Pontus Braunerhjelm innehar Leif Lundblads professur i internationellt affärsskapande vid KTH. 16 oktober 2006 föreläste han på Estrad under rubriken ”Hur får vi fart på företagandet? Om sambandet mellan entreprenörskap, innovation och tillväxt.”
Braunerhjelms föreläsning utgick från boken ”Entreprenörskap och tillväxt – Kunskap, kommersialisering och ekonomisk politik” som han är redaktör för tillsammans med professor Johan Wiklund.
Braunerhjelm inledde med ett citat av nationalekonomen William Baumol: ”The theoretical firm is entrepreneurless – the Prince of Denmark has been expunged from the discussion of Hamlet.”
– Här finns alltså en stor brist enligt Baumol, och enligt många andra också – entreprenörskapsbegreppet är frånvarande i nationalekonomin. Entreprenören var självklar i de Schumpeterianska modellerna som styrde mycket av forskningen fram till ungefär andra världskriget. Sedan har begreppet försvunnit mer och mer, sa Pontus Braunerhjelm.
Syftet med hans bok är därför att visa på betydelsen av entreprenörskap och småföretagande för kunskapsutveckling och tillväxt i samhället. Även ett antal delfrågeställningar tas upp. Vad är det som styr att man väljer att gå över från ett anställningsförhållande till att starta eget företag? Hur premieras risker i olika länder? Hur ser balansen ut mellan risker och den möjliga belöning man kan få som företagare av att ta en risk?
– Tanken är att det ska finnas en röd tråd genom boken, där läsaren tydligt ska kunna se vikten av entreprenörskap för både regional och nationell tillväxt. Vi avslutar med en policydiskussion och då går inte skatterna att komma förbi, det är centralt. Regleringar och kunskapsförsörjning är två andra viktiga frågor om man vill öka nyföretagandet.
Mikronivå saknas
Bakgrunden till projektet är att företagande, entreprenörskap och dylika frågor har rönt ett ökat intresse på många håll i samhället. Det kan, menade Braunerhjelm, delvis kopplas till Lissabonprocessen. I den framgår att EU ska bli den mest dynamiska och kunskapsintensiva regionen i världen innan 2010.
– Det ska framförallt åstadkommas genom ett ökat entreprenörskap. Nu har vi inte så många år kvar, och det är långt ifrån självklart att vi kommer att nå de här målen. Men vi kommer nog en bit på vägen.
– Samtidigt kan man konstatera att den här processen störs lite av en gammal traditionell politik som är mer inriktad på finans- och penningpolitik. En annan sak som stör är stödet till inhemska storföretag som ger dem en stark position i en alltmer globaliserad omvärld. Det är en tveksam politik som har dykt upp igen för ett par år sedan.
Braunerhjelm menade att vi kanske är på väg tillbaka till den typ av samhälle som präglade Sverige mellan 1870-1920. Då, som nu, hade vi en period av stark utveckling som drevs av internationalisering, kunskapsuppbyggnad och nya innovationer som exploaterades av entreprenörer.
– Tillväxt är ett samspel mellan hur det ser ut på mikrosidan – hur entreprenörer kan verka, testa sina idéer och få ut produkter på marknaden – och en god makroekonomisk bas. På makrosidan har vi ju lyckats väl i Sverige under de senaste 10-12 åren, det måste man ändå konstatera. Men på mikrosidan finns det mycket övrigt att önska.
Få affärsänglar i Sverige
Braunerhjelm gick sedan igenom boken kapitelvis. Kapitel två tar upp den informella riskkapitalmarknadens betydelse för nyföretagandet. Finns det en brist på kapital?
– Ja, frågar man småföretagare och entreprenörer är det nästan alltid brist på kapital. Och det kanske ska vara en viss brist också. En hel del idéer förtjänar inte att få så mycket kapital. Men författarna tycks ändå konstatera att det finns ett gap här. Det skulle behövas mer kapital, och särskilt i de tidiga faserna.
I kapitlet presenteras också en del intressanta siffror. Bland annat konstateras att ungefär två procent av den vuxna befolkningen i Sverige någon gång har gjort någon form av informell investering. De flesta investeringarna görs av medelålders män och snittinvesteringen ligger runt 100 000 kronor. Ungefär hälften av de här så kallade affärsänglarna har tidigare drivit eget företag.
– Det fina med affärsänglar är att de är väldigt regionalt verksamma. Affärsängeln rör sig i snitt inom en radie av 60 kilometer när han eller hon sniffar upp sina potentiella investeringsobjekt. Här finns alltså en möjlighet för den regionala utvecklingen.
En striktare definition av begreppet affärsänglar är: ”Individer som går in i företag med pengar och kompetens, sitter i styrelsen och agerar bollplank.” Ungefär 0,5-1 promille av Sveriges befolkning är engagerade i den typen av verksamhet. Affärsängelmarknaden uppgår till cirka en tredjedel av den totala riskkapitalmarknaden i Sverige. Det är ungefär en sjundedel av motsvarande marknad i USA.
– Vi släpar efter om man jämför med de ägarkapitalbaserade systemen i de anglosaxiska länderna. Det är ju sällan en bank är den bästa källan för den här typen av verksamhet. Det krävs någon som går in med eget kapital i företaget.
– Det finns ett slags växelverkan mellan entreprenörskap och affärsänglar. Några entreprenörer kommer att lyckas, och bygger upp en rejäl förmögenhet. Så småningom kanske de säljer sina företag och börjar investera i andra företag i stället för att själva driva eget. På så sätt kommer nya entreprenörer fram och så har man en god cirkel.
Förmögenhetsbildningen är alltså en viktig del i detta. I Sverige är antalet förmögna i förhållande till befolkning ganska lågt, trots att många förmögenheter har skapats de senaste 15-20 åren. Kapitelförfattarna menar också att vi i Sverige har en hel del att lära från andra länder. Storbritannien, som kanske är det land som har kommit längst, har flera initiativ för att få igång den här typen av investeringar.
Små står för jobben
Kapitel tre handlar om olika typer av företagstillväxt och vilka konsekvenser de har för samhället och företagen. I små företag är nästan all tillväxt organisk, de växer genom egen kraft. Storföretagen däremot växer vanligen genom förvärv av andra företag. I många större företag minskar till och med den organiska tillväxten – de växer totalt sett, genom att köpa företag, men minskar samtidigt sin egen sysselsättning.
– Det här är inga nyheter egentligen. Vi vet att det är i de små och medelstora företagen som de stora och betydande sysselsättningseffekterna finns. Småföretagen är mer effektiva när de växer organiskt. De har inte heller de resurser som krävs för att växa genom förvärv. Det här är ett tecken på att anhopning av resurser kanske inte är det viktigaste för att få igång en sysselsättningstillväxt. I stället behövs fler effektiva, entreprenöriellt drivna företag.
Författarna gör även en koppling till den samhällsekonomiska nivån. Även om en del småföretag försvinner på vägen – genom konkurs, uppköp, eller liknande – är de viktiga. Det måste in nya företag, varav ett fåtal faktiskt växer och skapar sysselsättning.
– Och här finns ett utrymme för den ekonomiska politiken. Företagande är inte neutralt i förhållande till hur skattesystemet är utformat, och det är inte heller sättet som företag växer på. Organisk tillväxt kan stimuleras, bland annat genom en bättre fungerande kapitalmarknad.
Annan femma i USA
Nästa kapitel är skrivet av två amerikanska forskare. Det handlar om skatter och hur man genom skattepolitik kan påverka företagens benägenhet att investera i nya processer och ny teknik. De undersöker också hur skatter påverkar valet mellan att starta eget och vara anställd.
– Hur styr skatterna villigheten att ta risker? Allt som är nytt är förenat med ett stort risktagande. Och får vi inte fram det där nya, hämmas också dynamiken i näringslivet. Vi måste tillåta att entreprenörer experimenterar och även misslyckas. Staten är villig att ta en del av företagens vinster genom beskattning. Men tar man en lika stor del av förlusterna?
Fåmansbolag har speciella förutsättningar när det gäller risktagande. De kan inte gå ut på aktiemarknaden på samma sätt som större bolag. Företagarnas personliga förmögenhet är ofta kopplad till företaget. Det här påverkar vilken risk entreprenörer är villiga att ta, och kan i förlängningen hämma innovativiteten, menade Braunerhjelm.
Kapitelförfattarna gör också en jämförelse mellan Sverige och USA. När ett företag går bra i Sverige beskattas individen ganska högt generellt sett. Bolagsskatten däremot är inte så hög, den ligger i nedre halvan av ett europeiskt snitt. Men därtill kommer de så kallade 3:12 reglerna som gör att en stor del av småföretagens vinst beskattas som löneinkomst.
– I slutändan blir det inte så stor skillnad mellan att vara löntagare och egen företagare i Sverige. Det finns givetvis skillnader, men risken är också betydligt större som egenföretagare.
Om ett svenskt företag går dåligt finns ett väl utvecklat skyddsnät för de anställda. Företagarna däremot har det väsentligt sämre. De har en begränsad tillgång till trygghetssystem och ganska hårda regler vid konkurs. Det är också svårt att kvitta förluster mot vinster i Sverige.
– Det här rimmar ganska dåligt med svenska modellen. På ett övergripande plan ska den ju stötta dem som det har gått lite knackigt för. Men här finns inte företagarna med i regel. Det gör att de blir lite försiktiga.
I USA ser det annorlunda ut. Skatten för småföretagare är väsentligt lägre än för anställda. De har en avkastningsskatt som är hälften så stor (7,5 procent) som för andra skattesubjekt. USA har också en progressiv vinstskatt. Det betyder att mindre företag har lägre bolagsskatt än större företag.
– Det här är ju lite som att svära i kyrkan i Sverige. I USA har företagarna också möjlighet att välja vilken inkomstbas – lön eller utdelning – de vill tillhöra utifrån om företaget går bra eller dåligt. De kan därmed maximera sin egen inkomst. Det är faktiskt ett inte oväsentligt skydd för företagaren.
Om det går mindre bra i USA kan de anställda få det ganska tufft, och i princip bli av med jobbet. De skyddas inte av trygghetslagstiftning i någon större utsträckning. Företagarna däremot har stora möjligheter att kvitta underskott mot tidigare vinster. De kan till och med få tillbaka pengar från staten. Det är troligen unikt för USA, menade Braunerhjelm. Även konkurser skrivs av på ett annat sätt, bland annat är tillgångar inte utmätbara på samma sätt som i Sverige.
– Det är för att minska den risk som är förknippad med företagandet. I grunden handlar det om att man tror på det här med företagande. Den fundamentala principen som underbygger den här typen av lättnader är att det finns en samhällsekonomisk vinst med detta, och då får staten ta lite av kostnaderna.
Spektakulära simuleringar
I nästa steg simulerar kapitelförfattarna vad som skulle hända om USA:s skattesystem ändrades på olika sätt. Om man till exempel höjer inkomstskatten på löner med 5 procent, vad händer då med entreprenörskapet?
– Ja, då ökar det med 90 procent. Det låter ju häpnadsväckande, men det har att göra med att man kan välja inkomstbas. Är det höga skatter på att vara anställd, går många över till att starta egna företag.
Om däremot bolagsskatten skulle höjas med fem procent i USA, visar simuleringen att företagandet skulle minska med ungefär 20 procent. Även när kapitalskatten fördubblas (från 7,5 till 15 procent) för små företag, minskar företagande med fem procent.
– Det spektakulära uppstår när man pluggar in de svenska inkomst- och bolagsskatterna i den amerikanska ekonomin. Då skjuter entreprenörskapet fart med 260 procent. Men det beror på att man har kvar alla avdragsmöjligheter som den amerikanska ekonomin tillåter. Med de här, för amerikaner, jättelika inkomstskatterna på lön, väljer väldigt många att starta eget i stället för att vara anställda.
I nästa simulering plockar författarna in både de svenska skattebaserna och avdragsreglerna i det amerikanska systemet. Då sjunker företagandet med två tredjedelar.
– Hur ska man tolka det här siffrorna, säger de någonting? Nej, inte så mycket. Det man ska titta på är om det blir plus eller minus. Hur ser storleksordningarna ut mellan de här olika simuleringarna? Däremot måste man vara extremt försiktig och inte tro att det faktiskt skulle bli sådana här effekter. Men det visar ändå att entreprenörskapet är känsligt för skatternas utformning. Vi bör se på skatter som ett tillväxtinstrument, inte bara som ett omfördelningsinstrument.
Svårt att bygga kluster
Kapitel 5 handlar om entreprenörskap, innovation och vad det betyder för den regionala utvecklingen.
– Innovationssystem och kluster är modeord i näringspolitiken. Men, de är komplexa system som det är svårt att skapa politik runt. Det är inte lätt att bygga ett kluster.
Forskarna i det här kapitlet menar att entreprenörer är de centrala förändringsagenterna i de här processerna. Därför är det också viktigt, menade Braunerhjelm, att premiera entreprenörskapet. Det är källan till att bygga stabila företagskluster.
Författarna går också in på etableringsstöd, som till exempel utbyggnad av infrastruktur. Det kan fungera menar de, men det är långt ifrån givet att det är vägen till framgång.
– Man kan också konstatera att ett viktigt företag i en region ofta spelar rollen som avknoppingsmotor. Det sprutar ur sig managementkunnande och individer som väljer att starta egna företag. Det är alltså viktigt att behålla dessa företag.
Viktiga ingredienser i en god klusterpolitik är, enligt författarna, riskkapital, kunskapsförsörjning, förebilder och avknoppningsföretag. Men absolut viktigast är alltså entreprenören.
Entreprenören är motorn
Kapitel sex i boken är skrivet av Braunerhjelm själv. Det tar upp tillväxt, entreprenörskap och kunskapskapital.
– Det finns en tanke om att bara vi bygger upp kunskapsstocken så får vi tillväxt. Och vi har ju sett att de stora sprången tas när ny kunskap och teknik utvecklas och kommersialiseras. Men tittar man på det här statistiskt blir det bekymmersamt.
Det är nämligen svårt att hitta statistiska bevis för att FoU slår igenom på tillväxten. Då kan man ställa sig frågan om det verkligen är kunskap som är den stora tillväxtmotorn. Någon – entreprenören – måste ju ta tag i kunskapen och omvandla den till någon form av nytta.
– Då är det väl entreprenören som är motorn? Slutsatsen blir att mikropolitiken inte får det utrymme den ska ha. Samtidigt är friheten i makropolitiken, när vi befinner oss i en globaliserad värld, begränsad. Räntan sätts inte av den svenska riksbanken, den sätts av den amerikanska och europeiska dito. Finanspolitiken är begränsad av att vi redan har ett skattetryck på 50 procent och av att det finns regler inom EU som säger att vi inte kan ta ut hur höga skatter som helst.
– Då återstår mikropolitik. Och tillväxtens kärna finns ju där i mötet mellan individ och idé, och i att någon kan ta sig an att finansiera detta och omvandla det till en kommersiell nyttighet.
De mindre företagen har betytt en hel del för kommersialisering och utveckling av ny kunskap. De har ofta mer radikal innovation än större företag. Tillväxten är också störst i mindre företag – av naturliga skäl, inflikade Braunerhjelm – eftersom tillväxten ofta mäts i procent. Samtidigt är överlevnaden lägst i de små företagen – en hel del slås ut. Men några finns kvar, växer och får en viktig roll i ekonomin.
– Schumpeter sa att uppfinnare kommer med idéer, men det är entreprenörer som ser till att saker och ting blir gjorda. En idé eller en vetenskaplig upptäckt är i sig av inget, eller begränsat, värde för den ekonomiska utvecklingen. Samvariationen mellan FoU och tillväxt i OECD-länderna under en 20-årsperiod är svagt negativt.
Politik gör skillnad
Efter fikapausen gick Pontus Braunerhjelm över till att prata om vilken ekonomisk politik som bäst skulle gynna entreprenörskapet.
– Man brukar definiera entreprenörer som individer som faktiskt kan omvandla en osäkerhet till någon slags kalkylerbar risk. Då skulle man kunna definiera statens uppgift som att se till att den risken fördelas på ett rimligt sätt mellan entreprenören och staten.
De centrala ekonomisk-politiska områdena för att skapa ett sådant förhållande är skatter, regleringar, samt kapital- och kunskapsförsörjning.
– Den Goda Cirkelns Politik går ut på att få igång entreprenörskap, affärsänglar och regionala system som fungerar. Det skulle generera nya entreprenörer och affärsänglar och leda till en bestående hög tillväxt och ett växande välstånd.
Trots det tillväxtuppsving som Sverige har haft de senaste 10-12 åren, har sysselsättningsutvecklingen inte hängt med. Den privata sysselsättningen har i och för sig klättrat tillbaka till 1960 års nivå, men ingen nettoökning har skett sedan dess. Antalet sysselsatta i den offentliga sektorn ökade fram till 1990, men på senare år har vi sett en minskning där också. Samtidigt har befolkningen ökat.
I USA, som har en mer entreprenörsdriven ekonomi, andra institutioner när det gäller arbetsmarknaden och ett annat skattesystem, följer den privata sysselsättningen i princip befolkningsutvecklingen. Även den offentliga sysselsättningen ökar något.
– De har en helt annat dynamik på arbetsmarknaden, och en helt annat förmåga att fånga upp arbetskraften. Då kan man återigen ställa sig frågan: missar vi någonting i den svenska politiken? Ja, definitivt! Vi är för ensidigt inriktade på makroekonomiska instrument. Vi främjar uppbyggnad av kunskap, men måste bli mycket bättre på mikrosidan. Alltså detta med att kommersialisera och sprida kunskap, och faktiskt få folk i anställning. Vi måste se till att de stora forskningssatsningarna även renderar reella effekter.
Struktur som uppmuntrar
I sin bok lanserar Braunerhjelm och de övriga författarna några förslag på hur detta ska kunna uppnås. Ett av förslagen handlar om att införa en normallönemodell, där inkomster över en ”normallön” beskattas som kapitalinkomster. Normallönen kan till exempel definieras som taket för en pensionsgrundande inkomst.
– Tanken i Sverige är att skatterna ska vara neutrala, att det ska vara samma skatteuttag oberoende av företagets storlek. Vi ifrågasätter alltså detta. Och det finns en sådan modell, som har ventilerats i den ekonomisk-politiska diskussionen, men den har inte ansetts politiskt möjlig i vårt land.
Ett annat förslag är att utreda frågan om en progressiv bolagsskatt. Enligt den modellen är 30 procent en högsta skattenivå, med en lägre skattesats för mindre företag.
– Det är ju ändå inte så att stora och små företag har samma skattesituation. Storföretagen kan, och ska, agera på ett helt annat sätt än små företag i syfte att få ner sin skatt. Det är inget märkligt med det. Mer märkligt är att vi klamrar oss fast vid en proportionell skatt i Sverige.
– Sedan har vi det här med avdragsmöjligheterna som är mycket generösare i USA. Företagen kan spara förluster och vinster både framåt och bakåt, och kan till och med få tillbaka skattepengar från staten om de har ett dåligt år. Statsmakten i Sverige är inte villig att bära risken när företag går dåligt på samma sätt som de är villiga att ta ut skatt när det går bra. Här behövs en ökad symmetri i Sverige.
De här förslagen kan leda till en beskattningsstruktur som uppmuntrar till entreprenörskap och företagande, menar författarna.
– Då skulle företagen kunna ägna sig åt det de ska göra, i stället för att ägna resurser åt att planera och styra när det gäller beskattningen.
En annan sak som skulle kunna förbättras är förutsättningarna för riskkapitalet.
– Det finns en hel del att lära av den brittiska modellen där man har olika slags incitament för att gå in i tidiga faser i nystartade företag. Förmögenhetsbeskattningen är naturligtvis något som ska bort.
Regleringarna behöver också ses över, enligt författarna. En rapport från Nutek visar att arbetsmarknadsregleringarna kostar företagen sex miljarder per år att administrera. Totalt brukar man säga att regleringarna kostar 50-60 miljarder för företagen.
– Om man skulle frigöra hälften av den bördan, skulle det ge utrymme för en sysselsättning på 40 000-50 000 personer. Forskningen visar att regleringar generellt minskar företagandet, entreprenörskapsviljan och teknikutvecklingen, sa Pontus Braunerhjelm
För mer info: pontusb@infra.kth.se
—
