Riskkapitalet och de nya entreprenörerna
- Publicerad: 4 maj 2001,
- 12:00 f m
- Uppdaterad: 4 maj 2001,
- 3:31 e m
Följande text publicerades även under vinjetten fnuttÅsiktenfnutt i Entré nr 2, 2001:
Den minnesgode kommer ihåg den klagan som fanns om brist på kapital i början på 1980-talet. Sedan kom ett tillflöde av nytt kapital till den framväxande venture capitalmarknaden under åren fram till 1985/86, innan vi fick en utslagning av unga och kapitalsvaga riskkapitalister. Den uthållighet som man predikade gällde inte när det väl kom till kritan – kapitalbasen var för svag för att klara de första misslyckade investeringarna och när man inte klarade de löpande utgifterna med avkastningen på den givna kapitalbasen återstod bara avveckling. Vad lärde vi av det tidiga 1980-talet? Jo, att en riskkapitalfond för sin överlevnad kräver en kapitalbas som kan hantera de tidiga förluster som alltid uppenbarar sig innan de goda projekten mognat fram. Kanske lärde vi oss också att ett industriellt kunnande inte helt kan ersättas av ett renodlat finansiellt tänkande. Dessutom framstod det som rätt självklart att venture capitalfonder inte bör finnas på börsen.
När vi nu sett sekelskiftesboomen och dess övergång i eftertankens kranka blekhet är det inte utan att man förundras över det som kännetecknat den ”nya” investerarmarknaden. Ett överutbud av kapital konkurrerade om ett begränsat utbud av investeringstillfällen, varvid priser och förväntningar drevs i höjden på ett närmast osannolikt sätt. För säkerhets skull ville också staten vara med och driva på marknaden. Investerare som med eftertryck konstaterade att man måste basera sina investeringar på (egen) analys lockades av yttre tryck att kasta sig in i övervärderade projekt vars största tillgång ibland var av media exponerade hjältar.
Och det som var en viktig sanning bara för tio år sedan, nämligen att tidiga investeringar i onoterade tillväxtbolag knappast lämpar sig för marknadsnoterade aktörer, håller på att överges. Inte på grund av förnuftet – eller oförnuftet – i tanken som sådan utan snarare på grund av skattereglerna för olika slags investerare. Den något mer etablerade sanningen att intäkterna bör överstiga kostnaderna verkar dock ha kommit till heders igen.
Den avmattning som nu inträtt och den utslagning som eventuellt följer kan synas dramatisk men innebär sannolikt bara en liten andningspaus. Kapital är i sig inte en bristvara även om det kan bli svårare för projekt i tidig utvecklingsfas att få tillgång till utvecklingspartners. Dock ska vi komma ihåg att det i Sverige finns en fantastisk potential i alla de privatpersoner med företagarerfarenhet som redan idag investerar i affärsprojekt till vilka de lämnar väsentliga bidrag. På samma sätt som tidigare i USA så finns det också i Sverige indikationer på att änglarna kan spela en viktig roll just i de tidiga faserna. Här finner vi också Nuteks såddfinansiering som trots sin begränsade volym fått stor betydelse i högteknologiska projekt i kombination med externt ägarkapital.
Vi kanske med tillgång till erfarenheter från ett par decenniers försök att stimulera nya, innovativa företagsbildningar ska komma ihåg att flertalet projekt trots allt mår rätt bra av att man i tidig fas tvingas anstränga sig för att övertyga en oförstående omvärld om det egna projektets förtjänster. Den tidiga problemlösningen och förmågan att skapa kreativa lösningar för att tillföra resurser från kundmarknaden har förtjänster som går långt utöver den rent finansiella aspekten. Det kan vi forska om!
Christer Olofsson är professor vid Centrum för entreprenörskap och företagsutveckling i Uppsala.———–