Globalisering är ingen naturkraft

Följande text publicerades även i Entré nr 3, 2015:

I debatten kopplas globalisering till konkurrens och entreprenörskap. Och ofta pratar vi om globaliseringen som en naturkraft, snarare än något som faktiskt går att påverka. Konsekvensen blir att vi måste acceptera dess effekter. I förlängningen är denna samsyn en fara för demokratin, menar Andreas Öjehag-Pettersson.

Andreas Öjehag-Pettersson har lagt fram sin avhandling Space craft – globalization and governmentality in regional development vid Karlstads universitet. Han studerar globalisering som ett maktfenomen, samt hur den görs till en del av regional utveckling i Sverige.

Avhandlingen består av tre empiriska fallstudier. I den första kartläggs globalisering som den beskrivs i policydokument relaterade till regional utveckling. Den andra studien fokuserar på vilka aktörer som framstår som viktiga, och vilka som är mindre betydelsefulla i en tid som präglas av global konkurrens. Den tredje studien beskriver hur bilder och grafisk formgivning har blivit allt viktigare för hur regional utveckling kommuniceras. Den diskuterar också vilken roll siffror, statistik och index fyller.

En av avhandlingens viktigaste slutsatser är att globalisering framstår som en naturkraft i policydokumenten – inte som ett politiskt fenomen. Effekten blir att globaliseringen står bortom politikernas förmågor och ambitioner, och därför kan vi inte göra annat än att acceptera dess effekter.

– Det här synsättet får bland annat som konsekvens att de lösningar som presenteras i första hand handlar om att förhålla sig till globaliseringen. Aldrig om att påverka eller bortse från den.

Ett annat problem som Öjehag-Pettersson lyfter fram är att globalisering likställs med konkurrens. Regioner måste vara konkurrenskraftiga – något som bäst uppnås genom kreativitet, innovation och entreprenörskap. Eftersom globalisering framstår som ett naturfenomen är konkurrenskraft genom kreativitet, innovation och entreprenörskap ett icke-politiskt svar på ett icke-politiskt fenomen. Innovation och entreprenörskap blir lösningen på allt.

– Något raljerande uttryckt innebär det att läkare ska lägga mer tid på entreprenörskap så att de bättre kan bidra till konkurrenskraft. Eller att skolans undervisning ska bli mer inriktad på företagande redan från förskoleklass.

I detta sammanhang framstår politiker som frånvarande, konstaterar Öjehag-Pettersson. Ett ”starkt regionalt ledarskap” innebär inte per automatik att regionerna ska ledas av folkvalda politiker. Snarare, eftersom regionen måste eftersträva konkurrenskraft, framstår ett starkt ledarskap som något som hamrar ut politiska skillnader och får alla att dra åt samma håll. Det är med andra ord ett ledarskap där den politiska dimensionen inte är viktig.

– Lösningen, det vill säga kreativitet, innovation och entreprenörskap, är redan så klar att politikens frågor på sin höjd får handla om hur vi ska uppnå den. Inte ifrågasätta den.

Andreas Öjehag-Pettersson menar att en global värld inte behöver vara en värld av intensiv konkurrens om resurser. Men det är rimligt att den blir det så länge politiken är fokuserad på konkurrens och konkurrenskraft som dygder. En mängd politiska fenomen ställs bortom politikens förmågor och ansvar. I stället blir de arenor för experter som uttalar sig som ”neutrala”.

– I praktiken finns det inga samhälleliga frågor som är icke-politiska. Jag anser att det är farligt att inte ta det i beaktande. Frågor om ”right-left” får inte bli frågor om ”right-wrong”.

Vad blir då entreprenörens roll i denna utveckling?

– Entreprenören är en sorts hjälte, eller en modell för hur problemen ska lösas och hur verksamheter ska styras. Det betyder inte att jag tycker att allt entreprenörskap är farligt eller dåligt. Men det är samtidigt knappast neutralt att hävda att skolbarn ska bli mer entreprenöriella. Det är i högsta grad en politisk position.

Den stora faran med denna samhällsutveckling, förutom att politiken trängs undan, är att vissa grupper kanske inte har förmåga till innovation och entreprenörskap. Till exempel människor som är sjuka eller fattiga. Båda dessa konsekvenser utgör demokratiproblem, enligt Öjehag-Pettersson.

– Att se globalisering som ett naturligt fenomen blir i förlängningen en del av ett större projekt att göra samhället och dess medborgare till konkurrenskraftiga enheter.

– Entreprenörens existensberättigande hänger på förmågan att skapa avkastning på kapital, vilket ligger långt ifrån en grundläggande liberal förståelse för medborgarskap som en uppsättning okränkbara rättigheter. En sådan förebild för demokratisk gemenskap går inte alltid ihop med social och ekonomisk jämlikhet, säger Andreas Öjehag-Pettersson.

Han har flera förslag på forskningsområden som skulle behöva belysas mer. Ett är regionen och staden som empiriska arenor i en tid då urbana rum och metropoler lyfts fram som självklara noder i vår utveckling.

Ett annat forskningsområde är homogeniseringen av policy.

– Policy för hur vi bäst utvecklar städer och regioner sprids med rasande fart, och med likartat innehåll. Målet är den kreativa, innovativa och entreprenöriella staden eller regionen – oavsett plats och förutsättningar.

– Det är också viktigt att forska mer om konkurrenskraftens baksida. Konkurrens innebär inte bara att vi skapar vinnare, utan också förlorare. Allt större grupper av människor lever sina liv under prekära förhållanden, och det har etablerats som en del av modern, innovativ politik. Vi bör studera både hur det påverkar de utsatta, och hur det omformar våra politiska system, säger Öjehag-Pettersson.

Kontakta andreas.ojehag@kau.se———