Sverige behöver ett entreprenöriellt ägarskap

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 2, 2007:

Olika former av ägande är en viktig förklaring till olikheter i företags utvecklingsmönster. Forskare och politiker, som vill öka kunskaperna om och främja entreprenörskap och företagande, bör intressera sig betydligt mer för ägandet, inklusive olika ägarformers bakomliggande värderingar, ägarmål och möjliga konsekvenser.

Ett framträdande drag i den svenska företagsgeografin är att den stora merparten av de mindre företagen är ägarledda, där en eller flera personer i företagets ledning också äger företagen. Ägarledda företag kan vara ensamägda (företagaren äger 100 procent), familjeägda eller kompanjonsägda.

Gemensamt för de ägarledda företagen är en långsiktighet i ägandet, där ekonomiska ägarmål kompletteras av andra ägarmål, t ex kopplat till familjen: ”företaget ska lämnas vidare till nästa generation”, och till lokalsamhället, med lokalt ansvarstagande och förankring. I de ägarledda företagen agerar företagarna dagligen också i ägarrollen och de är känslomässigt bundna till sina företag. Det betyder att ägarledda företag står för ett aktivt, engagerat, träget och synligt ägande.

Ägandet i onoterade, ägarledda och ofta familjeägda bolag representerar alltså ett långsiktigt perspektiv vid investeringar och andra utvecklingssatsningar. Andra framträdande former av ägande har helt andra tidsperspektiv. Det spridda, börsbaserade och mer osynliga ägandet, är ett marknadsbaserat och kortsiktigt ägande, där kortsiktigheten är stor hos många ägare som köper och säljer sina aktieinnehav, ofta påverkade av kvartalsrapporter och aktieanalytiker (så kallad ”kvartalskapitalism”).

Riskkapital som investerar i onoterade bolag eller köper ut bolag från börsen representerar ett mellansiktigt ägande, där riskkapitalisterna har en bestämd tidshorisont på 4-7 år för att utveckla bolaget och öka dess värde innan de avyttrar sitt ägarengagemang. Sedan finns det olika kombinationer, ”hybrider”, av dessa tre ägarformer, t ex familjekontrollerade bolag på börsen.

Sverige behöver dessa olika former av ägande med sina olika för- och nackdelar. Mångfalden främjar ett dynamiskt näringsliv. Ofta framhålls att de ägarledda företagen, med stor kontinuitet och stabilitet i ägandet, riskerar att utveckla en konservatism (”more of the same”), med bristande förmåga till förnyelse på grund av en tilltagande förändringströghet. Samtidigt vet vi att många ägarledda företag som uppvisar lönsam och kontinuerlig tillväxt baserar detta på en förmåga till både ständiga förbättringar och stegvisa, små innovationer.

Det betyder att ägarledda företag mycket väl kan kombinera värderingar som främjar långsiktighet med värderingar som främjar innovativt beteende. Ta exemplet Ikea vars uthålliga och samtidigt entreprenöriella ägarskap är en bra illustration på det ansvarsfulla och långsiktiga ägandet, som samtidigt innebär kontinuerlig förändring utan att den framgångsrika affärsmodellens bas ifrågasätts.

Vi behöver ett kreativt ägarskap som samtidigt är synligt och ansvarstagande, som komplement till det flyktiga, ofta osynliga, globala kapitalet som påverkar oss allt mer. Det saknas dock analyser av olika ägarformers inneboende logik och affärsmässiga och sysselsättningsmässiga konsekvenser. Vi behöver lära oss mera om hur företags utvecklingsförmåga är relaterad till olika ägarroller, ägarmål och ägarpsykologi. Denna fråga är dock inte särskilt framträdande varken inom forskningen eller i den näringspolitiska diskussionen, som bör bli tydligare kring de dominerande ägarformernas olikheter och konsekvenser.

För mer info: leif.melin@ihh.hj.se———–