”Klarar kreativiteten kritik?”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 1, 2011:

För ett par dagar sedan var jag på en konferens anordnad av ett svenskt storföretag, och medan jag väntande på min tur att äntra scenen lyssnade jag på en talare som återigen intygade för oss att vi lever i kreativitetens tidsålder. Det var inte första gången, och det blir säkerligen inte den sista, men något i denna utsaga gjorde mig mest trött. Visst, det är lätt att säga. Och kanske än lättare att hålla med om. Men samtidigt finns det något besvärande i just detta, hur oproblematiskt vi håller med när folk för tusende gången presenterar glättigt positiva utsagor om kreativitetens kraft. Något… okreativt.

Att kreativitet har blivit en metadiskussion är ovedersägligt sant. Där fenomenet under många år var ett rätt marginellt intresse för främst vissa psykologer, är det i dag svårt att hitta någon som inte är beredd att uttala sig om detsamma. Politiker, professorer och producenter sjunger alla i samma hallelujakör. Och vi faller in, gång på gång. Vad detta gör för kreativiteten i samhället är inte helt lätt att säga. Vissa argumenterar att det – även om det talas mycket om kreativitet – inte talas tillräckligt, och att vi behöver än mera ”pepp” av denna typ.

Själv är jag mera osäker, och det tycks mig att den rådande fascinationen för att nästan neurotiskt hänvisa till kreativitetens och innovationens betydelse kan vara kontraproduktiv. Vad som händer i en dylik diskussion är nämligen att termer som ska stå för förändring och det annorlunda blir hunsade, vardagliga och abstrakt allmängiltiga. Vem vill vara kreativ när det är påbud från Vinnova på att man ska vara det? Vem bryr sig om innovation när både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt står som dess hejaklack?

Vad som har hänt är alltså att kreativitet och innovation, som termer, förlorat väldigt mycket av sin kraft genom ett slags konceptuellt rovfiske. I dag kan allt vara kreativt eller innovativt, och därmed blir båda termerna rätt ointressanta. Min ilska inför detta – att något jag faktiskt brinner för har gjorts till mellanmjölk och allmängods – gjorde först att jag skrev en arg liten bok, men även att jag började tänka än mera på behovet av en kreativitetskritik.

Det kan verka udda att påstå att vi behöver en kritik av kreativitet, eftersom vi blivit vana vid att höra det motsatta. Men precis denna orsak, att vår diskussion om kreativitet blivit okritisk och därmed också utan udd, visar för mig vikten av att nu se kritiskt på hur denna diskussion fungerar och vad den gör med oss. Här är det givetvis viktigt att vi skiljer på kritik och att kritisera. Det senare hänvisar till att racka ner på, medan det tidigare hänvisar till en skarp diskussion om ett specifikt fälts funktion, möjligheter och begränsningar.

En kritik av kreativiteten skulle ställa ett antal vassa frågor, såsom: Vems kreativitet? Vem definierar den? Vem bestämmer hur den ska stödas? och Hur stöder man det som per definition ska sträva till att ruska om och omstörta det rådande? Genom att på detta sätt ställa kritiska frågor till kreativiteten kunde vi kanske förflytta oss från ”kreativitetens tidsålder” till ”tidsåldern när kreativitet började behandlas på allvar”.

Om Alf Rehn
Alf Rehn är professor i management och organisation vid Åbo Akademi och har utsetts till Årets talare 2010 i Finland. Han är bland annat författare till boken Farliga idéer som finns i svensk, finsk, engelsk och snart även tysk utgåva. Läs mer på www.alfrehn.com———–