Välutbildade iranier ser eget som sista utväg

Följande text publicerade även i temat ”Invandrarföretagande” som publicerades i Entré nr 1, 2001:

Iranier i Sverige karaktäriseras av sin goda utbildning – och av hög arbetslöshet. Saeid Abbasian och Shahram Khosravi har studerat iraniers företagande i Göteborg respektive Stockholm.

Främjar företagande invandrarnas integration i det svenska samhället? Det är huvudfrågan i Saeid Abbasians licentiatuppsats i kulturgeografi, Bosättningsmönster, företagande och integration. Frågan är befogad, då antalet företagare med invandrarbakgrund ökat de senaste tjugo åren, samtidigt som arbetslösheten ökat i samma grupp. Företagandet blir ofta den enda utvägen när invandrare inte kan hitta jobb som matchar deras ambitioner eller utbildningsnivå.

I sin studie jämför Abbasian bostadsmönster för iranska, chilenska och turkiska invandrare i Göteborg vid två tillfällen, 1987 och 1996, och kompletterar detta med intervjuer av 28 iranska företagare. Han ställer sig tveksam till påståendet att ett ökat företagande generellt sett främjar invandrarnas integration i samhället, även om det råkar vara en bra försörjningsstrategi. Integrationen är nämligen inte bara ekonomisk, och att driva företag som invandrare innebär allt för ofta mycket hårt arbete i branscher med dåliga tillväxtmöjligheter. Särskilt välutbildade personer skulle nå en snabbare kulturell och social integration om de kunnat få kvalificerade jobb istället för att behöva driva levebrödsföretag.

Socialantropologen Shahram Khosravi från Stockholms universitet drar inga vidlyftiga slutsatser utifrån sin kartläggning av iranska företagare i Stockholm. Även här har det egna företagandet blivit en försörjningsstrategi för iranierna, trots den medelklassbakgrund och goda utbildning som i hemlandet betydde högre status än att vara kaseb, alltså entreprenör. Denna bakgrund orsakar också problem i form av bristande kunskaper i företagande. Khosravi påpekar att det iranska företagandet likväl ökar i Stockholm, och att detta är något iranierna hanterar genom att successivt ”byta” sitt nyvunna ekonomiska kapital mot nytt kulturellt kapital, typiskt sett genom att satsa på utbildning för sina barn.
———–