Nätverk – ett universalmedel?

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 4, 2001

Såväl kulturdebatten som ekonomisidorna i de stora tidningarna har under de senaste åren mer eller mindre översköljts av artiklar som behandlar nätverk. Vi pratar om nätverkssamhälle, om vikten av att nätverka, om att anställa personal med hög social kompetens. I viss utsträckning är detta ”mode” betingat av en teknisk-ekonomisk utveckling – det handlar om Information Communication Technology (ICT), och nätverket består av trådlös kommunikation på global nivå. I förvånansvärt hög utsträckning handlar nätverksdiskussionerna dock om något annat och mera bekant: om goda relationer och om sociala sammanhang.

Nätverk ligger alltså i tiden. Nätverkstänkande och nätverksmetaforer kan återfinnas på alla nivåer i samhället, i såväl fikaprat och platsannonser som i managementlitteratur och i kulturdebatten. Genomgående betraktas nätverk som en framgångsfaktor för individen och som någonting som skapar utveckling. Ju mer vi ”nätverkar” desto mer effektiva blir vi som ekonomiska aktörer! Vem vill anställa människor som bara är bra på det de är anställda för att göra, men inte besitter någon social kompetens att tala om? Ingen!

Att nätverkstänkandet är så dominerande och står så oemotsagt gör det lockande för forskaren att problematisera och ifrågasätta det. Särskilt lockande blir det för en nätverksforskare, till vilken grupp jag själv sällar mig. Är nätverk verkligen en universalmedicin, och är det en verksam sådan?

Innan jag griper till verket med min kritik är det på sin plats att påpeka att jag genom min forskning kommit att uppfatta personliga relationer som något mycket viktigt, såväl för den enskilde aktören som för ekonomisk utveckling i stort. De personliga relationerna är nycklar till viktiga resurser, inte minst för småföretagen. Genom att skapa förtroende för sin person och odla viktiga relationer kan en företagare få tillgång till information, krediter, arbetskraft och andra nyttigheter som annars inte skulle ha stått till förfogande. Än idag är de mest grundläggande nätverksrelationerna, släktskapsrelationerna, en viktig ingrediens i det ekonomiska livet, och det är ingen slump. Det finns alltså fog för att betrakta nätverk som en positiv resurs.

Samtidigt finns det dock anledning till eftertanke och reflektion kring hur personliga nätverk fungerar. Nätverksrelationer är exklusiva, i den meningen att det är omöjligt att ha en nätverksrelation med alla. Vem man upprätthåller en nätverksrelation med bestämmer alltså i viss mening vilken information man får och påverkar även omvärldsbedömningen. Nätverk är inte bara en resurs, de kan också skapa reella hinder för utvecklingen. Dels kan de omöjliggöra beslut som ”nätverket” inte godkänner. Dels kan ”fel nätverk” skapa ett irrationellt kvardröjande vid strategier för ett företags utveckling som inte längre är ekonomiskt rationella.

En bra motmedicin mot nätverk i alltför stora doser är entreprenören som idealtyp. Entreprenörskap är i vissa avseenden motsatsen till nätverk. Det handlar om att inte följa sociala spelregler, utan att bryta mot dem på ett kreativt sätt, för att uppnå ekonomiska framgångar. Om vi månar om innovation som ett redskap för samhällets utveckling och välfärd, då bör vi bejaka även den ”socialt inkompetente” entreprenören, just därför att originalitet och nya idéer kräver viss brist på social kompetens. Innovation uppträder inte sällan för att det finns människor som är mer lyhörda för sin inre röst än för vad omgivningen tycker. Om dessa människor bör vi värna, även om de inte är duktiga nätverkare!

Ylva Hasselberg
Filosofie doktor, ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet samt Dalarnas Forskningsråd.———–