Företagsamhet, förmågor eller förhållningssätt?

Följande text ingick även i temat ”Entreprenörskap i skolan” som publicerades i Entré nr 4, 2017:

Demokrati. Jämställdhet. Lika värde. Solidaritet. Tunga värdeord som skolorna ska arbeta efter, och som nämns inledningsvis i läroplanen. Sedan 2011 finns också ”entreprenörskap” med där. Många är positiva – men entreprenörskapets intåg i skolvärlden har inte varit friktionsfritt. Tolkningarna av begreppet varierar, och det finns inget facit för hur man ska jobba med det.

Att ”entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela skolsystemet” uttrycktes 2009 i den borgerliga regeringens strategi för utbildningsområdet. Vad hände sedan? Hur har begreppet entreprenörskap tolkats och tillämpats av skolornas huvudmän, rektorer och lärare? Vilken kunskap får eleverna med sig?

De senaste åren har en rad doktorsavhandlingar handlat om entreprenörskap i utbildningen. Monika Diehl, Karin Axelsson och Ida Lindh bidrog till kunskapsbasen med varsin avhandling under 2017. Alla tre fokuserar på hur entreprenörskap lyfts in i undervisningen för barn och unga.

Karin Axelsson, Mälardalens högskola, intresserar sig för vad som händer när entreprenörskap – ett affärsrelaterat begrepp – plockas in i utbildningssystemet, det vill säga offentlig sektor. Vad står det i strategin, och vad blir det av den i praktiken?

– Jag ville se hela den röda tråden, så jag gick ut lite nyfiket och letade efter entreprenörskap i förskolan, grundskolan, gymnasiet, och på lärarutbildningen. Jag var intresserad av att höra hur lärarna pratade om entreprenörskap, hur de tolkade det och vad de gjorde med det i undervisningen.

– Till en början blev jag ganska förvirrad. Jag letade efter entreprenörskap, men jag fann något annat – nämligen entreprenöriellt lärande. Det förvånade mig verkligen. I strategin står det ju om entreprenörskap i betydelsen ”företagande”. Entreprenöriellt lärande nämns inte, säger Axelsson.

Den nationella satsningen Ung företagsamhet lyfts ofta fram som ett bra initiativ. Karin Axelsson håller med, men menar att det inte är nog. Hon skulle gärna vilja se mer entreprenörskap i skolan.

– Entreprenöriellt lärande är en pedagogik. Det är en metod som handlar om att jobba med verklighetsanknutna projekt, i kontakt med det omgivande samhället, och att träna upp entreprenöriella kompetenser under hela skolgången. Då räcker det inte med enbart Ung företagsamhet på gymnasiet.

– Det entreprenöriella lärandet kan absolut vara en inträdesbiljett till entreprenörskap. Men jag tycker personligen att det är bra om barnen får fler möjligheter: Att företagande ses som lika naturligt som en anställning. Och som jag läser strategin har entreprenörskapet fått en svagare roll i praktiken.

Axelsson berättar att hennes inledande förvåning först slog över i irritation: Får skolorna göra så här? Är det okej att plocka in entreprenöriellt lärande, i stället för entreprenörskap? Sedan blev hon mer förstående inför lärarnas situation.

– Lärarna har tagit ”entreprenörskap”, lagt på ”lärande” och satt ett hjärta kring det. Strategin i praktiken – när lärarna gör entreprenörskap – blir alltså entreprenöriellt lärande.

– Å ena sidan tänker jag att lärarna lever som de lär. De är ju entreprenöriella när de anpassar strategin till sin verklighet. Men å andra sidan kan man fråga sig: Hur entreprenöriella får lärare vara? Det handlar trots allt om skattemedel och offentlig verksamhet. Och den enskilda medborgaren tror nog att barn och ungdomar får lära sig just entreprenörskap.

Hon liknar det vid en klosslåda, där man slipar på den fyrkantiga klossen för att få den att passa i det runda hålet.

– Jag förstår att det blir så här, man måste anpassa sig. Samtidigt tycker jag att strategin handlar om att Sverige behöver fler företagare, att de är viktiga för vårt välstånd.

Karin Axelsson är i grunden statsvetare. Hon var med och drog i gång Idélab vid Mälardalens högskola, har undervisat i innovationsteknik och driver eget företag. När hon började doktorera var hon vicerektor med ansvar för samverkan, kommersialisering och innovation, och hon jobbade parallellt med frågorna under doktorandtiden.

Hennes forskning visar att entreprenöriellt lärande ger goda resultat. Det ökar elevernas motivation, och det påverkar även lärarnas eget lärande. Som pedagoger har de blivit modigare och mer entreprenöriella.

Avhandlingen visar också att lärarna, i sin strävan att mjuka upp entreprenörskapet och ta det till sig genom att lägga till ”lärande”, har gått ett steg längre – kanske utan att tänka på det. Den entreprenöriella pedagogiken har blivit ett förhållningssätt.

– Jag har studerat skolor som satsar mycket på entreprenörskap, och bilden jag får är att alla människor, dygnet runt, ska vara alerta, flexibla, drivande, modiga och kreativa. Entreprenörskap är inte ett skolämne utan ett förhållningssätt som barn och unga ska tillägna sig och använda: i utbildningen, på fritiden, i sitt framtida arbete.

– Jag, som ändå var positiv till entreprenörskap från början, kände att det var väldigt oreflekterat. Man kom närmare ett neoliberalt synsätt, och alla ska vara bra på allt – hela tiden. Orkar vi det? Eller får man säga nej?

– ”Förhållningssätt” kan låta attraktivt men det finns en baksida. Att entreprenörskapsbegreppet vidgas så att det innefattar allt och alla kan bli tungt för enskilda individer, säger Axelsson.

Professor emeritus Bengt Johannisson har under många år pläderat för att entreprenörskap måste få utrymme på lärarutbildningarna. Axelsson har studerat vad hon kallar ”en modig pionjär”, nämligen lärarutbildningen vid Mälardalens högskola.

– Jag ville se om de nya lärarna får med sig entreprenörskap. Om man menar allvar med satsningen måste man lägga in det i utbildningen. De lärare som är aktiva nu har inte utbildats i entreprenörskap, och saknar ofta praktisk erfarenhet av det. Om man ska få ett genombrott krävs arbete med både nuvarande och framtida lärarkår!

– Min studie visar att de som undervisar på lärarutbildningen försökte tona ner businessbiten. De trodde att studenterna skulle tycka att entreprenörskap var lite konstigt, de förväntade sig motstånd och anpassade undervisningen därefter. Men mina fokusgrupper och enkäter visade att lärarstudenterna såg entreprenörskap som positivt, viktigt och väldigt kul. Det finns ingen anledning att tassa så mycket kring det, säger Karin Axelsson.

Ifous är ett fristående forskningsinstitut, inriktat på skolfrågor. Inom ramen för institutets FoU-program Entreprenöriellt Lärande medverkade 12 skolhuvudmän med 25 grund- och gymnasieskolor. Monika Diehl skrev sin avhandling inom programmet.

Hon har studerat två högstadieskolor, belägna utanför varsin storstad. Den ena skolan låg i ett typiskt medelklassområde med villor och i huvudsak etniskt svenska elever. Den andra skolan var mer blandad. Barnen bodde i villor och lägenheter, och en stor del av barnen och föräldrarna hade en annan etnisk härkomst än svensk. Några lärare från varje skola deltog i regelbundna Ifousträffar kring entreprenörskapsfrågor, och skulle sedan sprida informationen till sina kollegor.

– Jag har intervjuat åtta lärare, genomfört gruppintervjuer med en stor mängd elever, och gjort en väldig massa observationer, berättar Monika Diehl, Umeå universitet.

– Under observationerna tittade jag på hur undervisningen bedrevs, och om den gav eleverna möjlighet att utveckla entreprenöriella förmågor. Jag intresserar mig för vad som händer med begreppen från OECD och EU när de ska ner i praktiken, via läroplanen, Skolverket, institut som Ifous, och sedan från rektorer och lärare till eleverna. Det är en lång väg att gå, och i varje steg görs olika tolkningar.

Hon konstaterar, liksom Karin Axelsson, att ”entreprenörskap” har omvandlats till ”entreprenöriellt lärande”. Diehl betonar att de förmågor som man säger sig vilja utveckla hos eleverna, förutsätter andra arbetsformer än de traditionella. Till förmågorna hör exempelvis problemlösning, samarbete och nyfikenhet. Om eleverna ska kunna utveckla dem måste de få öva på att just lösa problem, eller samarbeta.

Men det finns hinder på vägen. Många lärare känner sig tveksamma till begreppet ”entreprenörskap” som de förknippar med en politisk agenda och en neoliberal anda. Och parallellt med att läroplanen säger att entreprenörskap ska genomsyra hela utbildningen, har den också blivit mer strikt vad gäller kunskapskraven. Det blir en krock.

– Vi lever i en mättid, där skolor mäts och resultaten slås upp i lokaltidningen. Eleverna mäts förstås också, och de konkurrerar med sina betyg. Så har det varit länge, men mätbarhetskraven har skärpts allt mer. Och betygen kommer redan i klass 6 nu.

– Ett entreprenöriellt lärande ger sammanhang och mening, det får eleverna att problematisera, undersöka, och ta ansvar. Men det kan vara svårt att kombinera med individuell betygsättning och specifika kunskapskrav. Det är ett dilemma för lärare, säger Diehl.

Hennes forskning visar också att det är stora skillnader mellan olika skolor.

– I medelklasskolan var det uppenbart att barn och föräldrar ”kan” samhället och hur skolan fungerar. De har en annan ryggsäck och förståelse, och det var lättare att få gehör för entreprenöriella arbetsformer.

– I den andra skolan använde lärarna mer traditionella undervisningsformer, helt enkelt för att kunna hantera situationen. De socioekonomiska och kulturella förutsättningarna var annorlunda, och lärarna kan inte lastas för att de inte jobbade lika entreprenöriellt där.

Diehl frågade högstadieeleverna vad de tyckte var roligast respektive tråkigast i skolan. Tråkigast var att råplugga in saker, att fylla hjärnan inför ett prov. Roligast var arbete där de fick prova att göra själv, och få förståelse för en helhet. Det såg de som mer givande.

Det senare kan kopplas till entreprenöriellt lärande. Men, påpekar Monika Diehl, bara för att eleverna får göra roliga saker innebär det inte att de lär sig mer. Kunskapsuppdraget måste stå i fokus.

– Det är svårt att ha entreprenöriella arbetsformer och försäkra sig om elevers utveckling och lärande. Dessutom är lärande så individuellt. Olika elever lär på olika sätt – traditionell undervisning är bättre för några. Som lärare är det bästa man kan göra att variera mellan olika arbetsformer. Då ser man till att så många som möjligt kan ta till sig sammanhanget.

– Begreppskombinationen ”entreprenöriellt lärande” kan ses som ett uttryck för individualism. ”Entreprenöriellt” kopplas till konkurrens och ”lärande” till individens ansvar att lära. Fokus flyttas alltså från lärarens ansvar att undervisa till individens ansvar att lära.

– Jag är lite kritisk till begreppet – men inte till arbetsformerna som entreprenöriellt lärande medför. De är inte nya. Tidigare har undervisningsmetoderna gått under namn som ”problembaserat lärande”, förknippats med vänsterpolitik och även kallats flummiga. Och en del menar att entreprenöriellt lärande redan är ute.

Monika Diehl har själv jobbat som mellanstadielärare, läst pedagogik, och undervisat på universitetet i tio år innan hon blev doktorand.

– Om jag ska vara ärlig har jag inte tänkt så mycket på entreprenörskap tidigare. Men jag tilltalas av det djupa lärande som förordas i relation till entreprenöriellt lärande. Undervisningsmetoder som gör att man på riktigt förstår, så att det inte bara blir ytlig kunskap. Jag tror att många lärare såg entreprenörskap som ett sätt att införa de arbetsformerna i skolan igen, så krass är jag.

– Lärande är en svår sak, och jag har lärt mig fantastiskt mycket av att skriva en avhandling. Att fördjupa sig i fyra år gör att man ser sambanden. Det är ju samma process som elever går igenom. Det gäller att bygga på tidigare kunskap, så att undervisningsinnehållet inte blir fragmenterat, säger Diehl.

Just lärandet står i centrum för Ida Lindhs forskning. I avhandlingen beskriver hon hur entreprenörer lär, och jämför med det entreprenöriella lärandet som elever möter i skolan.

– Min avhandling fokuserar på entreprenöriellt lärande som just ett sätt att lära. Jag försöker hitta kärnan i det, vad som är relevant för både elever i skolan och verksamma entreprenörer, säger Ida Lindh, Luleå tekniska universitet.

Hon konstaterar att satsningar på entreprenörskap i skolan ofta handlar om att försöka utveckla elevers sätt att vara. Till exempel att de ska bli mer kreativa, beslutsamma och initiativtagande. De ska också göra saker ”på riktigt”, helst utanför skolan och i samverkan med det lokala näringslivet.

Lindh utmanar dessa antaganden i sin doktorsavhandling, där så kallat självreglerat lärande är ett centralt begrepp. Det handlar om att bli aktiv i sitt eget lärande, bland annat genom att lära sig bli medveten om – och kunna förändra – sina tankemönster, känslor, motivationer och mål.

Det minskar risken att fastna i negativa tankebanor, och ökar förmågan att se situationer ur andra perspektiv. Med ett självreglerat lärande kan man bli bättre på att både känna igen och komma över negativa känslor kring misslyckanden, och även hitta tillbaka till sin egen motivation och sina mål.

– Entreprenörer är i regel väldigt duktiga på att lära. De lär av kunder, samarbetspartners och anställda. De lär av vad som funkar och – ännu viktigare – de lär av vad som inte funkar. Det behöver vi stärka hos elever i skolan.

– Vi hör ofta att man bör lära av sina misslyckanden. Men det är långt ifrån självklart att det sker, och det kan dessutom vara ganska svårt. Entreprenöriellt lärande kopplas till att lära av erfarenheter – av att göra. Men att man har fått en erfarenhet garanterar ju inte att man också har lärt av den. Tvärtom.

– Det framställer också lärandet som ganska passivt: Att man ska ”utsätta” studenter för någon slags entreprenöriell erfarenhet. Jag ser det mer som en proaktiv process.

Enligt Lindh kan entreprenöriellt lärande och entreprenörskap i skolan uppfattas som ganska diffust. Det kan vara svårt för lärare att veta hur de ska jobba med det. Som hon ser det tappar man ofta bort entreprenöriellt lärande som ett sätt att lära i alla policyer, strategier och dokument för implementering.

– Här finns det möjlighet att lära av entreprenörskapsforskningen. Titta bara på vad som utmärker framgångsrika entreprenörer. De har långt ifrån alltid den kompetens och de erfarenheter som de kan behöva för att lyckas. De är kanske inte heller de bästa på att göra affärsplaner, eller upprätta budget. Men de är uthålliga – och duktiga på att lära.

Ida Lindh är skeptisk till antagandet om att entreprenöriellt lärande i skolan måste innebära att man gör saker i miljöer utanför skolan, och i samverkan med det lokala näringslivet.

– Jag är inte säker på att ”på riktigt” för dagens studenter måste involvera att gå utanför skolan. Min forskning visar att virtuella världar kan funka lika bra och att digitaliseringen är en del av det entreprenöriella lärandet. Det bästa för lärandet är förstås om man kan kombinera virtuella och vanliga världar, säger Lindh.

Själv har hon studerat vad som händer när 10-åringar spelar Minecraft.

– I de virtuella världarna blev eleverna experterna. De blev modigare, vågade testa olika typer av idéer, och blev mer öppna för feedback. De var i en miljö där de kände sig trygga. Jag såg en stark entreprenöriell utveckling hos eleverna.

Hon har också intresserat sig för i vilket sammanhang lärandet sker, och menar att samverkan med närsamhället kan vara hämmande för elevers förmåga att tänka nytt och kreativt.

– Samverkan mellan skolan och det lokala näringslivet är inte alltid positiv. Det visade sig att den kan leda till en starkare inlåsning i den geografiska kontexten.

– I regioner med hög grad av företagande, kan entreprenörskap i skolan innebära att man får lära sig att tro på sig själv och fullfölja sina idéer som egenföretagare. Men i regioner med lägre grad av företagande kan entreprenörskap i skolan handla om att lotsas in i befintligt näringsliv. Att förstärka det som finns, snarare än att skapa nytt. Jag tror på mer utomregionala och internationella samarbeten i stället.

Hur man förstår och tolkar entreprenörskap varierar mellan landets alla skolor.

– Överlag verkar skolor i dag vara inriktade på att träna på entreprenöriella kompetenser. Men det riskerar att bli ett självändamål i sig. Det vore bättre att fokusera på vad kompetenserna och förmågorna ska leda till.

– När jag träffar studenter är det nästan alltid någon som säger: ”Jag skulle gärna bli företagare om jag bara får en jättebra idé”. Men idéer faller ju aldrig ner från skyn. Man måste lära sig att jobba fram idéer, hitta relevanta problem och utmaningar som idéerna kan lösa, jobba om idéerna, testa dem på andra, vara uthållig och ha modet att driva igenom dem i praktiken. Det är därför det är så viktigt att vara aktiv i sitt eget lärande, och kunna självreglera, säger Ida Lindh.

Kontakta
karin.axelsson@mdh.se
monika.diehl@umu.se
ida.lindh@ltu.se