”Studenter bär på innovationskraften”

Följande text publicerades även under vinjetten ”Åsikten” i Entré nr 3, 2017:

Förändringar i vår omvärld har skapat press på att universitets- och högskolesektorn ska bidra till samhällsekonomisk tillväxt. Forskningspolitiken har blivit innovationspolitik. Lektorer och professorer ses som potentiella entreprenörer. Men siktet är skevt. Dagens debatter och satsningar missar ofta det akademiska entreprenörskapets kärna – alla de studenter som varje år passerar genom utbildningssystemet. Det är genom dessa blivande akademiker som universitets- och högskolesektorn gör sitt allra största avtryck i samhället.

För att driva på ekonomisk utveckling behöver Sverige individer och företag som kan omsätta teknologi och ny kunskap till produkter och tjänster. Individer med akademisk utbildning står för en betydande del av detta entreprenörskap. En akademisk utbildning ökar sannolikheten att identifiera affärsmöjligheter, att starta företag, och även att lägga ned ett företag som inte möter rimliga förväntningar på lönsamhet.

Akademikers företag är samtidigt mer benägna att växa, vilket skapar arbetstillfällen och skatteintäkter. Generellt sett ger statens satsningar på akademisk utbildning en god entreprenöriell avkastning. Och detta utan hänsyn till alla andra olika sätt som akademiker skapar värden i samhället.

Universitets- och högskolesektorns främsta bidrag till den samhällsekonomiska tillväxten ligger i dess förmåga att erbjuda studenter högkvalitativa utbildningar, grundade i vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta kräver utbildningsmiljöer som inspirerar, utmanar och utvecklar studenter. Men det kräver också en innovationspolitik som uppmärksammar utbildningens betydelse för att stärka Sveriges akademiska entreprenörskap, och som förstår de komplexa sambanden mellan utbildning, forskning, samverkan och innovationskraft.

Högkvalitativa utbildningsmiljöer låter nyfikna studenter möta ämneskunniga lärare, men ger även stöd till kvalitetsdrivande processer såsom forskningsanknytning, pedagogisk utveckling, och samverkansaktiviteter. Det är i denna nexus som universitet och högskolor ska möta och vässa morgondagens entreprenörer.

Men sådana ambitioner försvåras av styrningsmodeller och incitament som ensidigt premierar forskningsexcellens framför utbildningskvalitet, och ett system för resurstilldelning där sektorn sedan lång tid tillbaka förväntas öka produktiviteten varje år. I många fall har man över tid tvingats anpassa sig till en närmast industriell processlogik. Minskade resurser kompenseras genom allt större klasser och allt mindre schemalagd undervisning. Kostnaden för undervisning väger tyngre än förlorade lärtillfällen.

Efter en långvarig nedgång behöver utbildningens status inom universitets- och högskolesektorn uppgraderas. Samtidigt behöver dess betydelse för det akademiska entreprenörskapet lyftas fram. Det är genom högkvalitativa utbildningsmiljöer som sektorn bäst bidrar till att utveckla Sveriges innovationskraft. Tiden är mogen. Potentialen är stor. Vad väntar vi på?

Om Jonas Gabrielsson
Jonas Gabrielsson är professor i företagsekonomi och biträdande akademichef vid Akademin för ekonomi, teknik och naturvetenskap, Högskolan i Halmstad. Han forskar och undervisar inom företagsstyrning, strategi och entreprenörskap. Jonas nås på jonas.gabrielsson@hh.se———