Mikrokrediter passar inte alla

Följande text publicerades även i Entré nr 3, 2012:

Målet med de mikrokrediter som svept över utvecklingsländerna sedan Grameen Bank bildades, är att ge fattiga en möjlighet till självförsörjning genom egenföretagande. Men tendensen att dela in fattiga i förenklade kategorier gör att många tillfällen till gott entreprenörskap går om intet. Emilia Liljefrost omkullkastar föreställningen att socialt kapital alltid är en tillgång.

I mitten av 1980-talet startades Grameen Bank, det första institutet för mikrokrediter, i Bangladesh. Andra program för mikrokrediter som togs fram under 1990-talet är i princip kopior av Grameen. Det handlar om lån som ska möjliggöra entreprenörskap och egenförsörjning för samhällets mest sårbara individer, ofta kvinnor.

– I slutet av 1990-talet pekade forskare på att det är osäkert om höjd levnadsstandard verkligen är resultatet av mikrokrediter. Det saknades kontrollgrupper. Jag blev nyfiken och ville titta närmare på vilka faktorer som påverkar inkomstutveckling. Jag valde att göra det utifrån sociala sammanhang.

Fattiga delas ofta in i ”de allra fattigaste” som lever på mindre än en dollar om dagen och de som befinner sig i riskzonen, strax ovanför fattigdomsgränsen. Men människor är inte alltid så lättkategoriserade, menar Liljefrost.

Studien i hennes avhandling bygger på intervjuer med 104 personer som antingen är låntagare eller arbetar med att administrera mikrokrediter på organisationerna Eclof Kenya, Kirinyaga Tea-growers Society och Jamii Bora. Låntagarna ägnar sig huvudsakligen åt småskalig handel eller jordbruk.

– Det visade sig att låntagare som bor i medelklassområden har helt andra föreställningar om hur man investerar pengar än de som lever under fattigdomsgränsen. Ofta förutsätts det att människor som lever på över en dollar om dagen har bättre förutsättningar. Men det är inte säkert.

– Socialt kapital betraktas alltid som en resurs men är betydligt mer komplext än så. Socialt kapital förpliktigar.

I medelklassen finns det förväntningar på hur man ska klä sig, vad man ska äga och andra former av symboliskt kapital. Emilia Liljefrost visar att de som lever i yttersta utsatthet ibland är friare att tänka ekonomiskt rationellt.

– De blir, till exempel, aldrig betraktade som giriga eller snåla. Ingen vänder sig till människor som lever på gatan för att få ekonomiskt stöd till sjuka släktingar eller andra oväntade utgifter som snabbt kan äta upp en begränsad buffert.

Biståndsgivaren glömmer att människor befinner sig i ett sammanhang. En grupp individer som nås av ett åtgärdsprogram förväntas vara oskrivna blad.

– Det finns föreställningar om vad fattiga ska använda pengar till. Men även fattiga människor gifter sig, har fester, röker, klär sig i kläder som inte är det absolut nödvändigaste. Att helt bortse ifrån sociala konventioner kan betyda att man ställer sig utanför de sociala sammanhangen.

Avhandlingen belyser komplexiteten i de förväntningar som finns på vad mikrokrediter ska kunna åstadkomma. Om man inte för den här diskussionen är det omöjligt att konstruera strategier som kan bidra till att minska fattigdomen, anser Liljefrost. Kategoriseringen i absolut fattiga och de som lever på strax över en dollar om dagen riskerar att leda fel.

– Kategoriseringen visar på en märklig syn på entreprenörskap. Det finns flera studier som pekar på att cirka tio procent av befolkningen är entreprenörer, oavsett vilket samhällsskikt de tillhör. De har personliga egenskaper som med rätt förutsättningar kan göra dem till framgångsrika företagare.

– Den ansats som finns inbyggd i mikrokrediterna, att alla fattiga är potentiella entreprenörer, är problematisk. I stället för att ge personer med förutsättningar tillräckligt stöd, delas små resurser ut till alla. Även till dem som inte har potential. Det finns goda exempel på människor som lyckas, men mikrokrediter kanske inte är en ultimat lösning för alla, konstaterar Emilia Liljefrost.

Kontakta emilia.liljefrost@ekhist.uu.se———