Kunskapsjakt med olika syften

Följande text ingick även i temat ”Kommersialisering” som publicerades i Entré nr 3, 2017:

Akademisk kunskap ska nå ut och vara nyttig. Det är de flesta överens om. Allra helst ska forskningen kommersialiseras och leda till innovationer, som i sin tur ger tillväxt. Det kan ske genom samverkan, avknoppningar av nya företag, patentering och licensiering. Eller, som i fallet PET-centrum, genom att en hel forskargrupp säljs till näringslivet. Vi är bra på kommersialisering i Sverige, men inte lika bra på att mäta exakt vad som produceras när det gäller patent och innovation vid landets lärosäten.

När Bengt Långström grundade PET-centrum 1989 var han redan en superstjärna inom den globala PET-forskningen. Han hade stora planer för sitt nya forskningscentrum, som till en början var en egen enhet inom Uppsala universitet. Den finansiella strukturen var ovanlig: En tredjedel finansierades av anslag, en tredjedel genom att sälja tjänster till Akademiska sjukhuset och en tredjedel skulle centrumet dra in genom uppdragsforskning.

Centrumet blev snabbt internationellt framgångsrikt på ett vetenskapligt plan. Men den här typen av forskning är dyr. Centrumet drog på sig underskott, som resulterade i att det pratades mycket om finansieringen i korridorerna på universitetet.

I slutet av 1990-talet kom de på allvar igång med uppdragsforskning och började försiktigt gå med plus. Det gamla underskottet låg kvar, men togs över av universitetet mot löfte om att centrumet skulle ha bättre koll på finansieringen framöver.

– Men Bengt hade stora visioner och ville expandera. Hur skulle man finansiera de maskiner och den personal som behövdes för att växla upp? Lösningen blev att kommersialisera hela centrumet. Jag vet ingen annan som har gjort på det sättet, säger Anna Launberg som har ägnat sin doktorsavhandling åt att följa PET-centrums resa.

Det var det brittiska bioteknikföretaget Amersham som köpte upp centrumet. I samma veva köpte de även ett PET-centrum i London och ett i Åbo. Ett syfte var att komma åt expertisen som fanns bland forskarna, och få tillgång till deras nätverk inom läkemedelsbranschen.

– Det är lite oklart om Amersham hade en detaljerad plan för sina uppköp. De visste att det var häftigt med PET, och att det var något helt nytt de prövade. De ville också använda PET-forskarnas kunskap för att ta fram kommersiella innovationer.

De akademiska forskarna på PET-centrum ville i första hand ha de finansiella musklerna som ett multinationellt bolag kunde erbjuda. Samtidigt ställdes nya krav på dem att fokusera på kommersiella projekt. När Amersham senare köptes upp av GE Healthcare skärptes kraven ytterligare.

– Det blev en stor krock mellan de tre aktörerna; de akademiska forskarna, sjukhuset och företaget. Den fria forskningen begravdes nästan helt och för Akademiska sjukhuset blev det svårt att få tillgång till PET-centrumet för vård och klinisk forskning.

En konkret svårighet i samarbetsprojekt är, enligt Launberg, att samsas på samma fysiska yta. I det här fallet skulle de inblandade dela på samma maskiner med begränsad kapacitet.

– Den här rent fysiska nivån glöms ofta bort när man går in i ett samarbete.

Det märktes också skillnad i forskningens akademiska output. Forskarna publicerade mindre när centrumet ägdes av GE Healthcare och den pre-kliniska och kliniska forskningen minskade drastiskt.

– En annan skillnad var att beslutsgångarna ändrades. Under Bengt Långström var beslutsgångarna informella. Om han blev intresserad av ett projekt, kunde det köra igång snabbt och prislappen var förhandlingsbar. När ägandet blev kommersiellt ändrades rutinerna och det blev svårare för kliniska forskare att få igenom sina studier.

Det fanns en plan på att bygga ett nytt PET-centrum, ett riktigt superlabb. Förväntningarna bland akademikerna var stora. Men i slutändan beslöt GE Healthcare att lägga ner planerna. Samtidigt fick många av de akademiska forskarna sparken.

– Det blev en ganska deppig stämning. Forskarna kände att de inte fick gehör för sina idéer och att deras kompetens inte kom till användning.

Efter åtta år i privat ägo blev centrumet återigen en del av Uppsala universitet. GE Healthcare hade kommit fram till att det var för jobbigt och olönsamt att äga den här typen av centrum i längden.

Det tog lite tid att återanpassa sig till den akademiska miljön, men centrumet tog tillbaka sin plats i forskningsfronten. Den fria forskningen ökade igen. De gör fortfarande uppdragsforskning, men i mindre omfattning än tidigare. Under de första åren efter övergången återstod ett visst samarbete med GE Healthcare, som fortsatte att använda sig av centrumets maskiner. GE fungerade då också som mellanhand till andra företag som ville köpa studier.

– Att jobba med uppdragsforskning är ett relativt okomplicerat sätt att kommersialisera. Det tar en del resurser i anspråk, men det är samtidigt ett sätt för forskarna själva att få ny kunskap som även är akademiskt relevant.

– Jag tror inte att det finns något enkelt sätt att kommersialisera. Ju större organisatorisk förändring, desto svårare är det nog. Att göra en avknoppning kräver en större ansträngning än att göra uppdrag. Samtidigt kan det bli riktigt stora vinster om man lyckas med en avknoppning, konstaterar Anna Launberg.

Ett vanligt sätt att inleda en kommersialiseringsresa är genom att ta patent. Charlotta Dahlborg och Danielle Lewensohn har disputerat på varsin avhandling om kommersialisering vid Karolinska institutet (KI). Mer specifikt har de gått igenom alla patentansökningar som forskare vid KI skickade in 1995–2010. Det rör sig om totalt 4 000 ansökningar och 700 uppfinningar. Ett av resultaten från deras forskning är patentdatabasen KIIP (Karolinska Institutet Intellectual Property).

Men Dahlborg och Lewensohn tycker egentligen att ”patentdatabas” är ett missvisande begrepp. Den innehåller så mycket mer information än bara en uppräkning av patent. Vad står egentligen i patenten? Vem har tagit patentet, och tillsammans med vem? Har personen tagit många patent? Vem äger patentet i dag, och hur förändras ägandet över tid?

Innovation mäts ofta genom att räkna antalet tagna patent vid ett givet tillfälle. Det enskilda patentdokumentet ses då som en produkt. Ju fler patent, desto mer innovativ anses en person, en organisation eller ett land vara. Ett ganska tillyxat mått menar Danielle Lewensohn.

– Begreppet innovation används väldigt brett, men det finns inget vedertaget sätt att mäta det på. I min avhandling undersöker jag hur patentinformation kan användas för att mäta innovationsförmåga, belysa hur innovationsprocesser går till och hur uppfinnarna beter sig, säger hon.

– Vi har velat följa hela innovationsresan. Precis som på en vanlig resa träffar man olika individer, och det händer saker som gör att man går i en viss riktning – för att sedan vända och byta kurs helt.

De menar att det satsas för lite på innovationsuppföljning inom akademin. Det finns ingen som har överblick över forskningsresultat som har patenterats och kommersialiserats på svenska lärosäten. Det har bland annat med lärarundantaget att göra. I länder där universiteten äger patenten finns statistik – till en viss gräns. Eftersom svenska forskare själva äger sina patent, är det svårare att upprätta patentstatistik.

– Om man bara söker efter patent från Karolinska institutet i publika patentdatabaser missar man upp till 90 procent av uppfinningarna som har genererats vid universitetet, säger Charlotta Dahlborg.

– Det finns bra statistik om vetenskapliga publikationer, de används för rankningar av individer och universitet. Men den tredje uppgiften, det vill säga nyttiggörande och kommersialisering, mäts inte alls på samma sätt. Det är ganska förvånande, men i Sverige vet vi inte vad som produceras när det gäller patent och innovationer vid våra lärosäten. Vår ambition är att ta reda på hur det ser ut där ute och förstå processerna.

De högre kraven på nyttiggörande och kommersialisering gör att behovet av, och kraven på, att mäta output från akademin ökar. Inget svenskt lärosäte finns med på rankningar som Reuters Top 100: The World’s Most Innovative Universities. I topp ligger Stanford, MIT och Harvard, men på listan finns också ett antal lärosäten i Europa.

– Ett eller flera svenska lärosäten borde finnas med. Vi ser ju på våra resultat från KI att vi presterar bra jämfört med många europeiska och nordamerikanska universitet.

Deras kartläggning visar att 6 procent av forskarna på KI har tagit patent. 8 procent av de patenterande forskarna står för hälften av alla patent. Det handlar alltså om få personer som tar många patent – serieuppfinnarna. Av KI:s 7 000 forskare står drygt 30 individer för hälften av alla uppfinningar.

– Ofta ses forskare som en homogen grupp, men när man ska mäta kommersialisering måste man beakta variationer inom forskarsamhället, säger Danielle Lewensohn. Det finns många subpopulationer att ta hänsyn till. Inom vilket område är forskaren verksam? Hur länge har personen forskat? Har forskaren riskkapitalister, patentkonsulter och andra rådgivare i sitt nätverk?

I en av de fyra studier som ingår i Lewensohns avhandling har hon intervjuat ett flertal KI-forskare om deras innovationsresor. Hur aktiva forskare är i kommersialiseringsaktiviteter varierar. Dels mellan olika forskare, del mellan olika innovationsprocesser hos samma forskare.

Det finns de som har fem–sex patent, men inte har startat något företag. I stället kanske de har goda relationer med ett stort företag som tar över eller samäger patenten. Andra forskare har bara ett patent, men startar eget företag med det som grund.

– Det gäller att vara försiktig med hur man använder patent som mätmetod och styrmedel. Patentstatistiken behöver kompletteras med exempelvis intervjudata. Man måste också se på hela patentportföljen och följa den över tid. Det kan ta jättelång tid innan ett projekt som har avknoppats blir lönsamt, inte minst inom medicinsk forskning.

När patenten precis har tagits ägs 12 procent av KI Innovations, Karolinska institutets inkubator. Resten ägs av andra aktörer. Med tiden sprids ägandet. En uppföljning några år senare visar att 6 procent av patenten ägs av KI Innovations, 10 procent av multinationella bolag och 50 procent av små och medelstora bolag, inklusive universitetsavknoppningar. 11 procent ägs fortfarande av forskarna själva.

– Att patenten absorberas av andra organisationer är en tydlig form av tech transfer – det är bra! Men jag tror inte att man ska stirra sig blind på absorption av patent vid ett givet tillfälle heller. Det kan hända nya saker med patenten längre fram. En del patent vandrar i flera steg från forskare till företag och tillbaka. Forskningen visar att innovationsresan inte på något sätt är en linjär process.

– Många patent försvinner också. Det kostar nämligen en hel del att hålla patenten levande, upp till 1–2 miljoner kronor kan man få betala för ett bra skydd. Det kan vara svårt för en enskild forskare att klara av. Vid tiden för datainsamlingen ser vi att 23 procent av de ursprungliga beviljade europeiska patenten fortfarande upprätthålls. Det är en utmaning att satsa på rätt patent, och ta patent i rätt skede, konstaterar Lewensohn.

Forskarna har identifierat 65 spinoffbolag som äger patent som har tagits av KI-forskare. Genom social nätverksanalys kartlade de hur företagens styrelsenätverk såg ut och hur de förändrades över tid. Vilken typ av personer satt i styrelserna och hur såg deras nätverk ut? De hittade runt 600 personer som florerar runt KI:s spinoffbolag, både forskare och externa aktörer som finansiärer. Eftersom flera av personerna sitter i ett antal företagsstyrelser samtidigt, skapas ett nätverk där kunskap, best practice och information kan flöda.

– Vissa personer sitter på många inflytelserika positioner över tid och har möjlighet att påverka dynamiken och kunskapsflödet i nätverket. De kan exempelvis möjliggöra att kunskap sprids eller stoppas, säger Charlotta Dahlborg.

Universitet eller företag som vill främja kommersialisering kan försöka se till att det finns erfarenhet från olika kunskapsområden i styrelserna och uppmuntra till kunskapsspridning, menar hon. En kartläggning av innovationssystemet kring ett lärosäte kan användas för att identifiera mellanhänder, så kallade brokers, som kan hjälpa till med kontakter och kunskapsspridning.

– Det handlar om att förstå den kompetens som finns och att korta stegen mellan relevanta personer. Det är även viktigt att förstå hur de formella och informella kopplingarna mellan olika aktörer ser ut.

Rörelsen mellan akademin och näringslivet – ofta kallad mobilitet – är en faktor som brukar nämnas som viktig för att öka kommersialisering.

– Mobilitet kan vara avgörande för att ett patent blir till. I våra intervjustudier berättar flera om hur en person med näringslivserfarenhet har kommit in i ett projekt och sett möjligheter som inte forskarna själva såg. Tyvärr är mobilitet fortfarande nästan omöjligt inom akademin. Det sitter i kulturen att man ska vara antingen akademisk forskare eller på företagssidan. Inte både och. Det har även med meritering och forskningsfinansiering att göra. Om man inte forskar, publicerar man inte heller. Och då finns man inte med i finansieringslooparna.

Nu vill Charlotta Dahlborg och Danielle Lewensohn bygga ut KIIP, bland annat genom att komplettera med siffror efter 2010. För att kunna jämföra svenska universitet med varandra vill de även bygga ut databasen på nationell nivå.

– Vi har gjort vår studie vid KI, men metoden kan tillämpas på andra lärosäten. Det är ett stort projekt att kartlägga patenteringen på alla Sveriges lärosäten, men mycket av det arbetet kan automatiseras nu när vi har utvecklat metoden, säger Dahlborg.

– Om vi visste vad forskarna har patenterat ute på landets lärosäten skulle vi till exempel kunna hjälpa till att matcha forskare med andra forskare som har kompletterande teknologier. Det handlar om att förstå innovationslandskapet för att kunna organisera innovationsprocessen bättre.

Dahlborg och Lewensohn vill också gå vidare med studier kring vilka patent som faktiskt leder till färdiga produkter. Ett patent är ingen garanti för att det ska bli ett företag eller en innovation.

– Genom att vi följer ägandeförändringar i patenten ser vi om det finns kommersiella rörelser kring dem. Att ett patent ägs av ett företag är en indikation på att det händer något. Men vi vill även kunna mäta effekter på längre sikt, säger Dahlborg.

– Ett patent är en bas för att kunna kommersialisera. Det är olika viktigt inom olika forskningsområden. Inom medicin och life science är det vanligt, man behöver ofta ha patent för att få finansiering. Inom till exempel IT-området är det inte lika viktigt. Där är det i stället snabbhet till marknaden som är avgörande, och att få ett patent beviljat kan ta flera år.

Innovationssystemet kring akademin utvecklas hela tiden. Det skiljer sig mellan landets lärosäten, men de flesta har en enhet som ska stödja kunskapsspridning, nätverkande, samverkan (internt och externt), kommersialisering, avknoppningar och innovation. De kan kallas för innovationskontor, TTO (Technology Transfer Office), inkubator eller holdingbolag. Många lärosäten har flera av dessa enheter och verksamheterna överlappar varandra.

– På KI finns det 700 forskargrupper. Det är en stor yta att dammsuga efter möjliga patent. För att kunna identifiera och vidareutveckla potentiellt värdefulla idéer behövs kontinuerlig uppföljning. Annars är det stor risk att man missar en uppfinning som skulle kunna vara kommersiellt gångbar. Forskarna kan inte bära hela ansvaret för att kommersialisera, säger Danielle Lewensohn.

– Det går nog inte att hitta en kommersialiseringsmodell som fungerar för alla lärosäten i Sverige. Man måste se vilka förutsättningar som finns vid varje lärosäte och region. I ekosystemet kring KI finns till exempel många små biotech-företag. I ekosystemet kring Chalmers finns i stället framförallt stora företag. Det ger olika förutsättningar för de forskare som vill nå ut med sina uppfinningar.

En del forskare som gör en upptäckt som de vill kommersialisera väljer att gå vägen via innovationskontoret, andra inte. I många fall vänder man sig först till en kollega för råd. Då spelar kunskapsnivån hos kollegor stor roll för fortsättningen. Om kollegan själv har patenterat och lyckats, blir man troligen uppmuntrad att gå vidare. Men om kollegan tvärtom har misslyckats med ett kommersialiseringsprojekt, kanske man väljer att lägga ner sina kommersialiseringstankar.

– Vilken kultur som finns kring kunskapsspridning spelar jättestor roll. På många håll är det fortfarande tabu att prata om kommersialisering. Forskningen visar att en uppmuntrande institutionsledning gör en otrolig skillnad, säger Charlotta Dahlborg.

Det behövs en baskunskap om de här frågorna i organisationen. Vad innebär det att kommersialisera? Vart kan man vända sig för att få råd? Vad krävs för att något ska gå att patentera? Hur skriver man ett bra patent? Vad innebär lärarundantaget?

– Allt det här borde finnas med i undervisningen för doktorander. Universiteteten måste få bättre resurser för att hantera kommersialisering. Det kan inte vara något High Chaparall kring de här frågorna. Trots lärarundantaget ligger ett stort ansvar på universiteten. De har i sitt uppdrag att sköta tredje uppgiften, även om de inte har ekonomiska incitament på samma sätt som lärosäten i länder utan lärarundantag.

Dahlborg påpekar att det inte handlar om att alla forskare ska bli entreprenörer, snarare om att möjliggöra för fler forskare att kunna kommersialisera om de vill. Det kan mycket väl vara så att någon annan än forskaren ska driva själva kommersialiseringen efter att ett patent är taget.

– Men det är nästan ett måste att ha med forskaren som en vetenskaplig rådgivare under innovationsprocessen.

Många menar att innovation bör få en tydligare plats i det akademiska meriteringssystemet. Regeringens forskningsproposition från förra året lyfter fram samverkan på ett mycket tydligt sätt och numera baseras en del av finansieringen till lärosätena på just samverkan.

– En viktig del i forskning och idéskapande är kreativitet och att testa sig fram. Det behövs luft i systemet för att även jobba med innovationsaktiviteter. Som ett labb i labbet. Publiceringshetsen inom akademin riskerar att ta fokus från dessa aktiviteter. Det saknas tid, pengar och incitament. Men det saknas inte idéer! Och vi får inte glömma bort forskarna. Om man kommer på något revolutionerande, ska man belönas, säger Danielle Lewensohn.

Patent, oavsett hur djupt man går i dokumenten, är förstås bara en liten del av värdet eller nyttan av akademisk forskning. Inom samhällsvetenskap kan nyttiggörande handla om att påverka policy eller bidra till samhällsdebatten.

– Vi behöver även skapa kunskap om hur man kan bygga värden från akademisk forskning utan att starta bolag. Det kan till exempel handla social innovation.

Den här bredare formen av nyttiggörande är ännu svårare att mäta. Hur mäter vi nyttan av att en forskare är ute på skolor och pratar om sin forskning? Eller att en forskare berättar om sina resultat för en journalist? Hur väger man olika nyttor emot varandra?

– Allt kommer inte kunna mätas. Det är inte mätandet i sig som är viktigt, men det kan göra något med kulturen. Jag är ju till exempel kritisk mot att mäta antal patent vid ett givet tillfälle. Å andra sidan kan ett sådant mått uppmärksamma forskare som tänker ”out of the box” och på sikt även öka viljan att kommersialisera. Det är inte svart eller vitt, säger Lewensohn.

Charlotta Dahlborg poängterar att de här frågeställningarna inte är nya, även om debatten har stigit i temperatur de senaste åren.

– Uppfinningar, innovation och samverkan har alltid varit en viktig del av akademin. Att vilja bidra och nå ut med sin kunskap är en naturlig drivkraft hos de flesta forskare, sedan kan det vara olika långt från grundforskning till tillämpning, säger hon.

I Anna Launbergs forskning om PET-centrum framhöll de akademiska forskarna att de fick mindre utrymme för grundforskning när de ägdes av näringslivet. Av det kan man dra slutsatsen att det gör skillnad vem som äger forskningen. Akademin och näringslivet har olika utgångspunkter för sin kunskapsjakt – och olika mål med forskningen.

– PET-centrum hade väldigt skickliga forskare och en mycket karismatisk och uppfinningsrik ledare, med tidigare erfarenhet av uppdragsforskning och kommersialisering. När inte ens ett sådant forskningscentrum lyckas fullt ut med kommersialisering, kan man undra hur det ska gå för dem med mindre erfarenhet, säger Anna Launberg.

Inom policy finns en norm som säger: Ju mer samarbete, desto bättre. Men Launberg menar att man inte kan utgå från att samarbeten mellan akademin och näringslivet alltid blir positiva.

– Det låter ju som en jättebra idé att låta akademiker kommersialisera, men deras kunskap är akademiskt färgad. De tänker inte i första hand på hur man ska kunna kommersialisera den.

– Den enda kommersiella innovationen från PET-centrum kommer från forskning där inget samarbete mellan akademin och näringslivet ägde rum. Den har sitt ursprung i den rent akademiska miljön, och sedan tog GE Healthcare över den. Det var en helt uppdelad innovationsprocess.

En viktig lektion för näringslivet blir därmed att det inte automatiskt kommer att vaskas fram en massa vinstgivande innovationer bara för att man omger sig med duktiga forskare. I fallet PET-centrum blev det en krock mellan industriforskarna och de akademiska forskarna. Forskarna från GE Healthcare kände att de inte togs på allvar och tyckte att akademikerna var snobbiga. Akademiforskarna i sin tur tyckte inte att de fick gehör för sina idéer, och menade att industriforskarna inte hade koll på ämnet.

– Båda sidorna måste justera sina förväntningar kring vad de vill få ut från ett samarbete. I det här fallet hade Amersham och sedan GE Healthcare stora förväntningar – som inte infriades. Om GE hade sett PET-centrum mer som en utvecklingsavdelning utan samma vinstkrav som resten av bolaget hade situationen kunnat bli annorlunda.

Anna Launberg tycker att det vore bra att ta ett steg tillbaka och fundera på vilken grad av samverkan som är realistisk.

– Det är ett otroligt fokus på det här med samverkan nu, inte minst från politikens håll. Det kan vara bra med samverkan, men om den är påtvingad kan den vara skadlig.

– Forskare i allmänhet är intresserade av samverkan, och vill samverka. Inte gräva ner sig på institutionen. Men de vill göra det i ett sammanhang som inte begränsar deras forskning. Jag tror att det vore sunt om trycket på samverkan minskade något, säger Launberg.

Kontakta charlotta.dahlborg@ki.se, anna.launberg@mdh.se, danielle.lewensohn@ki.se—–