”Ett hållbart konstnärskap är det centrala”

Tio procent av Sveriges handelshögskolestudenter blir egna företagare. Samma siffra på konstutbildningarna är runt 60-70 procent. Entreprenörskap är något lärare på kulturella och kreativa högskoleutbildningar måste förhålla sig till, vare sig de vill eller inte.

Ett av seminarierna under ESBRIs och Tillväxtverkets konferens ”Skapa konst, skapa jobb, skapa kreativa företag” handlade om att implementera entreprenörskap i högre, konstnärliga utbildningar. Seminarieledare var Bo-Erik Gyberg, filmare och rektor för Stockholms dramatiska högskola, och Ann-Sofie Köping Olsson, företagsekonom och proprefekt, Södertörns högskola.

Köping Olsson konstaterade att det fortfarande finns en viss misstänksamhet mellan kulturarbetare och ekonomer.

– Kulturarbetare har ibland betraktat ekonomi som en smitta man ska akta sig för. Man får inte bli besmittad av kapitalismen. Men det går åt båda hållen. Jag har hört lärare i företagsekonomi säga att Moderna museet inte är ett riktigt företag och därför inget att studera. Det har funnits en okunskap. Och även om vi har närmat oss varandra, finns det fortfarande saker som skiljer oss åt – det är viktigt att lyfta fram.

– Jag hoppas att vi så småningom slipper demoniserandet. Jag tror att alla vill väl egentligen. Och entreprenörskap är ju inte detsamma som kapitalism, det kan även vara företagsamhet eller innovation.

En viktig bit är att hitta ett gemensamt språk kring de här frågorna, det menade både Ann-Sofie Köping Olsson och Bo-Erik Gyberg. Entreprenörskap verkar vara ett begrepp som fungerar, åtminstone med lite tillhörande förklaring. Gyberg menade att konstutbildningarna faktiskt inte har något val.

– Vad är det vi ska stötta våra studenter i? Ja, det är inte bara att utveckla sin talang. Utan även hur de ska kunna leva på sin talang. Företagande är en del av detta. Det finns andra möjligheter också, en del blir ju anställda. Men vi har sett en dramatisk förskjutning mot att driva eget i de kulturella branscherna.

– Det handlar om olika vägar att leva på sin förmåga. Det behövs starta eget-kurser, men det är en sak. Entreprenörskap är ett förhållningssätt – det är det viktiga. Men jag vill också se det som en förmåga, som kräver sina egna färdigheter. Att ställa krav på att alla ska bli entreprenörer är respektlöst mot de verkliga entreprenörerna. Jag tror snarare att vi bör fokusera på hur vi utvecklar talangen hos dem som redan har den. Jag vill slå ett slag för den professionella entreprenören. Det behövs respekt för den kompetensen, alla kan inte ha den.

Han poängterade att alla inte behöver ha entreprenörskompetens. Det är också viktigt att skapa möten mellan entreprenörer och konstnärer. De som har gått en konstutbildning lär sig inte så mycket om ekonomi. På samma sätt som man kan gå igenom en hel handelshögskoleutbildning utan att lära sig något om kultur. Och det är konststudenterna som startar företag: 60-70 procent driver eget efter avslutat utbildning. Samma siffra bland handelsstudenter ligger på runt 10 procent.

– Vi måste fundera över vilka drivkrafter våra studenter har. Det går inte att bara säga: Nu ska du bli entreprenör, lilla vän. Vi ska också svara upp mot ett behov, och förhålla oss till omvärlden. Hur ser arbetsvillkoren och marknaden ut? Vilka affärsmodeller finns därute? Praktik tror jag är väldigt viktigt, att man får träffa företagare.

– Entreprenörskap får gärna vara en del av utbildningen, men det får inte gå för långt. Ett hållbart konstnärskap är det centrala. Man måste för tusan ha något att vara entreprenör på, det måste börja från kvalitet. Ett tag pratades det för mycket om entreprenörskap. Då är risken att vi bara får ett utbildningsprogram i Sverige: Entreprenörskap, med olika inriktning, sa Bo-Erik Gyberg.

Någon i publiken lyfte fram att konstnärer alltid har varit bra på att sälja in sina idéer. Däremot kanske de inte är lika bra på att sälja, i meningen kränga. Vi hör ofta politiker säga att kulturarbetare måste bli bättre på att ta betalt för sitt jobb. Visst, tyckte Gyberg. Men då måste det också finnas någon att sälja till. Här kan det offentliga ta ett större ansvar, ansåg han, till exempel genom offentlig upphandling. Han poängterade att vi inte får glömma bort att det finns ett kulturpolitiskt ansvar som vilar på stat, landsting och kommun.

– Inom exempelvis film och tv, som vi jobbar mycket med, är pitchning en viktig del. Det handlar just om att sälja in sin idé. Varje år skickar vi studenter till Köpenhamn för att träna och tävla i att pitcha. Men det är bara ett fåtal som tar sig igenom nålsögat och får finansiering för ett verkligt projekt. Vem tar ansvar för dem som inte gör det? Ett exempel är Kulturbryggan, där man kan söka medel för att utveckla en idé.

Ann-Sofie Köping Olsson påpekade att konstnärer förr i tiden ofta förlitade sig på mecenater.

– Det finns även i dag eldsjälar som lyfter fram kulturen, till exempel i kommunerna. Men vi behöver tydliggöra den kraft som finns i kulturen, här finns mycket kvar att göra, sa hon.

Från vissa håll hörs ibland undrande röster: Är det så smart att utbilda fler konstnärer som sedan ska finansieras av det offentliga.

– Men det är ingen som frågar varför vi utbildar läkare, lärare eller domare för den offentligt finansierade sektorn. Är kulturen i viss mån ett gemensamt ansvar, eller inte? Jag tycker att den är det, sa Bo-Erik Gyberg.———–