Företag som drivs av personer med utländsk bakgrund har en viktig roll i det svenska näringslivet. De sysselsätter i dag omkring 200 000 människor. Det framkommer i antologin ”Möjligheternas marknad” som har getts ut av Tillväxtverket. Estradföreläsningen 6 september 2010 samlade fyra av författarna till antologin. Dessutom medverkade en företagare som kommentator.
2008 fick Tillväxtverket i uppdrag av regeringen att ta fram och ansvara för ett nationellt program med fokus på företagare med utländsk bakgrund. Programmets övergripande mål är att främja den tillväxtpotential som finns hos den här kategorin företagare, bland annat genom ökad kunskap. Som en del i kunskapsmålet har Tillväxtverket publicerat antologin ”Möjligheternas marknad”.
Totalt medverkar 14 författare i boken. Fyra av dem deltog i denna Estradföreläsning: Filosofie doktor Ragnar Ahlström Söderling, Lunds universitet och Högskolan Dalarna, Lars Aspling, Aspling Konsult AB, Göran Brulin, Tillväxtverket och Linköpings universitet, samt filosofie doktor Susanne Urban, Linköpings universitet. Kommenterade gjorde Maria Masoomi som är matkreatör, författare och föreläsare i det egna företaget Masoomi.
Vukica Bosnjak som är programansvarig för ”Företagare med utländsk bakgrund” på Tillväxtverket inledde. Hon berättade lite kort om programmet, som löper över tre år och omfattar 60 miljoner kronor.
– Programmet vänder sig i första hand till företagare som redan är etablerade. Men det finns även utrymme för dem som är på gång att starta. Vem anses då som ”person med utländsk bakgrund? Ja, man ska antingen vara född utomlands eller ha två utlandsfödda föräldrar, sa Vukica Bosnjak.
Syftet med programmet är alltså att tillvarata utlandsföddas vilja att driva företag. Bland annat genom att minska de svårigheter som gruppen möter i sitt dagliga arbete. Programmet riktar sig i första hand till företagarna, men även till tjänstemän i den finansiella sektorn, beslutsfattare, forskare samt till andra aktörer som möter företagare med utländsk bakgrund. Varför behövs egentligen den här typen av insatser?
– Flera undersökningar visar att det finns stora möjligheter för de här företagen att växa och utvecklas. Men de möter hinder, främst när det gäller finansiering.
Svårt att klassificera
Susanne Urban har till antologin gjort en kartläggning av företagande bland personer med utländsk bakgrund. Kapitlet har hon författat tillsammans med Martin Klinthäll, men på Estrad var det Urban själv som berättade om några av resultaten.
I sin forskning har de använt sig av registerdata som innehåller material över alla som är mantalsskrivna i Sverige. Ett problem med den här typen av studier är att det inte finns något färdigt register över företagare. Forskarna har i alla fall kommit fram till att 12,5 procent av alla sysselsatta kan klassificeras som företagare. För att räknas som företagare ska man vara egenföretagare med den största delen av inkomsten från företaget, eller så kallad företagare i aktiebolag.
– Vi har undersökt omfattningen av företagande hos personer med olika bakgrund. Det finns en uppfattning att personer med utländsk bakgrund i större omfattning driver företag. Vi ville kolla om den uppfattningen stämmer. Vi har också undersökt företagens ekonomi och verksamhet, samt vilka nätverk företagarna ingår i, sa Susanne Urban.
Resultaten visar att det är vanligare för personer med utländsk bakgrund att driva företag, jämfört med personer med svensk bakgrund. Åtminstone när det gäller första generationens invandrare. När det gäller andra generationen är det i stället ovanligare. Att driva aktiebolag är däremot vanligare bland personer med svensk bakgrund. Även egenföretagare som inte har företaget som förstahandssysselsättning förekommer oftare bland personer med svensk bakgrund.
– Sedan skiljer det sig mellan personer med olika bakgrund förstås. Vissa grupper är mer överrepresenterade än andra. Kön, ålder och tid i landet är några av de saker som spelar in. Män driver företag i större utsträckning än kvinnor. Ju äldre man blir, desto vanligare att man driver företag. Ju längre man har varit i landet, desto vanligare är det också.
Ett annat generellt resultat är att företag som drivs av personer med utländsk bakgrund har fler sysselsatta och större omsättning än företag som drivs av personer med svensk bakgrund. Däremot betalar företag som drivs av personer med utländsk bakgrund ut mindre i löner och har lägre vinst än företag som drivs av personer med svensk bakgrund.
Urban påpekade att det är en begränsad del av hela arbetsmarknaden vi pratar om här.
– Men 200 000 personer arbetar i företag som drivs av personer med utländsk bakgrund. Det är ändå ganska mycket. Bara inom restaurangbranschen finns 10 000 företag som drivs av personer med utländsk bakgrund. Dessa sysselsätter 50 000 personer.
De fem vanligaste branscherna bland företagare med utländsk bakgrund är restaurang, taxi, hårvård, livsmedelshandel och lokalvård. Bland personer med svensk bakgrund är det mer spritt mellan olika branscher.
Andra resultat från kartläggningen är att storstäder har relativt sett fler företagare med utländsk bakgrund, och att det bara finns ett fåtal små geografiska ansamlingar av företagare med samma födelseland.
– Man hittar inga kluster direkt. Det finns mindre ansamlingar med personer från exempelvis Turkiet och Irak, men det är ganska blandat. Det är inte vanligt i Sverige med Chinatowns eller liknande, sa Susanne Urban.
Lättare sagt än gjort
Göran Brulin och Lars Asplings kapitel i antologin har fått titeln ”Finna, fånga, främja företagare med utländsk bakgrund!” De ställer sig frågan om det går att främja entreprenörskap bland företagare med utländsk bakgrund med allmänna insatser och stora program. Brulin inledde.
– Vi har gjort en ganska kritisk exposé över det här med att främja företagare med utländsk bakgrund. Den politiska viljan saknas inte, men det visar sig ganska snart att det är lättare sagt än gjort.
Han poängterade att det finns många bra skäl till att fokusera på integrations- och mångfaldsfrågor. Bland annat kan det bidra till ökad tillväxt, samt ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle. Det finns också ganska mycket pengar att ta av, exempelvis från EU:s strukturfondsmedel som ligger på 17 miljarder kronor. Även myndigheter som Tillväxtverket och Vinnova har stora medel som är vikta till integrationsmålet och till företag med utländsk bakgrund.
– Det finns en hel del tidigare dokumenterade erfarenheter av den här typen av insatser. Offentliga program har drivits rätt hårt, inte minst i USA där till exempel Small Business Administration, SBA, har haft ett ganska starkt integrationsfokus. Även England har haft stora satsningar inom det här området.
Brulin och Aspling har bedrivit följeforskning kring tre aktuella program: Smeax-projekten, Riskkapitalfondsprojekten och Programmet för medelstora företag.
– Vårt uppdrag är att fortlöpande utvärdera programmen, och att befrukta den publika debatten kring dem. Tanken är att programmen framöver ska bygga på kunskap. Det är ganska konstigt att så stora program har så svaga krav på att de ska bygga på erfarenheter från tidigare program, konstaterade Brulin.
– Det finns mycket retorik kring hur viktiga programmen ska vara. Men skrapar man på ytan finner man att det är lite läpparnas bekännelse. Det är inte lätt att nå upp till de högt ställda ambitionerna. Och många av genomförarmyndigheterna är inte så bra på att kolla om programmen lever upp till de höga ambitionerna.
Lars Aspling berättade närmare om de studerade programmen. De så kallade Smeax-projekten är strukturfondsprojekt och drivs i fem regioner i Sverige. Övriga intressenter är Tillväxtverket, Vinnova och Connect. Målsättningen är att hitta de 300 mest tillväxtbenägna företagen per region och erbjuda dessa kostnadsfri rådgivning med tolkning. Tanken är att hälften av dessa, 150 stycken per region, ska gå vidare i en så kallad företagsaccelerator som ska snabba på tillväxten i företagen. Målet totalt är alltså att hitta 1 500 tillväxtföretag som erbjuds rådgivning, och att 750 av dessa går vidare och spenderar ett antal år i företagsacceleratorn.
Integrationsmålen i programmet är desamma i alla regioner – Norrbotten som Stockholm: 25 procent av företagen som ingår i programmen ska drivas av personer med utländsk bakgrund. För att hitta företagen har man förlitat sig till olika register.
– Registeransatsen har sina begränsningar. Går det verkligen att utläsa en ägares genuina tillväxtintresse från registerdata? Vi ställde den här frågan flera gånger, men fick inget bra svar. Här ligger en stor utmaning. Det finns också en matchningsutmaning. Målgruppen för programmet är små och medelstora företag, men databasen domineras av mikroföretag med upp till nio anställda. Att dessutom hitta företagare med utländsk bakgrund är som att söka efter en nål i en höstack, sa Lars Aspling.
Man valde att söka efter små och medelstora företag med en omsättning på mer än tio miljoner kronor, vars företrädare/vd är född före 1990 och har ett personnummer som indikerar att man är utlandsfödd.
– Då krympte urvalet rejält. Man hittade 800 företag totalt i hela Sverige. Om man då ska hitta 375 som ska gå med i programmet, så krävs en träffbild på över 50 procent.
Offentlig och privat saminvestering
Riskkapitalfondsprojekten ingår också i strukturfondssatsningarna och finns i tolv regioner runtom i landet. Tillväxtverket, Almi med flera ingår i initiativet. Dessutom har man 50 procent privata saminvesterare.
Målsättningen är att tillföra små och medelstora företag ett offentligt finansierat riskkapital i tidiga skeden (etablering, kommersialisering, expansion). Detta ska matchas av motsvarande privat investering. Det finns i dag 100-180 miljoner kronor per fond, det vill säga totalt 1,3 miljarder kronor. Utöver det har man tillgång till 1,2 miljarder i privat riskkapital. Investeringsperioden är 2010-2014, och tanken är att fonden ska upplösas 2020.
– En av fonderna har som målsättning att 15 procent av de nya intressebolagen ägs och leds av personer med utländsk bakgrund. Två fonder trumfade detta och har som mål att minst 20 procent av kapitalet ska investeras i företag ägda av invandrare. Sex av fonderna gick ännu högre, med målet att minimum 25 procent av de nya intressebolagen ägs och leds av personer med utländsk bakgrund. Ytterligare sex av fonderna har dessutom som målsättning att minst 20 procent av de anställda inom intressebolagen ska utgöras av personer med utländsk bakgrund. Det här blir man ju väldigt tveksam till att de ska lyckas med.
Det tredje programmet som Brulin och Aspling har undersökt är Nationella programmet för medelstora företag. Det pågår 2008-2011 och drivs av Tillväxtverket på uppdrag av regeringen. Målsättningen är att främja tillväxten bland de medelstora företagen genom utvecklings-, nätverks-, utbildnings- och kunskapsinsatser.
– Det finns inga integrationsmål angivna i programmet. Det här är såklart en miss. Integrationsmålen finns i regeringens direktiv och ska finnas med.
Hur blev då verkligheten för de tre programmen? Ja, Smeax nådde ut till totalt 600 företag i stället för målsättningen 1 500. 40 i stället för 375 av företagarna som deltog var utlandsfödda. Antalet företag som ingick i företagsacceleratorn var mellan 50 och 100, att jämföra med målsättningen 750.
– Och företagare med utländsk bakgrund i företagsacceleratorn var väldigt få, färre än tio. Jag tror att jag räknade till fem.
När det gäller Riskkapitalfonderna kan de inte utvärderas fullt ut förrän efter 2014, men redan nu kan man säga några saker.
– Man har ett samarbete med IFS. Men IFS har inga register som gör det möjligt att nå ut till urvalet. Ett annat problem är att man inte har beaktat de betydande regionala skillnader i befolkningsstruktur som finns i landet. Vi har intervjuat samtliga fondansvariga om hur de ser på de kvantitativa målen. Samtliga understryker att målen främst ska ses som en ambition och en viljeinriktning. Den största utmaningen blir nog att hitta privata investerare som är villiga att sätta integrationsmålen högre än de finansiella målen, konstaterade Lars Aspling.
Visar på nyttan
Ragnar Ahlström Söderling har kallat sitt kapitel för ”Nätverk framåt! Att försöka integrera företagare med utländsk bakgrund i den lokala företagargemenskapen”. Han har undersökt Nätverk framåt!, ett initiativ som drivs av Näringslivet FalunBorlänge. Det är en organisation som har målsättningen att samla kraften i näringslivet och driva frågor, nätverk och projekt som utvecklar regionen Falun-Borlänge.
Syftet med Nätverk framåt! har varit att ”identifiera etablerade invandrarföretag inom regionen och särskilt notera de kvinnliga”. Man vill bidra med kompetensutveckling i affärskultur- och integrationsfrågor för medlemsföretagen. Tanken är att underlätta integrationen av invandrarföretagen med de befintliga medlemsföretagen. Man vill vidare ha kompetensutveckling i genusfrågor för att öka förståelsen för de kvinnliga invandrarföretagarnas speciella situation. Genom att genomföra nätverksträffar hoppas man kunna visa invandrarföretagen vilken nytta de kan ha av att aktivt delta i gemenskapen med övriga företagare.
– Näringslivet FalunBorlänge hade vikande medlemsantal och ville göra något åt det. Då kom man på att man hade få medlemmar med utländsk bakgrund. Hur skulle man då identifiera invandrarföretagen? Vi har ju hört tidigare att det är ett problem. Lösningen blev att cykla och gå runt i de centrala delarna av Falun och Borlänge: Verkar namnet eller utseendet indikera att företagaren har utländsk bakgrund? Det här blir ju lite biased av flera anledningar. Att gå efter hur någon ser ut ger lite konstiga signaler, det kan man ifrågasätta. Och ett företag som håller på med tillverkning finns kanske i stadens utkant. Det hittar man inte. De företag man hittade var i de förväntade branscherna, sa Ragnar Ahlström Söderling.
Nätverket hittade i alla fall 36 företag den här vägen. Några ville inte vara med så i slutändan hade man 19 kvinnor och 11 män. Till dessa företagare ställdes frågor kring vilka typer av stöd de behövde. Rådgivning var mest efterfrågat, tätt följt av kontakter med andra företag. Lokaler och stöd för att klara byråkratin var två andra saker som angavs. Däremot var företagarna mindre intresserade av hjälp med reklam och finansiering. Sedan gick man vidare och gjorde djupintervjuer med tio av företagarna.
– Huvudproblemet som kom upp vid intervjuerna var svårigheter att skapa långsiktiga och varaktiga relationer med ”svenskar”. Företagarna fick också frågan om de var med i något nätverk. Där svarade alla nej. När det gällde utvecklingen av sina företag tog de upp konkreta problem som svårigheter att teckna hyresavtal. Det problemet har i och för sig alla småföretag. Men många rapporter visar att det är svårare för företagare med utländsk bakgrund att få lån. Det kan innebära att det är svårare att få hyresavtal också.
I intervjuerna uttryckte företagarna också ett behov av att få hjälp och stöd med marknadsföring/reklam, att de inte kände sig delaktiga vid företagsarrangemang i stadskärnan och att de inte förstod varför ”myndigheterna” beviljade lån till att starta företag som inte hade någon chans att lyckas.
– Nätverket erbjöd sedan kompetensutveckling i bland annat affärskultur och integrationsfrågor. Flera av företagarna sa att de inte hade tid. Och det kan man ju förstå, många jobbar 10-12 timmar per dygn.
Tre företag har deltagit i de nätverksträffar som syftar till att visa invandrarföretagen vilken nytta de kan ha av att aktivt delta i gemenskapen med övriga företagare.
– Här måste man fråga sig om man erbjuder rätt saker. Det måste ju kännas meningsfullt att delta i ett nätverk, sa Ragnar Ahlström Söderling.
Mer forskning behövs
Efter en kaffepaus fick alla föreläsare fem minuter till en slutkläm. Susanne Urban hade tre poänger som hon ville trycka extra hårt på.
– Den första gäller det som vi forskare alltid avslutar våra studier med: mer forskning behövs. Man behöver studera de här företagens utveckling över tid. Om de anställer. Om jobb i de här företagen leder fram till andra jobb. Om egenföretagen utvecklas till aktiebolag över tid.
– Min andra poäng är att företagande inte är den enda lösningen på integrationsproblematiken. Man ska inte behöva tvingas in i företagandet för att alla andra vägar till arbetsmarknaden är stängda. Företagare ska man bli för att man vill bli det.
– Min sista poäng är att man bör tänka på att försöka öppna fler marknader och branscher för personer med utländsk bakgrund.
Göran Brulin poängterade att den här typen av insatser är svåra att få att fungera riktigt bra.
– Särskilt som ansvarig för följeforskningen skulle det vara trevligt om man redan i programanvisningarna angav tydliga mål med prioriteringsordning. Men programmen är ju inte till för att de ska utvärderas, utan för sitt stora symbolvärde: Att man försöker göra något på området. Så det lär vi aldrig uppleva. Men det är ändå rimligt att man försöker jobba mot att förtydliga målen. Och att man dokumenterar beprövade metoder för att ”finna” företagare med utländsk bakgrund.
Lars Aspling fortsatte på spåret kring registerproblematiken och svårigheterna med att hitta företagare med utländsk bakgrund.
– Program som bygger på en registeransats är det lika bra att underkänna från början. Likadant är det med program som är likriktade och inte beaktar betydande regionala skillnader i befolknings- och näringslivsstruktur.
Aspling menade också att det finns en kulturbarriär att komma över. Många projekt skulle sannolikt lättare kunna finna, fånga och främja invandrarföretagare om de i ökad utsträckning verkade indirekt via olika befintliga etniska nätverk. Men om dessa ska ”göra jobbet” måste de också tilldelas resurser.
– Kontakter med sådana etniska nätverk underlättas om IFS/Almi och liknande organisationer etablerar sig i invandrartäta områden som Rinkeby, Rosengård, Hjällbo etcetera, sa Lars Aspling.
Ragnar Ahlström Söderling menade att man borde göra en djupare analys innan man startar den typ av nätverk som han har studerat. Till exempel när det gäller vilka aktörer som ska ingå i nätverket, både när det gäller mottagar- och avsändarsidan. Andra frågor som kan vara vettiga att ställa sig är: Vilka typer av kontakter ska vi ha i nätverket? Vilket syfte har nätverket?
Ahlström Söderling efterlyste också mer analys av själva företagen. Till exempel rekommenderade han Magnus Klofstens Affärsplattform och John Mullins Road test.
– Jag tror att det är nyttigt att sätta verktyg i folks händer så att de kan analysera sina företag. Ett råd till potentiella företagare är: Starta inget företag innan du har identifierat och utvärderat en affärsmöjlighet som du verkligen tror på, och passionerat vill förverkliga. Detta är väldigt viktigt för att själv ta ansvar för sin företagsstart och inte tycka att andra aktörer har låtit en starta företag inom branscher där man inte har förutsättningar att lyckas.
Ovanstående råd riktade han till alla företagare, oavsett ursprung. Han hade också ett råd specifikt till invandrarföretagare som tycker att deras verksamhet är slitsam och ger dåligt ekonomiskt utbyte:
– Om du inte redan är med i ett affärsnätverk bör du gå med i ett lokalt sådant. Samtidigt bör du utvärdera din nuvarande verksamhets potential, och om du har kompetens att exploatera den. Sök hjälp om du upplever att du har behov av det.
Ett råd till de affärsnätverk som vill integrera invandrarföretagare i sin verksamhet är att skynda långsamt. Det tar tid att bygga förtroendefulla relationer och analysera vilka tjänster som nätverket behöver kunna erbjuda.
Ställ tidiga krav
Som sista programpunkt var det dags för Maria Masoomi att kommentera vad de övriga hade sagt.
– Jag är här i egenskap av entreprenör. Jag har åkt land och rike runt och deltagit i olika seminarier om entreprenörskap, om att starta företag, om kvinnors företagande och om invandrarföretagande. Det ni andra har berättat har fått flera pusselbitar att hamna på plats för mig. Först och främst visste jag inte att det var så svårt att kartlägga företagare med utländsk bakgrund, jag trodde det fanns ett register. Jag visste inte heller att man ska ha två föräldrar födda utomlands för att räknas som invandrare. Men det spelar i och för sig ingen roll; ser man ut som jag är man invandrare, konstaterade Maria Masoomi.
Hon är kritisk mot flera av de satsningar som har gjorts för att främja företagande bland personer med utländsk bakgrund.
– När jag är på olika konferenser har jag ibland undrat varifrån de har fått pengar, och varför? Vad håller de på med? Förstår de som är där ens svenska? Vissa hade nog snarare behövt hjälp med språket, i stället för med att starta företag.
– Ibland är det nog lite för mycket multikulti kring den här typen av insatser. Det görs mycket bra också, men jag vill gärna att man ställer krav redan från början på dem som söker pengar. Vilken erfarenhet har de? Vilken kulturell kompetens har de? Vilket förtroende har de bland invandrare? Låt oss invandrare vara experter på vår egen kultur och religion. Jag har inte forskat kring det, men jag gissar att över 90 procent av de som söker pengar till den här typen av projekt är svenskar.
– Men det är också viktigt att inse att alla invandrare inte är experter på invandrarfrågor. Alla invandrare har inte heller förtroende hos andra invandrare. Det är väldigt farligt att klumpa ihop alla invandrare i en kategori.
Maria Masoomi menade att man bör tona ned förväntningarna något på företagandet som räddande ängel.
– Jag har tidigare skrivit i en ledare i Upsala Nya Tidning att alla inte lämpar sig att vara entreprenörer. Jag vet att det är politiskt korrekt att säga att alla ska starta företag, det är ett sätt att kanske få ner arbetslöshetssiffrorna. Men man gör de här människorna en otjänst. De kanske skuldsätter sig eller startar företag utan medel, kunskap eller nätverk.
– Jag vet att det är svårare för invandrarföretag att slå igenom. Men jag pratar ogärna om elände. Jag försöker fokusera på de positiva sidorna. Vi kan även tjäna på vår kultur.
Enligt Masoomi är en del av de satsningar som görs felriktade.
– För några år sedan blev jag kontaktad av en myndighet som skulle starta ett mentorprogram. Jag fick veta att en svensk företagare skulle vara min mentor eftersom jag är invandrare. Jag blev förbannad. Vem har sagt att svenskar alltid ska fostra invandrare? Varför ska man dela upp det så mellan svenskar och invandrare? Och vem säger vem som är svensk och vem som är invandrare, undrade Maria Masoomi.
