Svensk forskning inte bäst i klassen

Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 2, 2006:

Att universitet och högskolor kan spela en viktig roll i processen där ny kunskap utvecklas och omsätts i produkt- eller tjänsteinnovationer torde stå utom allt tvivel. En del av den rollen ligger i universitetens och högskolornas förmåga att genom forskningsresultat visa på nya tekniska möjligheter med långsiktig betydelse för samhället. Aktuella exempel kan ses inom stamcellsområdet, bränsleceller eller biotekniska verktyg.

Förmågan att spela denna roll hotas av två föreställningar i den forskningspolitiska debatten: Att Sverige satsar mer än andra länder på akademisk forskning och att fakultetsmedlen används till fnuttfrifnutt (och därmed långsiktig) forskning.

Att Sverige satsar mycket – mer än andra länder – på akademisk FoU lyfts ofta fram i debatten. Men vid en närmare granskning, där såväl universitet och högskolor som statliga och privata forskningsinstitut ingår och där pengamåttet kompletteras med antal personår som viks till forskning, visar det sig att Sverige satsar ungefär lika mycket på akademisk FoU som ett antal andra rika OECD-länder. Där Sverige skiljer sig åt är framförallt med avseende på hur icke-industriell FoU har organiserats. Vi har valt att lägga den övervägande delen inom akademin och inte i fristående institut. Sveriges insats är alltså god, men den är inte i den toppklass som ofta antas i debatten.

Ett gott tecken är att Sverige står sig bra i en internationell jämförelse av antalet publicerade artiklar, även om citeringar inom vissa områden är avtagande. Med stor andel publikationer på engelska, och en tradition av att doktorander publicerar i internationella tidskrifter, är svensk forskning både produktiv och synlig på en internationell arena.

Denna effektiva akademiska sektor hotas dock av en erodering av sin finansiella bas – kanske delvis som följd av spridningen av en felaktig föreställning i debatten.

Universitetens och högskolornas finansiering utgörs till stor del av fakultetsmedlen. En vanlig föreställning är att dessa kan disponeras för fri- eller nyfikenhetsforskning som bidrar till en långsiktighet i kunskapsutvecklingen. Detta är inte bara en felaktig bild, den är som forskningspolitisk premiss direkt skadlig. Detaljerade beräkningar på Chalmers visar att fakultetsanslaget helt äts upp av en mängd andra aktiviteter: av doktorandkurser, som reserv för ofinansierade doktorander, av kringkostnader för externa och ofullständigt finansierade projekt, samt av uppgifter som det inte finns betalningsströmmar för (att hålla sig à jour med litteraturen, opponera på avhandlingar, ingå i betygskommittéer, utveckla forskarutbildningen, ge forskarutbildningskurser, vara vetenskaplig granskare, skriva ansökningar om forskningsmedel etc). Otvetydigt är dessa aktiviteter nödvändiga, men till ingen del utgörs de av en fnuttfrifnutt forskning, i varje fall inte på de tekniska högskolorna.

Denna skillnad mellan föreställningar och verklighet kan delvis förklaras av att den akademiska sektorn har expanderat kraftigt, samtidigt som fakultetsmedlen har stagnerat, eller minskat. De externa medlen har under lång tid ökat sin andel av den totala forskningsfinansieringen (66 procent för det teknikvetenskapliga området år 2001). Detta har lett till ett ökat behov av fnuttsamfinansieringfnutt med fakultetsmedel (och därmed en urgröpning av dessa) eftersom externa finansiärer normalt inte betalar full kostnad. Samtidigt har grund- och forskarutbildningen ökat väsentligt i omfattning. Antalet uttagna examensbevis för grundutbildningen inom det tekniska området ökade med 80 procent mellan läsåren 1991/2 och 2002/3. Antalet avlagda doktorsexamina ökade med så mycket som 153 procent mellan samma år. Även antalet disputerade lärare har ökat, liksom antalet personår som dessa ägnar åt forskning.

Kombinationen av höjda aktivitetsnivåer och fakultetsanslagens kräftgång har alltså lett till en erodering av universitetens finansieringsbas.

Detta är allvarligt eftersom forskning i högsta grad är en osäker verksamhet. I tidiga faser är det ofta omöjligt att ur ett externt behovsperspektiv bedöma ett kunskapsfälts betydelse. Samtidigt underskattas ofta den tid det tar från en tidig sondering till ett industriellt nyttiggörande. Historien visar på ett otal fall där tidiga insatser för att bygga kompetens kom att få en sådan betydelse först efter flera årtionden. Ett exempel är mikrovågsteknik och dess tillämpning inom mobiltelefonin.

Om inte medel finns för rekognoscering av frågor som faller utanför externa anslagsgivares prioriteringar, ofta mer kortsiktigt nyttoorienterade, kommer mångfalden att minska. Därmed minskar också framförhållningen och beredskapen i det nationella FoU-systemet. På sikt befarar vi att detta kommer att få allvarliga konsekvenser för det akademiska entreprenörskapet, för förnyelsen av industrin och för Sveriges internationella konkurrenskraft.

För mer info: anders.granberg@fpi.lu.se
staffan.jacobsson@chalmers.se
annika.rickne@innovation.lth.se———–