Entreprenörskapsforskning – några reflektioner

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 3, 2001:

Ser vi tillbaka i tiden har entreprenörskap i decennier attraherat forskare inom etablerade discipliner såsom nationalekonomi, psykologi, sociologi och socialantropologi. Forskarna utgick från de definitioner och metodologiska angreppssätt som var förhärskande inom respektive disciplin, vilket innebar att forskningen om entreprenörskap blev en smältdegel av teoretiska och metodologiska angreppssätt. Den forskning som bedrevs kring entreprenörskap stod sig väl i jämförelse med annan forskning. Studierna var ofta metodmässigt väl genomtänkta och de genererade många värdefulla bidrag till vår kunskap om entreprenörskap.

Under 1980-talet och inte minst under 1990-talet växte intresset för entreprenörskap i och med samhällets ökade insikt att det var nya och små företag som stod för skapandet av sysselsättning och dynamik i näringslivet. Svårigheten var att definiera vad vi menade med entreprenörskap. En del forskare anlade en schumpeteriansk syn där entreprenören stod för det mönsterbrytande och innovativa, medan andra relaterade entreprenörskap till etableringen av nya företag. Även om problem att definiera centrala begrepp inte var något unikt för entreprenörskapsforskningen blev definitionsdiskussionen hämmande (om än nödvändig) för utvecklingen av forskningsfältet. Forskningen finansierades i stor utsträckning av myndigheter och policyrelaterade organisationer, och forskningsfrågorna avspeglade ofta nationella och/eller regionala problem, men resultaten ackumulerade inte särskilt mycket till den generella kunskapsmassan. Eftersom problemen i olika regioner hade olika karaktär blev forskningsfältet fragmenterat. Allt fler forskare började dessutom definiera sig som ”entreprenörskapsforskare” – det fanns en önskan att etablera ett nytt forskningsfält, men entreprenörskapsforskningens kvalitet ifrågasattes av forskare från mer etablerade discipliner.

Under senare år har vi sett en ökad ”akademisering” av forskningsfältet och forskningen har fått en allt mer ”normalvetenskaplig” prägel. Flera forskningsprojekt har initierats baserade på kunskapsläget och kunskapsbehovet inom området, snarare än på policyförväntningar. Dessa projekt har också inneburit att kvalificerade forskare börjat samarbeta och kluster av forskare etablerats. Detta har lett till en ökad klarhet i definitioner och en metodologisk förfining, vilket på sikt kommer att leda till betydligt robustare begrepp och modeller. Inget dominerande entreprenörskapsparadigm är i vardande, men kring flera centrala forskningsfrågor kan vi identifiera en ökad konvergens i definitioner och angreppssätt. Vi kan dock konstatera att entreprenörskapsforskningen i hög grad domineras av amerikanska forskare och en amerikansk forskningstradition. Detta är inget unikt för entreprenörskapsforskningen, men konsekvensen blir att många av våra begrepp och modeller avspeglar en amerikansk kontext. Forskningen tenderar också att bli metodologiskt ensidig, där möjligheten att förstå entreprenörskapet genom att anlägga olika metodansatser begränsas.

En slutsats är således att entreprenörskapsforskningen fått en ”normalvetenskaplig” prägel, något som inneburit många framsteg under senare år men som även lägger grunden för framtida bidrag i vår kunskap om entreprenörskapet. Detta är naturligtvis en utveckling som måste fortgå. Samtidigt efterlyser jag en ökad öppenhet för såväl olika teoretiska som metodologiska angreppssätt. Kanske borde entreprenörskapsforskare bli mer entreprenöriella själva – ta lärdom av sina studieobjekt, men även dra lärdomar av fältets tidigare historia.

Hans Landström är professor vid Institutet för Ekonomisk Forskning, Ekonomihögskolan i Lund.
———–