Sociala entreprenörer lär av varandra

Följande text publicerades även i Entré nr 3, 2015:

Sociala entreprenörer existerar någonstans mellan välgörenhet och vinstdrivande näringsliv. De kan känna sig lite som små öar omgivna av okända vatten. Men vi människor är inte autonoma. Vi behöver varandra på alla möjliga sätt, nya företagare är inget undantag. Duncan Levinsohn har följt ett svenskt acceleratorprogram för sociala entreprenörer.

Duncan Levinsohn har skotskt ursprung, men är uppvuxen i Colombia och har bott sju år i Moçambique – innan han kom till Sverige 2001. Han har själv en bakgrund inom socialt entreprenörskap.

– Jag är en av många som känner att det är just företagande som är vägen ut ur fattigdom för utvecklingsländer, säger han.

Entreprenörerna i hans studie har alla deltagit i en kort, intensiv accelerator. Den är åtta veckor lång, hålls i Stockholm och kan jämföras med ett slags snabbspolat inkubatorprogram, med en blandning av undervisning, mentorskap och nätverkande.

Duncan Levinsohn har följt tre upplagor av acceleratorn med 7–8 personer i varje grupp. De var alla sociala entreprenörer med fokus på utvecklingsländer. Många i grupperna kom från Afrika, men det fanns också deltagare från Skandinavien, Östeuropa, Sydasien och Mellanöstern.

Med hjälp av bland annat en etnografisk metod har Levinsohn undersökt hur de sociala entreprenörerna lär sig under acceleratortiden. Vad måste finnas på plats för att lärandet ska ta fart?

– Jag hade en föreställning om att det viktigaste i entreprenörernas lärande var hur programmet var utformat. I stället visar mina resultat att lärandet är något gruppen skapar tillsammans. Deltagarna i acceleratorn har stor möjlighet att påverka, och programmet samskapas av alla som medverkar. Ingen entreprenör är en ö, helt enkelt.

– Men det har varit väldigt tuffa lärprocesser för alla, även för de som leder programmet, säger Levinsohn.

På vägen har arrangörerna lärt sig att det är viktigt att deltagarna har kommit ungefär lika långt i sina utvecklingsprocesser. Däremot spelar det inte så stor roll om de kommer från olika branscher – det stimulerade tvärtom lärandet.

– Det gäller att inte ha en övertro till att man kan skapa ett väldesignat program från början, utan inse hur viktigt det är att se till att deltagarna fungerar som grupp. Mycket handlar om vad som händer innan acceleratorn ens har startat.

Redan när entreprenörerna söker sig till kursen gäller det att försöka välja deltagare som kan ge en bra gruppdynamik. Men det är svårt att veta hur det kommer bli i förväg. När deltagarna vill lära sig något speciellt får programmet anpassa sig efter det.

– Man börjar med något konkret som man vill lära ut, men sedan kanske man lägger in ett pass som man inte hade med från början och plockar bort något annat. Ju längre acceleratorn pågår, desto mer förändras den.

När acceleratorn väl är igång händer två viktiga saker. Man bryter den isolering som många sociala entreprenörer känner, och de kommer ifrån vardagsstressen. I acceleratorn skapas en plats, både fysiskt och psykiskt. Alla ges tid att reflektera tillsammans.

– Deltagarna får nya intryck och möter nya människor. De träffar andra sociala entreprenörer med mer erfarenhet, som ifrågasätter och ger förslag.

– Deltagare från bland annat Nigeria, Kenya och Uganda tyckte inte att de höll på med vare sig bistånd eller företagande, utan något mittemellan. De kände sig ensamma i sin verksamhet.

En stor del av deltagarna från Afrika gjorde en resa mot att fokusera mindre på ren välgörenhet och mer på att bli ett slags hybridorganisationer. I acceleratorn kom de till insikt om att de skulle kunna hitta en affärsmodell som är hållbar i längden. Kanske kunde de skapa en produkt eller tjänst som genererar pengar, så att de kan fortsätta hjälpa?

En av afrikanerna i acceleratorn ville starta upp kliniker i containers. Mannens tidigare sätt att jobba gick ut på att skriva projektbeskrivningar och söka pengar. Nu försökte han i stället identifiera en kund som kunde betala för tjänsten, som FN eller en humanitär organisation.

– Det gäller att hitta en synergi där man kan skapa en social och en ekonomisk vinst samtidigt, konstaterar Duncan Levinsohn.

– Många sociala entreprenörer sa att det var fantastiskt värdefullt att få identifiera vad de faktiskt bidrar med. Det förvånade mig, speciellt med tanke på att många kom från biståndsvärlden. Men det var tydligt att det långsiktiga tänket hade saknats.

Precis som i alla grupper uppstår problem som måste lösas under programmets gång. En del kom till exempel dit utan något egentligt intresse att lära sig. De var bara ute efter de finansiärer som deltagarna får möjlighet att träffa i slutet av programmet.

– Deltagarnas attityd påverkar deras lärande, liksom hela gruppens dynamik. Smågrupper bildas snabbt och människor dras till andra deltagare från samma land eller liknande omständigheter som en själv. Det hindrar lärandet från resten av gruppen.

Ett annat problem är att en del faller in ett slags undergiven elevmentalitet.

– En del deltagare får omedvetet för sig att de går in i en formell miljö där det är läraren som bestämmer: ”De uppgifter jag får är mina läxor.” Med den inställningen skapas lydiga elever, snarare än individer som tar initiativ.

Det kan också bli en del kulturkrockar eftersom deltagarna kommer från så pass olika bakgrund. Några har gått flera år på universitet medan andra bara har gått sex år i grundskolan. Synen på kvinnor gjorde till exempel att flera deltagare förvånat konstaterade att: ”Det var ett riktigt bra program – trots att det leddes av kvinnor.”

Duncan Levinsohns tips till den som ska jobba med acceleratorer är att tänka på gruppens dynamik. Inte bara i början utan genom hela programmet.

– Det behövs medvetna insatser genom hela processen, som tvingar folk att samarbeta.

Han efterlyser också ett bättre ekosystem för socialt entreprenörskap som kan ta vid när acceleratortiden är över.

– Här är ett gäng individer som ska lära sig att bli bättre sociala företagare. De påverkar varandras lärande till det bättre eller till det sämre. De är visserligen ensamma, men i en accelerator får de möjlighet att mötas och bidra till varandras utveckling.

– Många av entreprenörerna som har gått igenom programmet känner sig på hugget och vill sätta igång, men sedan finns det ingen som vill investera i deras idéer. Det är ju frustrerande både för dem som har skapat acceleratorn, och för entreprenörerna själva. Tillsammans är gruppen starkare, men pengar behövs också, säger Duncan Levinsohn.

Kontakta duncan.levinsohn@ju.se———–