengar ska också ha väldefinierade mål och kunna visa på behov av finansiering från ATP. Utvärderingen av företagen sker i samråd med både forskare och praktiker. De har också stora krav på att företagen rapporterar hur det går för dem.

Finansieringen sker i samarbete med näringslivet, något som ökar incitamenten att investeringarna blir bra. Totalt har ATP finansierat 768 projekt sedan starten 1990. De pengar som satsas är rena bidrag och krävs inte tillbaka vare sig projekten lyckas eller misslyckas. Maxbeloppet som satsas i varje projekt när det gäller enskilda företag är två miljoner dollar. Både stora och små företag kan söka.

– Det går bra för småföretagen, de utgör 66 procent av projekten vi hittills finansierat. Även många universitet deltar. De senaste sju åren har vi investerat stort inom IT och bioteknik och inom kombinationer av dessa, sa Stanley.

Kriterierna för att välja projekt att satsa på är ganska tuffa. För det första måste de handla om högteknologiska projekt. Företagen måste också kunna visa på att de kommer att kunna skapa nationella ekonomiska värden. ATP följer sina företag hela vägen och är noga med att de handlar enligt sin affärsplan.

– Vi vill gärna ha projekt som bygger på samarbeten, de lyckas ofta bättre. Vi uppmuntrar till exempel samarbeten mellan universitet och näringsliv. Här är tidsgränsen fem år och det finns ingen övre gräns på hur mycket pengar vi kan gå in med.

– Utmaningen är att gå från forskning till invention, till innovation, till färdiga produkter. Problemen ligger bland annat i att marknaden är ineffektiv för nya teknologier och att företagen satsar allt mindre på FoU. Frågan är: vad kan vi göra med minsta möjliga inblandning av regeringen? Vi vill ju hjälpa men utan att kväva företagen med byråkrati.

– Jag tror som sagt att ni skulle kunna göra en liknande satsning här i Sverige. Ni får kopiera oss hur mycket ni vill – i den här branschen arbetar vi alla tillsammans. Vi blir bara glada när det går bra för ett land, vilket som helst. Till exempel för Sverige, sa Marc Stanley.

Vårda taggarna

Som sista punkt för dagen var det åter dags för Göran Marklund att gå upp på scen. Den här gången för att tala om: ”Swedish Small Business Innovation Policy – Design and International Outlook.”

– Jag vill inleda med att hålla med Michael Borrus som talade tidigare i dag: världen är inte platt! Den är taggig. Och vi måste ta hand om taggarna, eller klustren, runt om i världen. Det är där det händer saker, sa Göran Marklund.

Han menade att för att lära oss mer om taggarna måste vi börja studera även de mindre företagen. I dag ligger fokus oftast på stora företag när FoU-investeringar undersöks. Företag med färre än 50 anställda finns inte med i undersökningarna.

– Innovation i små företag kan skapa ekonomisk tillväxt och förnyelse, samt leda till att nya jobb skapas. De små företagen står också för merparten av satsningarna på radikala innovationer. För att öka antalet radikala innovationer är det därför kritiskt att policy fokuserar på dessa företag.

En sådan policy måste innehålla ett antal delar. Förutom satsningar på att överbrygga den finansiella dödsdalen, måste även satsningar göras för att få företag att ta sig över det som brukar kallas för det ”Darwinistiska havet”, alltså när det lilla företaget ska ta steget till att bli ett väl fungerande, växande företag.

– Det Darwinistiska havet är marknaden, med sina stora och små fiskar. En del äts upp, medan andra lyckas och växer. För att få till ett bra Darwinistiskt hav behövs ett bra nationellt innovationssystem.

För att ett sådant system ska komma till stånd krävs att ett antal policyutmaningar uppfylls. Till exempel är innovationsbaserat företagsskapande kritiskt för att säkerställa långsiktig ekonomisk tillväxt. Vi bör också satsa på att utveckla den experimentella ekonomin – det är ett måste för ett dynamiskt innovationssystem.

Marklund redogjorde sedan för tre olika typer av policyåtgärder som kan leda till ökad innovation: bidrag, upphandling och skattelättnader.

Han menade också att det behövs fler innovationsmyndigheter än Vinnova i Sverige. I USA har de SBIR, Small Business Innovation Research, ett program som syftar till att öka innovationskraften och kommersialiseringen av innovationer i småföretag. Alla myndigheter som har en FoU-budget på mer än 100 miljoner dollar måste avsätta 2,5 procent av denna till SBIR.

– Det här gör att alla myndigheter blir innovationsmyndigheter. I Sverige driver Vinnova programmet Forska&Väx som riktar sig mot FoU-projekt i små och medelstora företag. Det har varit stor efterfrågan att få bidrag från programmet.

Vad vet vi då om vilken påverkan den här sortens program har på innovationen? Ja, det vi vet är att de har goda generella resultat. Vi vet också att de är mest effektiva i ”taggiga områden”. De ger viktiga kommersialiseringsinitiativ och reducerar osäkerheten som är inbyggd i innovationsprocessen.

– Programmen fixar också en del av misslyckandena i det finansiella systemet. Sett ur ett samhälleligt perspektiv tar inte de privata riskkapitalbolagen tillräckligt med risker, sa Marklund.

En annan policyåtgärd är offentlig upphandling av innovation. Det kan vara en viktig första marknad för nya innovationer och en källa till finansiering i den tidiga fasen. Det här är något som Vinnova nu har i uppdrag att utveckla i Sverige.

Skattelättnader för att främja privat FoU är ytterligare en policyåtgärd som används i många länder. Sverige och Finland är två undantag.

– Skattelättnader fungerar som incitament för mer privat FoU, upp till en viss gräns. Men effekterna är landsspecifika och beror bland annat på hur de nationella skatte- och innovationssystemen är utformade. Skattelättnader är speciellt effektiva för små företag, eftersom det sänker tröskelvärdet för att investera i FoU.

Marklund konstaterade vidare att till exempel USA och flera länder i Asien ligger ganska långt före oss vad gäller policystrategier för att öka innovationen i småföretag.

– Man skulle kunna säga att det pågår en global konkurrens inom innovationspolicyområdet. Frågan är om vi kan hantera den här konkurrensen. Till slut vill jag säga: att ha en bra innovationspolicy för småföretag är av största vikt för en långsiktig ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Vi har inte lagt tillräckligt med energi på detta i Sverige, sa Göran Marklund.

Generaldirektör Per Eriksson anknöt till detta i sin avslutande summering.

– Jag vill tacka alla här som har bidragit till en mycket intressant dag, med många givande diskussioner. Vi är alla tillsammans ansvariga för att hitta på nya saker. Universitetet har en nyckelroll, kanske den viktigaste någonsin. Det gäller även samarbetet mellan universitet och näringsliv. Något som vi måste jobba på i Sverige är entreprenörskapet. Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att vara en entreprenör inom en statlig myndighet, sa han.

Titta på videoupptagningar from konferensen på Vinnovas webbplats—-