Staden i nytt ljus

Följande text publicerades även i Entré nr 2, 2014:

Entreprenöriell och attraktiv:

Städer och kommuner sköts alltmer som företag. De upplever konkurrens från andra städer, och möter konkurrensen genom att marknadsföra sig. Ofta genom att satsa på storslagna utvecklingsprojekt, som en ny stadsdel eller en idrottsarena. Projekten genomförs nästan alltid i samverkan med näringslivet. Staden har blivit entreprenöriell, menar Ana Mafalda Madureira och Alexander Paulsson som forskar i ämnet. Det kan samtidigt innebära utmaningar för demokratin.

Den entreprenöriella staden vill locka till sig kreativa invånare och företag. Den vill göra sig attraktiv för investerare och främja tillväxt. Och den gör det genom marknadsföring, för att försöka etablera staden som varumärke. Som exempelvis ”Stockholm, the Capital of Scandinavia”. Eller genom att satsa på – ofta riskfyllda – marknadsledda och entreprenöriella projekt.

Den här typen av verksamhet pågår över hela världen, även om den kanske är vanligast i USA och resten av västvärlden. Varför väljer politikerna ett näringslivsnära och entreprenöriellt arbetssätt?

– Det är ett attraktivt sätt att arbeta för politiker som vill ändra bilden av sin stad. Det är lättare att få igång projekt, och projekten genomförs snabbare, i samverkan med privata aktörer. De blir synliga tecken på att politikern har gjort något för sin stad. Städer sneglar gärna mot lyckade exempel, som Bilbao eller Glasgow, som har lyckats återuppfinna sig själva efter en längre period av nedgång. De ser upp till förebilderna och vill göra samma resa, säger Ana Mafalda Madureira.

– Det blir också en typ av spiralgång i det. Ju mer man jobbar nära det privata näringslivet, desto mer av deras jargong och arbetssätt tar man till sig. I och med det sänks tröskeln för nästa samarbete.

”Den entreprenöriella staden” som begrepp används inom forskningen för att beskriva just de här nya sätten att driva en stadsförvaltning. Madureira menar att det är ett synsätt snarare än en regelrätt teori.

Än så länge är begreppet inte speciellt spritt, men det kommer säkert att öka i användning. För det finns ett tryck, både från EU och nationellt, på att städer ska bli entreprenöriella och samarbeta ännu mer med det privata näringslivet. Det kommer regelbundet rapporter från EU om hur städerna ska lyckas med förändringsarbetet. Många incitament från EU går också ut på att främja samarbeten mellan det offentliga och det privata. För att få pengar måste ett sådant samarbete finnas.

– Dels är det ett sätt att skaffa resurser. Men tanken är också att öka förståelsen för det privata näringslivet. En stor del av jobben skapas där, och för att dra till sig fler företag och skapa sysselsättning, har man insett att det behövs en större förståelse hos den offentliga sektorn. På så sätt kan man säga att det ligger något ödmjukt i det här sättet att jobba.

– Men det finns även en ideologisk del i skiftet mot mer entreprenöriella arbetssätt. Många har tappat tron på den offentliga, keynesianska interventionspolitiken som präglade 1970-talet, konstaterar Ana Mafalda Madureira.

Alexander Paulsson har undersökt två större utvecklingsprojekt i Skåne. Närmare bestämt två idrottsarenor i Lund, en som blev av och en som inte blev av.

– En av anledningarna till att jag kom in på ämnet arenor var att det var ganska omdiskuterat för 4 5 år sedan. Det var flera kommuner som hade en hel del utmaningar med olika arenaprojekt. Det gick liksom inte att undgå, säger Alexander Paulsson.

I forskningen om entreprenöriella städer nämns ofta tre kriterier som ska vara uppfyllda för att en stad ska räknas som entreprenöriell. 1) Staden ska känna sig utsatt för konkurrens från andra städer, till följd av globaliseringen. Man konkurrerar bland annat om nya investeringar, företagsetableringar och befolkningstillväxt. 2) Staden ska ägna sig åt olika marknadsföringsprojekt för att kommunicera en positiv bild och därigenom möta konkurrensen. Till exempel genom att bygga arenor eller arrangera stora, uppmärksammade evenemang. 3) För att klara av detta tänker man sig att det offentliga måste samverka med det privata för att projekten ska kunna genomföras. Att enbart förlita sig på skattemedel räcker inte.

Paulsson utgår från de här tre kriterierna och har ägnat sig mest åt det sistnämnda, om samverkan. Få kommuner anser att de har möjlighet att själva bekosta ett arenabygge, de genomförs nästan alltid i samverkan med minst ett privat företag.

– Politiker vill helst inte tala om arenabyggen i termer av marknadsföring. De poängterar mycket hellre att det fanns en bra möjlighet till samverkan med en viss byggherre, och att det gjorde bygget möjligt. Sedan pratar politiker gärna på ett mer generellt plan om att ett sådant projekt även innebär positiv uppmärksamhet för staden, och därmed bidrar till attraktionskraften. Men att säga att det bara handlar om identitet och marknadsföring är att förenkla väl mycket.

– I USA är det lite skillnad. Där är det inte ovanligt att idrottslag flyttar mellan städer. Då kan en ny, fin arena vara ett bra lockbete. Det slår inte igenom på samma sätt i Sverige, även om tankar om konkurrens finns här också.

För politiker och tjänstemän handlar mycket om att få projektet att gå runt. Och för att få till ett stabilt samarbete med en privat byggherre krävs kreativitet från stadens sida. Det är inte ovanligt att byggherrar väljer att samverka när de erbjuds något lockande i utbyte, exempelvis möjligheten att köpa attraktiv mark intill ett arenabygge. Kommunen får sedan stå för den ofta kostsamma driften.

– Genom att lova bort mark för byggnad av bostäder eller kommersiella fastigheter i uppgörelsen, binder man byggherren till arenaprojektet. Sådana gåvoutbyten skapar moraliska band mellan parterna, och det blir svårare för båda att dra sig ur i ett senare skede.

Men den här typen av uppgörelser passar inte riktigt in i kommunens vanliga verksamhet. Det krävs en entreprenöriell organisering för att få till det.

– Arenabyggen bryts ofta loss från den ordinarie verksamheten, de blir byråkratiska undantag. Det finns ingen permanent grupp inom kommunen som jobbar med sådana frågor. I stället bildas en speciell styrgrupp där representanter från både kommunen och den privata sidan ingår. Man frångår de byråkratiska rutinerna, även om det i grunden finns ett formellt beslut som är taget på rätt sätt.

– Att den privata näringsidkaren får rätten att köpa mark av kommunen behöver inte ses som något problem. Det är ingen på kommunsidan som tjänar privat på avtalet. Bostäder och lokaler är ofta en bristvara som kommunen ändå behöver mer av, får man höra. Det ses som ytterligare en vinning för kommunen, säger Alexander Paulsson.

Ana Mafalda Madureira har studerat Brunnshögsprojektet i Lund, samt Bo01-mässan, Norra Sorgenfri-projektet och Hyllie i Malmö. Bo01 är ett typiskt entreprenöriellt stadsprojekt, menar hon. Många nya arbetssätt utvecklades i Malmö enkom för det projektet. Det var ont om tid, men man hade gott om pengar och mycket mark. Många entreprenörer ville därför vara med i projektet. De såg det som ett sätt att återhämta sig från de dåliga åren i början av 1990-talet.

Brunnshög är likt Bo01 på många sätt. Lunds kommun drog igång utvecklingen, men ingen privat aktör var intresserad till en början. Området ansågs ligga för långt från de centrala stadsdelarna. Sedan lyckades man få dit EU:s stora forskningssatsningar MAX IV och ESS, och området fick en känsla av framåtanda, kunskap och innovation. Då blev det plötsligt mycket intressant för näringslivet.

Madureiras huvudintresse är hur den entreprenöriella staden påverkar stadsplaneringen. En utmaning är att fokus ofta hamnar på att locka till sig de kreativa människorna, och på att skapa områden som främjar staden som tillväxtmotor och investeringsmagnet. Gentrifiering är därför något man måste tänka på i den här typen av projekt. När Norra Sorgenfri i Malmö utvecklades, visste stadsplanerarna att risken för gentrifiering var stor. Men de visste inte vad de skulle göra åt det. Gentrifiering är ett fenomen som dessutom ofta sprider sig. Många av de inblandade aktörerna tycker dock att det är bra, de vill gärna höja områdets status och få dit fler höginkomsttagare.

– Privata aktörer vill se snabba resultat, de är inte lika intresserade av projekt med lång tidshorisont. Det innebär att komplexa problem hamnar i skymundan i den entreprenöriella staden. Som till exempel frågor kring arbetslöshet, bostadslöshet och drogberoende. Därför måste de ”gamla” sätten att göra saker finnas kvar. Alla problem och utmaningar som en stad möter kan inte lösas med entreprenöriella tillvägagångssätt, säger Ana Mafalda Madureira.

– Flera av stadsplanerarna jag intervjuade var ganska uppgivna när det gäller att lösa städernas sociala problem med entreprenöriella projekt. De sociala bitarna kan vara med från början i ett projekt, men skalas sedan bort under vägens gång. De privata aktörerna är helt enkelt inte intresserade. Stadsplanerarna är medvetna om problematiken, men verkar ha gett upp på förhand. Jag trodde nog att de skulle ha lite mer fighting spirit och tänka mer utanför lådan.

Många menar att en konsekvens av städernas mer entreprenöriella inställning är att det offentligas makt minskar. Och att städerna släpper fokus på välfärden. Finns det en risk att städer blir för entreprenöriella?

– Det beror mycket på sammanhanget, och på vilka politikerna är. Malmö har engagerat sig i flera riskfyllda, entreprenöriella projekt. Samtidigt har staden jobbat med många projekt som inte alls passar in i ett entreprenöriellt arbetssätt. Men de syns inte lika mycket, och får inte samma uppmärksamhet.

– Det är svårt att säga om det entreprenöriella arbetssättet verkligen bidrar till den ekonomiska utvecklingen. Det är så många saker som samverkar. Man måste se det som en process. Det är inte allt eller inget. De entreprenöriella tillvägagångssätten är bra för vissa projekt, men inte alls bra för andra, slår Ana Mafalda Madureira fast.

Även Alexander Paulsson intresserar sig för de demokratiska frågeställningarna. Beslutsprocessen kring ett arenabygge är ofta höljd i dunkel för medborgarna. Frågan har sällan diskuterats i valdebatten, och det är svårt att säga vad man tycker, eller att helt rösta ned ett bygge. Men visst ifrågasätts byggena titt som tätt. Skattepengarna kunde kanske ha använts på ett bättre sätt?

– Man kan diskutera länge om det är arenor som kommunerna bör lägga pengar på, och om det entreprenöriella tillvägagångssättet i så fall är det bästa. Eller om kommuner bör fokusera på att leverera välfärd till medborgarna. Samtidigt är en arena en källa till glädje för många i kommunen, så man ska inte svartmåla det heller, säger Paulsson.

Han menar att många politiker redan jobbar som entreprenörer. De ska visa på handlingskraft och se till att kommunerna utvecklas. För att göra det samverkar de med olika privata aktörer.

– Problemet uppstår när den här typen av lösningar blir regel snarare än undantag. Då tror jag att man bör vara på sin vakt. Jag tänker mig att det ligger en kunskap kring vad som är rätt och riktigt i att kommuner följer vissa byråkratiska rutiner. När de går ifrån dessa, och närmar sig entreprenörskapet, kan det också bli ett demokratiskt problem. Vad är uppdraget, vad har vi som politiker fått mandat från väljarna att göra?

Alexander Paulsson har inte sett någon större skillnad i de olika partiernas syn på det här. Det finns en samsyn i att det är så här man gör.

– Att städer och kommuner jobbar på det här sättet har blivit en stark norm, det ses inte som något konstigt alls. Vi ser det inte bara i stora städer, utan även i småkommuner och över hela landet. Det blir ett sätt att gå ifrån den tråkiga byråkratin. Det blir lockande i sig för många politiker att jobba mer som näringslivet.

– Och det är klart att konkurrensen mellan städer är ett viktigt skäl till att det är så. Även om politikerna inte alltid vill erkänna det, säger Paulsson.

Kontakta mafalda31@gmail.com, alexander.paulsson@fek.lu.se

Centrala begrepp i forskningen

Begreppet den entreprenöriella staden brukar tillskrivas David Harvey (1989).

Gentrifiering är ett begrepp inom framför allt stadsplanering. Betecknar en social statushöjning av ett område. Gentrifiering sker exempelvis genom påkostade nybyggen, eller genom nyinflyttning av invånare med betydligt högre inkomster än den ursprungliga befolkningens. Begreppet myntades 1964 av sociologen Ruth Glass.

Creative cities – kreativa städer – handlar om stadsplanering, och om hur städer kan locka till sig talangfull arbetskraft genom att vara attraktiva. Charles Landry bidrog till utvecklingen av begreppet i slutet av 1980-talet, och är en av de tongivande forskarna inom ämnet. Även Richard Floridas forskning om den kreativa klassen har bidragit till att göra begreppet känt.

Källor: Alexander Paulsson, Tove Dannestam och Wikipedia——-