Sockerkickar och proteinpulver i näringspolitiken

Följande text publicerades även i Entré nr 4, 2018:

Statliga bidrag till företag fungerar som en sockerkick, effekten är påtaglig men kort. Det menar Anders Gustafsson som ställer sig frågande till att 27 svenska skattemiljarder används som en form av riskkapital. Staten vill förebygga marknadsmisslyckanden, men Gustafssons forskning visar att företag som får bidrag har lägre produktivitet än bolag utan stöd.

De forskningsresultat som Anders Gustafsson presenterar i sin doktorsavhandling Industrial Policy: Political Considerations, Payoffs and Peculiar Incentives väcker en hel del intressanta följdfrågor. Den är en sammanläggning av fyra oberoende artiklar. De utforskar olika aspekter av offentliga lån och stöd som syftar till att öka företags tillväxt och innovationsförmåga.

Den första artikeln handlar om vad som händer med företag som får stöd av någon av de statliga myndigheterna Vinnova, Energimyndigheten och Tillväxtverket.

– Bidragen har stora effekter avseende produktivitet och vinst på kort sikt. Men efter sex år ser vi ingen skillnad mellan de här företagen och företag som inte har fått bidrag. Man kan säga att bidragen ger företagen en sockerkick, säger Anders Gustafsson.

I artikel nummer två gör han en likartad studie men tittar i stället på effekten av Almis lån.

– Lånen fungerar snarare som ett proteintillskott än en sockerchock. För små bolag med färre än tio anställda ser vi att lånen har positiva effekter på produktivitet och omsättning som håller i sig.

Lån är således bättre än bidrag. Almilånen ges ofta tillsammans med kommersiella banklån. Företagen måste alltså först godkännas som låntagare hos någon av de kommersiella bankerna.

– Urvalskriterierna för att få lån respektive bidrag är olika, och det kan ha betydelse för resultatet.

Anders Gustafsson har använt sig av registerdata från Tillväxtanalys. Med hjälp av en algoritm har han kunnat matcha ett bolag som har fått bidrag, mot ett likartat bolag som inte har fått bidrag. Företagens utveckling har sedan följts över tid.

– Det är en vanlig metod, som för den sakens skull inte är utan utmaningar. För att företagen ska vara riktigt jämförbara skulle man behöva lotta ut bidrag, så att hälften av bolagen får stöd, och hälften blir utan, för att sedan jämföra deras utveckling. Men det anses för kontroversiellt, säger han.

I den tredje artikeln visar Gustafsson att företag med låg produktivitet tenderar att söka mer stöd än företag med hög produktivitet.

– Det kostar mindre för företag som har låg produktivitet att lägga tid på den här typen av administration. De har lägre alternativkostnad.

Några bolag verkar ha satt i system att leva på bidrag och kan ha 10–15 bidrag över tid. Det rör sig vanligen om små bolag med höga löner och låg produktivitet. Eventuellt handlar det om bolag som har stora utvecklingskostnader under lång tid. Men en hel del anekdotisk bevisföring motsäger det, enligt Anders Gustafsson.

Anekdotiska bevis finns även för att företagare med produktiva bolag inte tycker att det är värt besväret att söka bidragen.

– Tiden som företagare lägger på att söka bidrag, tas ju ifrån tid som annars hade kunnat användas till försäljning och nätverkande – aktiviteter som bygger bolaget på sikt. Vinsten är för liten i förhållande till kostnaden, och blir mindre ju mer produktivt företaget är.

Regelverk begränsar hur mycket statligt stöd ett bolag får ta emot. Men det bygger på självrapportering, och någon kontrollfunktion finns inte.

– Myndigheterna gör inte någon sammanlagd bedömning av bolagen. Det är ett systemfel. En av de policyrekommendationer som jag har med i avhandlingen är att det borde finnas en myndighet som betalar ut alla företagsstöd, alternativt måste de kontrollera ansökningarna mot varandras register.

Anders Gustafsson har enbart studerat de statliga stöden, men det finns gott om regionala och kommunala stöd också. Totalt rör det sig om 27 miljarder kronor per år, som delas ut i olika former av bidrag till näringslivet.

– En halv försvarsbudget, konstaterar han.

Till det kommer olika former av EU-medel, och administrationskostnader för företag och myndigheter som handlägger bidragen.

Gustafsson är inte ensam om att vara kritisk. OECD har riktat kritik mot det svenska systemet som anses vara för fragmenterat. Och Riksrevisionen har påtalat att det är problematiskt att vi har så lite koll på vart pengarna går och hur väl stöden fungerar.

– De som bestämmer över stödens omfattning och utformning är politiker. Man kan undra varför politiker väljer att implementera åtgärder som är ineffektiva?

I den fjärde studien har Anders Gustafsson tittat på politikernas incitament.

– Den viktigaste drivkraften i politiken är att visa handlingskraft. Brist på aktivitet kan uppfattas som inkompetens av väljarna. Det skapar svårigheter vid komplex problematik, där lösningen innebär att du blir mindre populär.

Om väljarna inte vet vilka åtgärder som är effektiva, kan handlingen i sig vara viktigare än resultatet, menar han.

– Staten bör ju finnas där marknaden inte fungerar, men det är verkligen jättesvårt att veta på förhand vilka bolag som skulle gynnas av bidragen. Vi behöver fråga oss hur dåligt den svenska kapitalmarknaden egentligen fungerar. Det är rimligt att anta att det finns marknadsmisslyckanden, men är de så omfattande att de motiverar 27 miljarder i bidrag?

Anders Gustafsson är tveksam. Han tycker att kapitalmarknaderna fungerar ganska bra med stora banker och ett växande riskkapitalutbud i storstäderna.

– Den empiriska forskningen inom det här området är notoriskt svår. Den har ofta funnit att offentlig finansiering tränger ut privat finansiering, det som brukar kallas crowding out, vilket i praktiken minskar marknadens effektivitet.

– När staten ska agera riskkapitalbolag, fast med fokus på att stödja bolag som inte får riskkapital från marknaden, tar vi samtidigt stora risker med skattebetalarnas pengar. Det vanligaste sättet för företag att finansiera tillväxt är trots allt att använda sparade vinster till investeringar.

Anders Gustafsson kommer att fortsätta forska om offentlig företagsfinansiering för att undersöka om utfallet av bidragen är olika beroende på region och bransch.

– Jag föreställer mig att utfallen är bättre i en region med en stark teknisk högskola, till exempel. Men jag är inte övertygad om att skillnaderna är så stora, säger han.

Kontakta anders.gustafsson@ratio.se———–