Myter och fördomar om invandrarföretagare

Följande text publicerade även i temat ”Invandrarföretagande” som publicerades i Entré nr 1, 2001:

Statistiken målar en dyster bild av invandrarnas chanser på den svenska arbetsmarknaden. Eget företagande kan vara en utväg, menar politikerna. Den svenska forskningen i ämnet är fortfarande liten, men tillräcklig för att slå sönder de vanligaste myterna och föda en rad nya frågor.

Före 1980-talet var det få forskare som bekymrade sig för invandrarna som grupp, och i stort sett ingen om deras liv som företagare. Förutom möjligen ekonomhistorikerna, som knappast kunnat bortse från den oerhört viktiga roll som invandrade entreprenörer spelat för landets utveckling. Från medeltidens tyska köpmän, till vallonernas uppryckning av den svenska bergsnäringen, till de skotska och engelska industrialisternas intåg under 1800-talets slut. Det var inte länge sedan Sverige var ett u-land som förstod att dra nytta av utländsk expertis. I dag tycks vi dock ha förlorat den förmågan. Sedan 1970-talet, då den sista vågen av arbetskraftsinvandring nådde Sverige, har invandrarnas situation på arbetsmarknaden försämrats dramatiskt. Då var sysselsättningsgraden tidvis högre för invandrare än för svenskar, enligt siffror från CAFO, Centrum för Arbetsmarknadspolitisk forskning, vid Växjö universitet. I dag är 19 procent av de invandrare som anlänt till Sverige före 1993, och 43 procent av dem som anlände mellan 1993 och 1997, arbetslösa, allt enligt AMS beräkningar från 1998.

– De sista två-tre åren har situationen förbättras något, dock från väldigt låga nivåer, konstaterar Mats Hammarstedt, nationalekonom och doktorand vid CAFO, som i vår är aktuell med en avhandling där invandrarnas försörjning och företagande kartläggs.

– Jobb och arbetslivserfarenhet är avgörande om invandrare ska ha en chans att assimilera sig i Sverige. Invandrarföretagande är ett intressant område som inte utforskats tidigare inom svensk nationalekonomi.

Svårigheterna för invandrare att bli anställda har ökat intresset för invandraren som företagare. Flyktingpolitiken och småföretagens villkor är två politiska ledmotiv under 90-talet som här förenas i skön harmoni. Detta ”etniska entreprenörskap” ska både öka sysselsättningen och påskynda immigranternas integration i det svenska samhället, är meningen. Men vad vet vi egentligen om dessa entreprenörer och deras villkor? Myterna är många. Vi ser invandraren som ägare av korvkiosker, närlivs och taxibilar, vilket är långt ifrån hela sanningen. Vi ser dem i första hand som invandrare och i andra hand som företagare, vilket är en bromskloss för deras utveckling. Samtidigt måste vi lära oss mer om de konkreta hinder, från språkbarriärer till diskriminering eller bristande nätverk, som invandrarföretagen lever med.

Mats Hammarstedts resultat visar att invandrare är underrepresenterade gentemot svenskar när det gäller eget företagande. Men spannet är stort mellan nyanlända flyktingar och exempelvis sydeuropeiska invandrare som bott i Sverige en längre tid – dessa är snarare mer företagsamma än svenskarna själva. Ursprungsland och tid för ankomst i Sverige är med andra ord viktiga faktorer, även om de inte är tvingande på något sätt. När det gäller företagarens personliga egenskaper finns de största sambanden inte mellan företagare ur olika etniska grupper, utan mellan företagare i allmänhet och den övriga populationen. Det menar Oscar Pripp, etnolog på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och forskare vid Stockholms universitet, som skriver om invandrarföretagens strategier i sin kommande doktorsavhandling.

Stora kunskaper

– De här företagargrupperna har mycket mer gemensamma drag med entreprenörer i allmänhet än med sina landsmän. De är väldigt drivna i lagar, ekonomi och försäljning och har mer pejl på läget och sina egna brister än vad man kan tro. Deras bekymmer är samma sak som för andra företagare, förutom att de också känner sig kategoriserade av omgivningen. De känner ett större behov av att bygga upp förtroende hos sina kunder än sina svenska kollegor.

Invandrarforskningens svenske förgrundsfigur är Ali Najib, kulturgeograf vid Uppsala universitet. Det var åtminstone han som först satte igång att kartlägga de svenska invandrarnas företagande i början av 90-talet. I sin rapport Myten om invandrarföretaget visar han att invandrarföretagen återfinns i alla tänkbara branscher, att företagarna själva är bättre utbildade än sina svenska motsvarigheter och att invandrarnas företagande också ökar snabbt i Sverige.

Bristande insikt

– Småföretagandet ökar överlag i Europa och det gör immigrationen också. Vi får invandrare från länder över hela världen, och det blir allt viktigare att förstå hur dessa nya företag blir till och börjar växa. Invandrarna är en resurs som vi måste lära oss att utnyttja bättre. Det finns en bristande kunskap om vad dessa företag behöver och myndigheterna talar bara om att de måste lära sig språket. Det räcker inte, säger han.

Ett försök att samla kunskapen om invandrarnas företagande var den statliga utredning som mynnade ut i SOU 1999:49, Invandrare som företagare. Ali Najib var med. Men han var inte nöjd med resultatet.
– Det var urvattnat, fortsätter han. Redan i direktiven talades det om att positiv särbehandling av invandrare inte skulle övervägas. Bankerna som var med vägrade erkänna att de diskriminerar invandrare som behöver kapital. Utredningen mynnade ut i en vag rekommendation att stärka företagsklimatet i största allmänhet.

Finansiering

Just finansieringen är en av de viktigaste, konkreta frågorna, där man tydligt kan se att invandrare är förfördelade. Hedi Bel Habib, forskare vid Arbetslivsinstitutet, gick ut på DN Debatt i februari och talade om invandrarföretagaren som en ny ekonomisk underklass i Sverige. Företagandet blir det enda alternativet till arbetslöshet. Och företagarna har dålig möjlighet att växa sig ur denna dåliga ekonomi. Trots erfarenhet, bärande affärsidéer och eget kapital ger bankerna inte med sig, utan företagarna får falla tillbaks på finansiering från familjer och vänner. Men även detta är en farlig myt, eftersom långt ifrån alla invandrare har dessa möjligheter. Dessutom kan det i förlängningen vara en hämsko att vara beroende av landsmän eller familjemedlemmar, menar Ali Najib.

– Det kan vara jättebra att få låna kapital av släkten i startfasen, men när idén ska utvecklas behövs mer spelrum. Då ökar behovet av ”klassresurser”, riktiga banklån och professionella kontakter.

Om man talar invandrare och informella nätverk är det just kontakterna med andra företag och institutioner som behöver stärkas. Invandrare har många gånger svårt att ta plats i branschorganisationer, företagsföreningar eller näringslivsklubbar i stil med Rotary. Ali Najib skulle gärna se ett offentligt initiativ på detta område, och nämner IFS, Internationella Företagarföreningen i Sverige, som en tänkbar modell.

Oscar Pripp ser representationsfrågan som den allra viktigaste. Det bästa sättet att undvika diskriminering av invandrare är att de själva tar plats i det ekonomiska och politiska livets nyckelmiljöer. När FöreningsSparbanken rekryterade ”lokalbefolkning” till kontoret i Rinkeby berikades banken med en kunskap om de olika kulturer som verkade i stadsdelen, något som borde vara en självklarhet.

– Vi skulle kunna få samma roll som genusforskarna hade en gång i tiden, att föra fram ett nytt sätt att tänka. Vi vill inte ha särskilda integrationspersoner som ska företräda alla, utan personer som faktiskt känner till de strukturella problemen och kulturen på en viss plats.

Sven Nordlund, ekonomhistoriker i Umeå, har forskat bland annat om utländska direktinvesteringar i Sverige sedan andra världskriget och om judiska flyktingar på den svenska arbetsmarknaden under 30-talet. Han förbereder också ett projekt som ska ta upp frågan om hur arbetskraftinvandrare respektive flyktingar klarat sig på den svenska arbetsmarknaden efter andra världskriget.

– Jag är väl mindre intresserad av omfattningen av deras företagande, utan primärt av att se i vad mån yttre och inre faktorer spelar för roll. Hur har motiv, social och etnisk bakgrund, institutionella barriärer och konjukturläge påverkat den här gruppen under perioden?

Det historiska perspektivet kan inte ge något facit för hur vi ska agera i dag, men väl peka på att liknande situationer inträffat tidigare. Sverige har som sagt länge präglats av arbetskraftinvandring, men tar i dag emot fler och fler regelrätta flyktingar. Det är en situation som är välbekant för de forskare i Storbritannien och USA som forskar kring invandrare och företagande. Forskningsfältet är långt mer moget i dessa traditionella immigrantländer. Vissa spår är måhända inte tillämpbara i Sverige, exempelvis debatten om etniska ”enklavekonomier” – till exempel New Yorks kineser eller Londons västindier – som blir något av en egen marknad i marknaden, med en företagsflora som helt förlitar sig på de egna landsmännen. Däremot är enklavekonomierna intressanta exempel på en slags positiv segregation, en skyddad miljö för företag som senare uppnår ”break out” och når ut till andra kundgrupper. USA och Storbritannien kan också tjäna som föredömen för sin avdramatiserade syn på invandrarna själva.

En orsak kan vara avsaknaden på ”omslutning” av invandrare i England. Begreppet syftar på det offentliga livets välmenande uppmärksamhet på invandraren som riskerar att bli så intensiv att individen försvinner under den tunga etiketten ”invandrare”. Eller som Oscar Pripp uttrycker det:

– Vi måste fråga oss varför en somalier kan flytta till London och starta företag där, men aldrig har någon framtid i Sverige.
———–