Måste avhandlingar vara oläsbara?

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 1, 2004:

När jag sitter mitt inne i en hopplös avhandlingstext slås jag inte sällan av tanken att skribenten borde ägna sig åt något annat. Samma tanke slår mig angående kockarna i en del lunchmatsalar. Min erfarenhet är dock att doktorander kan skriva väl – bara det inte handlar om den egna forskningen. På samma vis kan säkert många av kockarna laga mat – bara de slipper ut ur lunchmatsalens kök. Avhandlingarna är intvingade i en form som gör dem oläsbara. Varför blir det på detta viset?

Samhällsvetenskaplig forskning görs till stor del inom ramen för forskarutbildningen. Doktoranderna gör stora satsningar för att öka våra kunskaper. Men om avhandlingarna inte blir lästa är bidraget begränsat.

Som forskare på området entreprenörskap och småföretagande borde man försöka nå ut till forskande kollegor på det egna området, det samhällsvetenskapliga forskarsamhället i stort, politiska beslutsfattare, den praktik man studerat och den samhällsintresserade medborgaren i allmänhet. De här grupperna kan förefalla olika svåra att nå. Det brukar exempelvis sägas att forskande kollegor läser hur illa man än skriver. Men så är det inte. Läsbarheten spelar roll. Oavsett läsare.

Varför görs avhandlingar otillgängliga?

Avhandlingar skrivna på engelska är värda ett särskilt stycke. Bara den som riktar sig till engelskspråkiga praktiker har något att vinna på valet av engelska. I det utländska forskarsamhället läser man i mycket liten utsträckning svensk forskning i bokform skriven på engelska. Man förväntar sig artiklar i vetenskapliga tidskrifter och borde få det. Valet av engelska tillför färre läsare än det utesluter. Den enda förklaringen till valet av engelska som språk i svenska avhandlingar är att det i vissa miljöer anses ligga status i det.

Otillgängligheten hos avhandlingar beror definitivt inte på att doktoranderna är dåliga på att skriva i allmänhet. Svårigheterna är kopplade till den egna forskningen. Otillgängligheten beror inte heller på att det skulle vara svårt att skriva samhällsvetenskaplig text. Ändå är det vanligt med långa och tråkiga texter uppdelade enligt en standardmall och skrivna på ett mystifierande och låtsat akademiskt språk. Att skriva så vittnar om en osäkerhet vad gäller forskningens kvalitet. Avrapporteringen görs rent parodiskt forskningslik. Men forskning blir inte mindre seriös av att den är rimligt kortfattad, väl presenterad, rolig att läsa och begriplig.

Vad kan man göra åt det?

Eftersom den skriftliga avrapporteringen är ett så viktigt moment i avhandlingsarbetet borde kurser i just detta ges inom ramen för forskarutbildningen. Alla borde kunna lära sig att skriva en mer läsbar avhandling. Särskilt lätt att lära borde de ha som redan kan skriva väl om annat än sin egen forskning.

Ett grundläggande fel ligger i att förmågan att lotsa en läsare genom texten snarast har ett negativt meritvärde. Det begripliggjorda anses mindre svårt, mindre vetenskapligt och mindre värt. Vi som bedömer forskares meriter borde verka för att det blir tvärtom.

Det som behövs framför allt annat är viljan och modet att bryta mot normen för hur dålig forskning ser ut. Men entreprenörsanda kännetecknar inte yngre samhällsvetenskapliga forskare – inte ens dem som själva forskar i ämnet.

För mer info: bjorn.rombach@spa.gu.se———–