”Modellen har nästan fått eget liv”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Porträttet” i Entré nr 4, 2010:

Henry Etzkowitz, pappa till Triple Helix:

Det är få förunnat att skapa en tankemodell som används av såväl forskare som politiker över hela världen. Professor Henry Etzkowitz är en av dessa få förunnade. Han är upphovsmannen till konceptet Triple Helix som handlar om samverkan mellan akademi, näringsliv och det offentliga.

Henry Etzkowitz tillbringar en vecka i Sverige, varav den mesta tiden i Linköping och på universitetet där. Han är medlem i forskningscentrumets Helix advisory board, och är här för sitt årliga besök. Men Etzkowitz är också involverad i forskning som har den här regionen som studieobjekt. Bland annat deltar han i ett projekt tillsammans med Linköpingsforskarna Peter Svensson och Magnus Klofsten. Det handlar om kunskapsbaserad, regional utveckling i Norrköping.

När vi träffas är de tre på besök i Norrköping för att presentera sin forskning för en grupp bestående av folk från kommunen, universitetet och det lokala näringslivet. Ett passande sammanhang för en Triple Helix-anhängare alltså.

Etzkowitz intresse för ämnet uppstod i samband med en studie av MIT. Han upptäckte att lärosätet i stor utsträckning samverkade med näringslivet och det offentliga, och att samarbetet verkligen bidrog till den regionala utvecklingen.

– Sedan såg jag en liknande utveckling på andra håll i världen, bland annat i Mexiko. Då började jag tänka på det här som ett koncept, säger Henry Etzkowitz.

Triple Helix-modellen är i dag vida känd, i alla fall inom akademiska kretsar. På Google Scholar får en sökning på begreppet drygt 32 000 träffar. Det finns en Triple Helix Association, där Etzkowitz är ordförande, som regelbundet arrangerar konferenser. Nästa konferens hålls vid Stanford University sommaren 2011.

– Modellen har nästan fått eget liv. Många som använder den vet inte var den kommer ifrån, eller kallar den något helt annat. I Indonesien kallas den exempelvis för ABC-modellen. I utvecklingsländer ses den som en analysmodell, medan den i utvecklade länder mer har blivit ett sätt att gå tillväga för att praktiskt organisera den här typen av samarbeten.

Det bärande i modellen är kunskap. Men bara kunskap i sig ger ingenting, menar Etzkowitz. Då är det på sin höjd en potential. Det finns många regioner med en stark kunskapsbas, men relativt liten utväxling på kunskapen. Det måste också finnas en vilja att skapa något med kunskapen som grund, och ett system för att ta hand om innovationer och företag som kommer ut av kunskapen.

– I min hemstad New York finns en jättestor kunskapsbas, i form av universitet och kultur med mera. Men det händer inte så mycket baserat på kunskapen. Det sägs ofta att vi ska bygga på kunskap från våra universitet. Nu, sent omsider, börjar regionen ta ett steg mot det.

Enligt Etzkowitz ser vi en andra akademisk revolution. Den första var när universiteten gick från att vara rena utbildningsinstitutioner till att även syssla med forskning. Nu sker en övergång mot att universiteten även sysslar med det vi i Sverige ofta kallar för den tredje uppgiften, alltså att på olika sätt aktivt samverka med omvärlden och bidra till samhällsutvecklingen.

– Vi kan inte se på universiteten som enskilda enheter. Vi måste se på dem utifrån sin plats i regionen. Regionen får sitt värde genom universiteten och tvärtom.

– I den kunskapsbaserade ekonomin spelar universiteten en viktigare roll. Tidigare var de en sekundär institution. Nu är de även ansvariga för att ta fram kunskapen som ligger till grund för den kunskapsbaserade ekonomin, och de skapar nya företag på egen hand. När universiteten tar den rollen, börjar andra institutioner i samhället också spela andra roller. Staten var tidigare bara ansvarig för att skapa regler, i dag är den också riskkapitalist. Företag agerar lite som universitet, de har en hel del forskning och tar utbildningsansvar. Alla spelar på varandras roller och kan stimulera varandra, säger Etzkowitz.

Ett av hans förslag för att öka interaktionen mellan de tre sfärerna i Triple Helix-modellen och skapa det entreprenöriella universitetet, är något han kallar för ”Professors of practice” och ”Researchers of practice” – alltså ungefär praktiska lärare och forskare. Tanken är att det ska bli lättare att röra sig mellan sfärerna och att man ska kunna arbeta halvtid i två samtidigt. Hans idé har mötts av visst motstånd.

– Det finns en rädsla för att de som inte är heltidsakademiker inte kommer att producera tillräckligt med vetenskapliga artiklar. Min teori är att de kommer att producera fler. De kommer att få mer inspiration och ha fler resurser att ta ifrån eftersom de blandar teori och praktik, och rör sig i fler sfärer.

Han har också en tanke om hur den framtida grundutbildningen på universitet och högskolor bör se ut. Visionen är en blandning mellan den breda, amerikanska examensformen och den klassiska europeiska examen som normalt är inriktad mot ett expertområde. Det är en tredelad modell där man läser ett huvudämne, får träning i entreprenörskap och innovation, samt läser ett annat språk och kultur.

– Jag tror det är viktigt att alla får lära sig entreprenörskap, inte bara de som studerar ekonomi. Och att kunna något om ett språk och en kultur förutom din egen är också viktigt. De flesta kommer att arbeta med folk från andra kulturer eller jobba utomlands. Delar av det här börjar komma in i utbildningar nu, men det är ingen som har det som system ännu.

Etzkowitz andra stora intresseområde är kön kopplat till forskning, innovation och entreprenörskap. Han har bland annat skrivit mycket om den så kallade Athenaparadoxen, efter den grekiska gudinnan för vishet och krig. Den innebär att kvinnor diskrimineras inom den vetenskapliga världen, trots att alla ideal och normer säger att akademin ska vara befriad från sådana strukturer.

Just nu arbetar han på en bok som handlar om att fler kvinnor än män lämnar akademin, bland annat på grund av dessa hierarkiska strukturer som missgynnar kvinnorna. En av hans teorier är att många av kvinnorna i stället söker sig till nya forskningsrelaterade yrken som tekniköverföring, vetenskapsjournalistik och andra arbeten inom innovationssystemet.

– De här nya jobben som dyker upp kring akademin kan hjälpa till att göra den mer jämställd. Jag tror också att en del av de barriärer som har hindrat kvinnor inom akademin är på väg att rivas, säger Henry Etzkowitz.

Kontakta henry.etzkowitz@stanford.edu

Mer om Henry

Namn: Henry Etzkowitz
Bakgrund: Disputerade 1969 på en avhandling i sociologi som handlade om organisationen av ett kooperativ i Brooklyn: ”I dag skulle vi ha kallat det för socialt entreprenörskap, men det visste vi inget om då”. Blev docent 1972 vid State University of New York, där han hade en tjänst fram till 2005. Parallellt hade han olika gästprofessurer, bland annat i Porto Allegre, Brasilien och vid Lunds universitet. Mellan 2005 och 2009 hade han en professur vid Newcastle University. Sedan 2009 är han gästprofessor vid Center for Innovation and Communication, Stanford University.
Aktuell: Som medlem i forskningscentrumet Helix advisory board. Och som redaktör för en specialutgåva av den vetenskapliga tidskriften Journal of Technology Management & Innovation: ”The Gender Dimension of Technology, Innovation and Entrepreneurship”.

Mer av Henry

Triple Helix: University-Industry-Government Innovation in Action, Routledge, 2008

MIT and the Rise of Entrepreneurial Science, Routledge, 2002

Athena Unbound: The Advancement of Women in Science and Technology (tillsammans med Carol Kemelgor och Brian Uzzi), Cambridge University Press, 2000

Public Venture Capital: Government Funding Sources for Technology Entrepreneurs (tillsammans med Magnus Gulbrandsen och Janet Levitt), Harcourt, 2000———–