Veterinärer först – företagare sedan

Följande text publicerades även i Entré nr 1, 2017:

Jenny Appelkvist har studerat företagande kvinnor som är veterinärer och finner att de värderar professionen högst. Företagandet kommer i andra hand, det är mer ett sätt för dem att själva styra hur de ska utöva yrket. I sin avhandling myntar Appelkvist begreppet ”professionsföretagare”.

”Jag är inte särskilt road av att driva företag, det är inte den viktigaste grejen för mig. Jag driver företag för att det är den bästa formen för min verksamhet.”

Det säger en av de tio personer som Jenny Appelkvist har intervjuat för sin avhandling. Appelkvist intresserar sig för skärningspunkten mellan genus, profession och företagande. Eller närmare bestämt kombinationen av att vara kvinna, veterinär och småföretagare. Hon har intervjuat de tio kvinnor som är veterinärer och verksamma som företagare i Östergötlands län.

– Veterinärprofessionen är klassisk, den har funnits länge och har en stark kåranda. De flesta har gått in i utbildningen just för att de vill jobba som veterinärer. Företagandet blir ett sätt att utöva sin profession på sitt sätt. Veterinärerna som driver eget vill inte vara styrda av en klinik där de kanske inte får lägga upp arbetet som de vill kvalitetsmässigt.

Precis som många andra småföretagare lyfter veterinärerna i Appelkvists studie fram frihet som en viktig anledning till att de driver eget. Men friheten innebär också begränsningar.

– Som egenföretagare förväntas du vara tillgänglig. Det är svårt att ta semester, eller säga nej till någon som behöver hjälp. Ansvarskänslan gör att veterinärer åker ut på juldagen och tar hand om hästar som har fått kolik. Det är ett kall, på gott och ont. Ingen gör det för att tjäna stora pengar.

Majoriteten av företagarna i studien har tidigare varit anställda, antingen som distriktsveterinärer inom offentlig sektor, eller på privata kliniker. En av dem har pendlat mellan att vara företagare och anställd, utifrån vad som var viktigt för henne just då.

– Under en period ville hon ägna sig mer åt kirurgi, och det kunde hon inte göra i egen regi. Kirurgisk verksamhet kräver stora investeringar och många anställda, så då tog hon anställning på en klinik. Efter en tid kände hon att ”nu vill jag bestämma själv igen” och gick tillbaka till företagandet, berättar Jenny Appelkvist.

– Både företagandet och professionen ingår i veterinärernas livsform. I avhandlingen myntar jag begreppet ”professionsföretagande” för att visa att professionsutövningen som sådan kan vara det viktigaste för företagaren. Det finns många professioner som fungerar på liknande sätt, exempelvis jurist, barnmorska och lärare som startar mindre friskolor.

Under de senaste 100 åren har antalet lantbruksdjur minskat i Sverige, medan sällskapsdjuren har ökat. Veterinärprofessionen har också genomgått stora förändringar. Allt fler kvinnor har sökt sig till yrket, och andelen företagare har ökat. De senaste åren har dessutom riskkapitalbolagen fått upp ögonen för branschen, vilket har resulterat i uppköp av mindre aktörer.

I dag utgör kvinnor närmare 80 procent av den svenska veterinärkåren. De dominerar utbildningarna och djursjukhusen, de driver företag och jobbar som distriktsveterinärer. Ändå är sinnebilden av en veterinär ofta en man. Hur är det möjligt? Svaret ligger, menar Jenny Appelkvist, i genussystemet och i hur vi alla, varje dag och hela tiden, bidrar till att ”göra genus”.

– Att man överhuvudtaget säger genus i stället för kön är för att skilja mellan det biologiska könet, respektive det som är socialt och kulturellt konstruerat. Att göra genus handlar om att det är något som skapas kontinuerligt: När vi rör oss, pratar och samverkar med andra människor. Ofta sker det helt rutinmässigt, utan att vi kan undvika det.

När veterinärerna pratar om sin profession är det tydligt att den präglas av det maskulina, och drivs av en manlig norm. Det handlar bland annat om hur man föreställer sig en veterinär: Vem det är och vad personen arbetar med.

– Många föreställer sig en klassisk manlig veterinär som drar ut kalvar på nätterna, eller jobbar med hästar. Tunga och skitiga jobb. Om man däremot tänker på gulliga smådjur, kaniner och kattungar, föreställer man sig gärna en kvinna som jobbar med dem.

– Men samtidigt beter sig flera av de kvinnor som jag har intervjuat inte alls enligt normen. Många av dem föredrar stora djur. Det finns en liten paradox i hur de gör genus. De pratar på ett sätt om sig själva, och på ett annat sätt om ”den stora gruppen av veterinärer”, ”de nya studenterna” eller ”andra kvinnor”.

Veterinärerna i Appelkvists studie är 40–60 år gamla och har hunnit vara veterinärer och företagare i många år. I avhandlingen kommer en rad olika historier fram. Några har under sina karriärer stött på patrull och motarbetats av män, till exempel när de har försökt bli distriktsveterinärer. Företagandet har varit ett sätt att skapa det handlingsutrymme som inte gick att få i en anställning. I intervjuerna pratar veterinärerna mycket om feminiseringen inom professionen, och har en kluven inställning.

– Å ena sidan ser de det som naturligt att ännu fler kvinnor blir veterinärer. Å andra sidan är de lite skeptiska mot den yngre generationen: ”Hur ska det bli när det blir så många kvinnor i yrket? Kommer de att klara av jobbet? De vill ju mest jobba med smådjur?” De ställer alltså sådana frågor – fast de själva är kvinnor!

– Även om majoriteten inom veterinärprofessionen är kvinnor, är det många som upprätthåller retoriken kring den manliga normen. Och de nya socialiseras in i det. En viktig policyimplikation är att öka medvetenheten om genussystemet, och få in kunskapen i utbildningen.

– Det är färre män på veterinärutbildningarna i dag men vi behöver ju ha både män och kvinnor i professionen. Det måste också finnas utrymme för kvinnor att jobba med kossor, lika väl som för män att jobba med katter.

Förväntningarna om vad män och kvinnor är kapabla till, inom olika områden, är starka. När en häst ska avlivas tänker nog många att det är en karl som ska göra jobbet. Så hur länge dröjer det innan den manliga veterinären inte längre är norm?

– Ingen aning, jag är själv chockad över att vi inte har kommit längre. Kvinnor har varit i majoritet under så lång tid. Men genussystemet är segrörligt, vi gör genus hela tiden och ofta per automatik. Då upprätthålls de gamla normerna.

– Jag kan dra en parallell till min undervisning. Ibland ber jag studenterna att ge exempel på en entreprenör. Fortfarande blir svaret ofta en man. Det är de bilderna vi har, säger Jenny Appelkvist.

Kontakta jenjo135@gmail.com———