Stora utmaningar för socialt entreprenörskap inom idrott

Idrott som får statligt stöd ska omfatta alla, främja integration och hitta vägar till nya grupper. Men hur lätt är det egentligen att driva social verksamhet inom idrotten? Daniel Bjärsholm har undersökt hur förutsättningarna ser ut.

Sedan millennieskiftet har statens stöd till idrotten ökat kraftigt. 2020 tar Riksidrottsförbundet emot 2,1 miljarder kronor som de delar ut till sina medlemmar.

– Det finns ett växande intresse för socialt entreprenörskap i samhället, även inom idrotten, säger Daniel Bjärsholm som forskar om förutsättningarna för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrottslig verksamhet.

Hans avhandling Idrott som medel, inte som mål – Förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrotten är en sammanläggning av fem artiklar, baserade på kvalitativa studier. Daniel Bjärsholm har delvis utgått från utvärderingarna av de statliga idrottssatsningarna ”Handslaget” och ”Idrottslyftet”, som var öronmärkta för sociala projekt inom idrotten.

– I stället för att utveckla den ordinarie verksamheten mot sociala insatser använde de flesta föreningar de här medlen till att fortsätta göra samma sak, för att stärka den befintliga verksamheten. Och när projektpengarna tog slut upphörde de sociala aktiviteterna.

De flesta ser tävlingsmoment som en självklar del av idrotten. Daniel Bjärsholm utgår från en mer inkluderande definition: Att det är utövarna själva som avgör om det är idrott som de håller på med.

Utmärkande för socialt entreprenörskap inom idrott är enligt Bjärsholm att idrotten används som medel för att uppnå ett socialt syfte, att eventuell ekonomisk vinst används för att åstadkomma ännu mer social förändring, att verksamheten har en inkluderande demokratisyn, och att aktiviteterna korsar olika samhällssektorer.

Han skiljer på organisationer som har idrott som medel, och de som har idrott som mål. Om idrott och idrottsliga resultat är det primära målet för en organisation, som utöver det genomför olika sociala projekt, menar han att de tar ett socialt samhällsansvar – inte att de bedriver socialt entreprenörskap.

– Har verksamheten idrott som mål och får problem med sin ekonomi är det troligt att den ordinarie verksamheten och elitsatsningen prioriteras framför de sociala aktiviteterna.

Daniel Bjärsholm har undersökt de organisatoriska, ekonomiska och politiska förutsättningarna för att bedriva socialt entreprenörskap inom idrotten utifrån fallstudier av verksamheter som Visingsö AIS, Fotboll för Integration och Föreningen Kiosk.

– För att ha goda organisatoriska förutsättningar behöver verksamheten präglas av en stark social dimension. Alla deltagare ges inflytande och besluten tas i den dagliga praktiken i stället för på styrelsemöten.

Visingsö AIS vill till exempel utöva organiserat seriespel, som seniorfotboll för damer och herrar. Men Visingsö AIS vill också vara en mötesplats för öborna och erbjuda verksamhet för alla – oavsett kön, ålder, etnicitet, idrottslig skicklighet och förmåga. Bland annat har föreningen yoga, dragkamp, spinning, volleyboll, innebandy, pilates, cirkelträning, friidrott och gymnastik.

– Det är öborna själva som önskar vilka aktiviteter som ska finnas. Det handlar ytterst om demokrati.

Fotboll för Integration erbjuder flickor en introduktion till det svenska samhället och är ett exempel på hur den sociala dimensionen bygger på att man är förändringsbenägen utifrån deltagare och presumtiva deltagare.

– Projektledaren ägnade sig åt uppsökande verksamhet, såsom att knacka dörr för att få tjejer med invandrarbakgrund att vilja spela fotboll, säger Daniel Bjärsholm.

I samtal med flickorna kom de ofta fram till lösningar på sådant som kunde vara hinder för att gå med i projektet.

– Vissa var osäkra på hur de skulle ta sig till lokalen, andra för språkbarriärer och ängslan för normer kring vad en flicka bör ägna sig åt.

Enligt tidigare forskning är det svårt för socialt entreprenöriella verksamheter att bli ekonomiskt hållbara över tid. Är organisationen medlem i Riksidrottsförbundet kan den ta del av statligt stöd. Men ekonomiska utmaningar finns ändå.

– Det är inte lätt att bedriva socialt företagande när man ska balansera mellan verksamhetens ekonomiska hållbarhet och sociala målsättning.

Visingsö AIS har löst den ekonomiska utmaningen genom att använda sig av olika nätverk för att få bättre ekonomi, och på så vis kunnat utveckla verksamheten.

– De har samarbeten med idrottsentreprenörer, en hotell- och konferensanläggning och ett statligt institutionshem.

Daniel Bjärsholm menar att samarbetena stärker organisationens legitimitet och genererar ett större nätverk då de kan dela på varandras kontaktnät och nå ut till fler kunder och deltagare.

– Flera av de här nätverken bygger på en vinn-vinn-situation och utmärks av ett ömsesidigt beroende.

Vissa socialt entreprenöriella organisationer inom idrotten är inte medlemmar i Riksidrottsförbundet. Föreningen Kiosk (KFUM Idrott och Social Kunskap) riktar sin verksamhet mot fysisk och mental träning för barn i mellanstadieskolor. Eftersom de bedriver verksamhet inom områden som skola och kommun ansvarar för, har de mycket svårt att hitta finansiering. Ansökningar tenderar att bollas runt mellan förvaltningar.

– Det krävs mycket goda ekonomiska förutsättningar för att bedriva ett socialt entreprenörskap, konstaterar Daniel Bjärsholm.

De politiska förutsättningarna hänger ihop med de ekonomiska. Enligt Bjärsholm har den svenska idrottspolitiken sedan millennieskiftet skapat förutsättningar för socialt entreprenörskap inom idrott. Det ekonomiska stödet har ökat kraftigt och ökningen har till stor del bestått av villkorade projektbidrag med social karaktär.

– Jag tolkar de politiska satsningarna som social innovation. Satsningarna har skapat möjligheter för sociala entreprenörer att få ekonomiskt stöd för att både etablera och bedriva idrottsliga verksamheter. Men är du inte medlem i Riksidrottsförbundet är de politiska förutsättningarna inte lika goda.

Med avhandlingen vill Daniel Bjärsholm bidra till diskussionen om hur fördelningen av statens stöd till idrotten och dess satsningar på sociala verksamheter inom idrotten bör ske. För långt ifrån alla idrottsorganisationer vars primära målsättningar är av social karaktär, snarare än idrottsliga resultat eller ekonomiska framgångar, är medlemmar i Riksidrottsförbundet. Och kanske är det just de som är i störst behov av ekonomiskt stöd, resonerar Bjärsholm.

– Om syftet är att idrotten ska omfatta alla, främja integration och hitta nya vägar till nya grupper – skulle det då inte vara rimligt att pengarna fördelas på ett annat sätt än via Riksidrottsförbundet?

Kontakta daniel.bjarsholm@lnu.se———–