Norden har potential för innovationer och upplevelser

Åse
Karlén
DELA

En kortare version av denna artikel publicerades under vinjetten
fnuttEsbrinyttfnutt i Entré nr 2, 2004:

19 april arrangerade Nordisk InnovationsCenter ett seminarium i Stockholm tillsammans med ESBRI. Under eftermiddagen diskuterades såväl innovationspolitik som den framväxande upplevelseindustrin. På flera punkter ser det ljust ut för de nordiska länderna.

Magnus Aronsson och Kjetil Storvik, verkställande direktörer för ESBRI respektive Nordisk InnovationsCenter, inledde seminariet med att hälsa alla välkomna. Nordisk InnovationsCenter arbetar under Nordiska ministerrådet. Organisationen har sitt säte i Oslo, och bygger på en grundläggande idé om att den nordiska innovationslusten och konkurrenskraften kommer att öka om länderna börjar samarbeta över gränserna.

— Visionen är att vi ska kunna ta bort de gränser som hindrar flödet av kompetens, idéer, kapital, människor och produkter. Norden ska bli en välfungerande inre marknad, sa Kjetil Storvik.

Nordisk InnovationsCenters verksamhet är fokuserad på ett antal områden, bland annat nanoteknologi, kreativa industrier, turism och innovationspolitik. Två av de projekt som finansieras av Nordisk InnovationsCenter presenterades närmare under seminariet.

Inspirationsbank för innovationsutvecklare

Först ut var Per Koch, direktör för STEP i Norge. STEP är ett institut som studerar innovationer inom näringslivet och offentlig sektor, men som också har ett brett fokus på innovationspolitik. Koch berättade om projektet Good Practices in Nordic Innovation Policies (GoodNIP) vars syfte är att bistå nordiska policymakare med information om olika innovationspolitiska verktyg.

— Inom GoodNIP har vi gjort en kartläggning av de innovationspolitiska instrumenten i Norden, sa Per Koch.

– Idén var att skapa en bank där innovationsutvecklare kan hämta inspiration.

Projektet har mynnat ut i tre rapporter. De innehåller bland annat statistik, rekommendationer och en analys av den historiska utveckling som har lett fram till dagens innovationspolitik.

– Vi ger en hel del konkreta råd om hur länder kan utveckla sin innovationspolitik, men med förbehållet att varje land har sin särprägel. När man ger policyråd måste man ta hänsyn till landets speciella näringslivsstruktur, institutionsstruktur, och de politiska och historiska förutsättningarna, sa Koch.

Rationalitet och dramatik

Forskarna inom GoodNIP-projektet menar att om man vill förstå ett lands innovationspolitik, måste man först ta reda på hur tankemönstren och verklighetsbilderna som ligger till grund för politiken ser ut.

– Innovationspolitiken, liksom alla andra politikområden, är ett slags mellanting mellan en rationell diskurs och en såpopera. Den innehåller de mest märkliga maktkamper.

Även om länderna ser olika ut menar Koch att man kan se en del mönster som går igen i de flesta nordiska länder. Vissa tankesätt återfinns i en viss typ av politiska miljöer.

– I de nordiska finansdepartementen dominerar exempelvis en makroekonomisk rationalitet. Intresset för att förstå företags innovationsprocesser är relativt litet, liksom intresset för lärprocesser. Däremot har finansdepartementen större intresse för räntepolitiken, finanspolitiken och handelsbalansen med utlandet.

För att kunna kommunicera med politiker och sakkunniga, som är upplärda i en viss ekonomisk tradition, måste man tala deras språk. Men det finns också andra rationaliteter att ta i beaktande. I Sverige är till exempel universitets- och högskolerationaliteten stark. Enligt detta tankesätt kommer innovationer främst ur ett akademiskt entreprenörskap, och satsningar på forskning och utveckling blir då ett mått på innovativitet. Under sitt anförande presenterade Per Koch också rationaliteter med planering respektive entreprenörskap i centrum.

– På pappret är det dock den systemiska rationaliteten som dominerar nordisk innovationspolitik. Jag säger fnuttpå pappretfnutt, för de övriga rationaliteterna som jag talat om lever i största välmåga i våra politiska miljöer. Men det är systemtänkandet man skriver om i white papers och propositioner.

Enligt den systemiska rationaliteten opererar inga företag isolerat. Forskning anses inte vara den enda källan till innovation, utan innovationerna kan också komma ur till exempel design, marknadsföring och lärande. I innovationssystemen är alla typer av aktörer viktiga, såväl kunder som finansiella institut, leverantörer och forskare.

I sin beskrivning av de nordiska innovationssystemen började Koch med det positiva: de nordiska länderna tillhör världens rikaste, vi har investerat enormt mycket i utbildning och har en avancerad infrastruktur. Den nordiska industrin domineras av små och medelstora företag. I Sverige och Finland finns några tunga högteknologiska företag som står för en stor del av forskningsinsatserna, medan Norge och Island har ett mer traditionellt småföretagande. Danmark ligger någonstans mittemellan.

– Att Sverige och Finland har Nokia, Ericsson, ABB och Volvo gör att länderna ligger i världstoppen när det gäller investeringar i forskning och utveckling.

– Norge är nästan sämst i klassen, och det beror på att vi inte har något Ericsson eller Nokia. Näringslivet präglas av företag och branscher som normalt inte satsar så mycket på forskning, sa Per Koch.

Forskning är inte allt

Traditionellt sett har den nordiska innovationspolitiken genomsyrats av en stark tilltro till forskningen. Koch var noga med att betona att stora satsningar på forskning och utveckling inte automatiskt leder till fler innovationer.

– Forskning är viktigt – men det är inte den enda faktorn som ligger till grund för en lyckad innovationspolitik. För en bred innovationspolitik måste man också ta hänsyn till andra saker.

Per Koch ville framhålla begreppet fnuttgood practicefnutt framför det mer använda fnuttbest practicefnutt. Ett land som vill bli bättre på att innovera bör studera andra länders innovationspolitik, och lära av dem. Samtidigt måste man förstå att politiken inte kan importeras hur som helst, eftersom de sociala och kulturella ramarna skiljer sig mellan länderna.

Att utveckla en bred, holistisk, innovationspolitik är ingen lätt uppgift. Den norska regeringen har nyligen lagt fram en plan för hur Norge bör göra.

– Det har varit ett tungt arbete. Som jag sa tidigare krockar de olika rationaliteterna med varandra.

– Idén i Norge är att innovation inte längre ska ses som en fråga för enbart näringslivspolitiken, forskningspolitiken och regionalpolitiken. Socialpolitik, transporter och till och med daghem är viktiga. Det hänger samman med om folk faktiskt är villiga att bosätta sig på andra ställen. Miljöpolitiken ska också med, liksom alla andra områden som påverkar företagens innovationsbenägenhet, sa Per Koch.

Upplevelser är en stor industri

Det andra projektet som presenterades under seminariet handlar om tillväxtområdet upplevelser. Projektet presenterades av Karin Leksell, seniorrådgivare på Nordisk InnovationsCenter, och Carin Daal, projektledare på KK-stiftelsen.

-Leksell konstaterade inledningsvis att upplevelseindustrin är ett stort område, som innefattar en mängd sektorer och inriktningar. Upplevelseindustrin är viktig för flera av de nordiska länderna. Det har lett till att den numera inte diskuteras enbart på tidningarnas kultursidor, utan även på näringslivssidorna.

– Nordisk InnovationsCenters ambition är att identifiera områden för samverkan och utveckling inom upplevelseindustrin. Vi har talat med företagare, experter och policyutvecklare i Norden med målsättningen att gå närmare in i de nationella prioriteringarna. I mars samlade vi också alla som vi har talat med i en workshop.

– I och med att området är stort, brett och även svårhanterligt, behövs mer information till de så kallade byråkraterna. Vi måste hjälpas åt att få fram kunskaper så att de kommande policyprogrammen stämmer överens med verkligheten, sa Karin Leksell.

Nordisk InnovationsCenters satsningar på upplevelseindustrin handlar också om att bygga nätverk inom innovationssystemet, att främja mötesplatser och att ta fram statistik som företagare efterfrågar.

Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) arbetar för att stärka Sveriges konkurrenskraft genom att stödja insatser för kunskaps- och kompetensutveckling. Upplevelseindustrin har identifierats som ett viktigt tillväxtområde och Carin Daal är en av dem som arbetar med detta projekt.

— Det är väl lika bra att riva av definitionen på en gång: upplevelseindustrin är ett samlingsbegrepp för människor och företag som har till huvuduppgift att producera eller leverera upplevelser i någon form. Upplevelserna blir till ur ett kreativt förhållningssätt, sa hon.

KK-stiftelsen har identifierat tretton delområden som utgör motorn i upplevelsesamhället: arkitektur, design, film/foto, litteratur, konst, marknadskommunikation, media, mode, musik, måltid, scenkonst, turism/besöksnäring och upplevelsebaserat lärande. När varje bransch tillfrågades om sina kunskapsbehov visade det sig att de flesta inte behövde bli bättre på sin egen grundkompetens. Däremot var de intresserade av att möta kompetenser från de andra delområdena.

– Det ska vi försöka att stödja. Vi ska också ta fram utbildningar som flera av delområdena har behov av.

Ökad konsumtion av kultur

Carin Daal redogjorde för siffror som tydligt visade att kulturkonsumtionen i olika länder ökat enormt mycket från 1980 och framåt. Statens kulturråd definierar fnuttkulturfnutt mycket snävare än vad KK-stiftelsen definierar fnuttupplevelseindustrinfnutt, men kulturrådets siffror gav ändå en fingervisning om områdets tillväxtkraft. 1985 konsumerade svenskarna kultur för 26 miljarder kronor. 1992 uppgick kulturkonsumtionen till 30 miljarder, och 1997 till 37 miljarder kronor.

Ändå finns fortfarande legitimitetsproblem, och en viss förvirring. Till exempel känner sig inte alla kreatörer, inom alla olika delområden, hemma under paraplybegreppet fnuttupplevelseindustrinfnutt. Daal menar att det inte är så konstigt.

– Jag har studerat hur lång tid det tog innan begreppet fnuttverkstadsindustrinfnutt satte sig. Det tog nästan hundra år!

Upplevelseindustrin rymmer såväl högstatus- som lågstatusyrken. På många områden skiljer den sig också från mer traditionella industrier.

– En poppig rockstjärna som kommit långt och tjänar mycket pengar har ganska hög status. Men om man vill försörja sig på att skriva, eller som designer, kan man ha ganska låg status. Arbetslösa musiker som går till arbetsförmedlingen kan mötas av ett fnuttja ja, men klipp dig och skaffa ett riktigt jobbfnutt. Det är den attityd som råder i samhället.

– Men upplevelsesamhället är något vi går in i. Upplevelsen blir avgörande i valet av produkter och tjänster, och för att nå ut med budskap. Därför tror jag att den kompetens som upplevelseindustrin besitter är otroligt viktig.

Mätningar och statistik kan få fler att ta upplevelseindustrin på allvar. KK-stiftelsen uppskattar att den står för 4,8 procent av Sveriges BNP. Den sysselsätter 284 000 svenskar, det vill säga 6,7 procent av den totala arbetsmarknaden. Daal visade ett stapeldiagram över olika industriers storlek, och enligt detta är upplevelseindustrin större än såväl byggindustrin som livsmedels- och tobaksindustrin.

Osynliga soloföretagare

Upplevelsebranschen består i princip av små och medelstora företag och andelen ensamföretagare är hög. På många håll vet näringslivsdirektörerna inte ens vilka företag som är verksamma i regionen.

– I Jämtland har man genomfört en intressant inventering av hur många som jobbar inom upplevelseindustrin. Det visade sig vara 1 500 personer, vilket är fler än inom skogsindustrin. Det hade man ingen som helst aning om.

I och med studien blev företagen uppmärksammade, och det ledde i sin tur till att flera nätverk började ta form. Carin Daal menar att synliggörandet är en viktig start på utvecklingsarbetet.

För många av företagarna inom upplevelseindustrin är inte företagandet i sig någon drivkraft. De är egentligen inte intresserade av att driva bolag och sälja, utan av att skapa. Daal konstaterade att det vore bra om det fanns någon form av mellanhänder. Då skulle kreatörerna kunna göra det de är bra på – att vara kreativa – medan de mer företagsamma skulle kunna sköta den entreprenöriella biten.

Samarbeten mellan upplevelseindustrin och den mer traditionella industrin har stor potential. Ett exempel på en direkt fnuttnyttafnutt är formgivning. Men det finns också mer oväntade samarbeten.

– På Volvo Aero tog man till exempel in en dramaturg som fick titta på processen att ta fram en svetsfog. Dramaturgens kunskap handlar ju om att gå från a till ö. Det blev den bästa, kvalitetssäkrade, svetsfogen man någonsin tagit fram.

– Kreatörerna måste också vara öppna för hur de kan nyttja sina kunskaper. Jag tror på mötet mellan olika kompetenser, och jag tror på upplevelseindustrin, sa Carin Daal.

För mer info:

http://www.nordicinnovation.net/
http://www.step.no/goodnip/
http://www.kks.se/dethargorvi/programomrade/default.asp?IId=-145

Ännu mer information om seminariet, inklusive föreläsarnas OH-bilder, hittar du här.—

5146

DELA