Vardagens hjältar viktiga för landsbygden

Följande text publicerades även i Entré nr 3, 2008:

Perioden 1930-1980 brukar i Sverige kallas den högindustriella epoken. I historieskrivningen lyfts gärna ikonföretag som Asea, Volvo och Ericsson fram, men i skuggan av dem finns en annan viktig företagsgrupp. Bo Larssons avhandling kastar ljus över två familjeägda landsbygdsföretag. De ger perspektiv på innovationsprocesser, regional förankring och långsiktighet.

Bo Larsson har lagt fram sin avhandling De glömda verkstäderna – En studie av två familjeföretag på den uppländska landsbygden ca 1930-2000 vid ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet. Han intresserar sig för det stora antal verkstäder som betjänade de svenska jordbruken under större delen av 1900-talet.

– Verkstäderna har funnits i kvantitativt stor mängd, men de har försummats i forskningen. I stället är det de stora företagen och industrierna som har lyfts fram, säger Bo Larsson.

Telefonkatalogen från 1950 visar att det bara i Uppsala län fanns minst 75 smides-, reparations- och mekaniska verkstäder belägna på landsbygden. Två av dessa var Teda fläkt och smide respektive Vånsjöbro svets och smide.

– Jag har undersökt hur de här småföretagen har fungerat som familjeföretag och vilken betydelse de har haft för sin omgivning. Jag har också studerat ägarnas drivkrafter.

Företag med djupa rötter

Metoden är till största delen intervjuer: med barn och släktingar till grundarna, anställda och kunder. Dessutom har Bo Larsson studerat fotografier, räkenskaper, kyrkoböcker samt artiklar och annonser i den lokala tidningen Enköpingsposten.

Sammantaget ger detta en bild av två kämpande familjeföretag som är djupt förankrade på de geografiska platser där de verkar.

– Trots sin litenhet handlar det om komplexa verksamheter. Företagen servade traktens jordbruk och tillverkade egna jordbruksmaskiner och redskap. De ägnade sig också åt legotillverkning och byggnadssmide.

Tedas signum var Tedafläkten, avsedd för att transportera spannmål. Den var ett resultat av grundarens idoga experimenterande.

Tillkomsten av Vånsjöbros nyckelprodukt Enasladden såg annorlunda ut. Den är ett jordbearbetningsredskap i järn, en utveckling av den traditionella pinnsladden i trä. Initiativet till det kom från en jordbrukare i kundkretsen. Han önskade en tyngre och effektivare sladd för områdets hårda lerjordar.

– Men sedan uppstod ännu ett problem. Hur skulle man transportera den tunga Enasladden mellan olika åkrar? Detta löstes genom att Vånsjöbro först tog fram en lyftgaffel som kopplades till traktorns hydraulik. Nästa produktutvecklingssteg var att förse Enasladden med hjul och fällbara sidor.

– Hela tiden utvecklades produkten i samspel med kunden. Och man kan faktiskt fortfarande se Enasladden i bruk, 30 år efter att företaget upphört.

Familjen central

Precis som i dagens familjeföretag var familjemedlemmarnas engagemang avgörande för företagets framgång. Kring det dagliga arbetet i verkstaden fanns en mängd lika viktiga arbetsuppgifter: bokföring, matlagning, tvätt, ta hand om försäljare och uppmuntra de anställda.

– Alla fick rycka in – även barnen, och det från ganska tidig ålder.

Företagarna ägnade sig också åt bisysslor för att dra in pengar till familjen. Till exempel hade Vånsjöbros grundare en egen orkester: Nils Everts kapell. Han konstaterade senare att det, särskilt efter kriget, var musiken han överlevde på.

I dag talas det ofta om problem kring generationsskiften, men inte heller detta är något nytt. I Tedas fall uppstod en schism mellan de tre sönerna i familjen.

I Vånsjöbro fanns inga arvingar i rakt nedstigande led. I stället fick en svägerska och svåger erbjudandet att ta över verkstaden 1976. De såg det som alltför riskabelt, men verksamheten lever ändå fortfarande kvar i viss mån.

Grundaren hjälpte nämligen fem anställda att starta eget, och som ”startkapital” fick de med sig såväl produkter som kunder.

För både Teda och Vånsjöbro var lokalkännedom och socialt kapital avgörande vid kundkontakter och anställningar. Ingen av företagarna hade vinst eller tillväxt som främsta drivkraft – de ville försörja familjen och vara en viktig del i samhället. Bo Larsson använder begreppen ”gemeinschaft” och ”gesellschaft” för att förklara.

– Gemeinschaft står för gemenskap, ömsesidighet och omsorg. Gesellschaft kännetecknar tvärtom ett samhälle som bygger på avtal, kontrakt och klara affärsrelationer.

– Jag menar att verkstäderna handlade utifrån gemeinschaft i alla avseenden utom ett. I kontakterna med återförsäljare var det gesellschaft som gällde: pengar och kontrakt. Inbrytningen i gesellschaft säkrade verkstädernas överlevnad så att de kunde stanna kvar i gemenskapen, i gemeinschaft.

För mer info: bo.larsson@upplandsmuseet.se
———–