Utbud eller efterfrågan?

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 2, 2005:

Det finns en tendens i dagens ekonomiska debatt att enbart syssla med utbudsfrågorna. Det hävdas att det arbetas för lite. Vårt arbetskraftsinträde kryper högre upp i åldrarna och vi dras med höga sjuktal och omfattande förtidspensioneringar – som dessutom kryper ner i åldrarna. Det saknas entreprenörer och företagsklimatet sviktar. Alltför många företag väljer dessutom att förlägga produktionen utomlands. Snart finns det väl inga företag kvar som kan producera arbetstillfällen och välfärd. Utbud, utbud, utbud – det är det som debatten handlar om.

På samma sätt har vi en näringspolitik som har kört fast i klusterspåret. Vi måste noga studera hur gynnsamma kluster kan skapas, hävdar tillväxtbyråkraterna och sneglar på forskarna (som de tror sitter inne med svaren). Om företag bara får tillfälle att samarbeta regionalt kommer entreprenörskapet att frodas och nya företag att bildas. Det handlar om att skapa positiva spiraler, menar de. Använd de lokala tillväxtavtalen till att låta hundra blommor blomma.

Självfallet finns det mycket i denna diskussion som är relevant. På sikt är det sjunkande arbetskraftsutbudet ett problem (om det inte kan kompenseras av högre produktivitet). Självfallet finns det även anledning att bekymra sig över att nyföretagandet är lågt och att mycket kapital tycks fly landet. Vi dras med ett stort handelsöverskottsnetto som kompenseras av stora investeringar av kapital utomlands.

Men i mitt tycke har utbudsfrågorna blivit alltför dominerande i debatten. Det måste ju även finnas en ökad efterfrågan som kan dra fram detta ökade utbud. Många nationalekonomer hävdar att vår tillväxt i dag är alltför låg för att riktigt sätta skjuts på ekonomins utbudssida. Det gäller både Sverige och andra europeiska länder.

Vad kan sätta fart på efterfrågan? I höglöne- och välfärdsländer som Sverige är den gamla klassiska industrisektorn på tillbakamarsch. Konkurrensen från en snabbt industrialiserande omvärld är skarp – det är det vi kallar globalisering. Det som växer är för det första jobb och verksamheter som har högt förädlingsvärde och där vi kan dra nytta av vår goda utbildningsnivå och ingenjörskonst. Innebär den ökade globaliseringen att vi får fler sådana jobb är det mycket bra. Men det finns varningstecken. Också om jobben med högt förädlingsvärde ökar konkurrensen. Samtidigt ökar produktiviteten inom dessa sektorer snabbt, vilket tyvärr innebär att jobben inte blir så många. Så vad ska resten av befolkningen göra?

Den andra sektorn som växer snabbt i dag är tjänster förknippade med välfärd (vård, omsorg och skola). För sådana tjänster finns ett betydande efterfrågeöverskott. Många vill ha god kvalitet och är beredda att betala för det. Men om utbudet av välfärdstjänster ska kunna öka måste ett nytänkande till. I dag är det den offentliga sektorn (kommun, stat och landsting) som dominerar, både som finansiär och utförare. Utbudet kan under rådande förhållanden bara öka om skatterna får lov att växa – men kan de öka mycket mer? Ett alternativ är förstås att den enskilde betalar mer ur egen ficka för sin välfärd. Valet står även mellan om det offentliga ska försörja denna ökade efterfrågan eller om man ska möjliggöra en ökad privat sektor av välfärdstjänster. Utan tvivel skulle detta både skapa jobb och ny tillväxt.

Hic Rhodos hic Salta, som man sa i den antika världen. Här står vi nu och måste göra vårt val. Om inte den ökade efterfrågan på välfärdstjänster får öka lär inte någon utbudspolitik i världen kunna höja vår sysselsättning och välfärd.

För mer info: lars.magnusson@ekhist.uu.se———–