Påverkar anställningsskyddet tillväxten? Vem är bäst lämpad att kommersialisera en innovation? Och är vi för bra på att misslyckas i Sverige? Det var några av frågorna som diskuterades på ESBRIs Estrad 5 mars 2007. Temat var fnuttSmåföretagen och reglerna – Om arbetsrätt, insolvens och patentfnutt.
Tre forskare föreläste utifrån sina respektive specialområden. Först ut var Kerstin Ahlberg, jurist på Arbetslivsinstitutet. Hennes föredrag byggde bland annat på rapporten fnuttArbetsrätt, rörlighet och tillväxtfnutt (ITPS, A2005:016) som hon är en av författarna till.
– Påverkar anställningsskyddsreglerna tillväxten, och i så fall hur? Jag skulle tro att många av er redan har en uppfattning i den frågan. Vi har väl alla hört påståenden om att lagen om anställningsskydd, LAS, påverkar tillväxten. Och ofta menar man ju att LAS skulle hindra tillväxten, sa Kerstin Ahlberg.
De regler som hon refererade till är av två slag. För det första sådana som begränsar företagens möjligheter att variera arbetskraftens storlek, exempelvis efter variationer i efterfrågan. Till dem hör regler om tidsbegränsade anställningar.
För det andra syftade Ahlberg på regler som försvårar företagens möjligheter att förfoga över arbetskraftens sammansättning, alltså att kunna anställa och behålla de arbetstagare som är mest nyttiga för företaget. Till dem hör regler om saklig grund och om turordning vid uppsägning.
– Om man ska studera tillväxt i samhället måste man höja blicken från det enskilda företagets nivå, och i stället se på den samlade effekten. Då blir bilden lite mer komplicerad. Det kan ju hända att anställningsskyddsregler har positiva effekter ur samhällsekonomisk synvinkel! Kanske påverkar de arbetstagarnas beteende på ett sätt som bidrar till tillväxt.
Föreställningar blir till hinder
En annan aspekt är att det kanske inte är reglerna i sig som utgör hinder. Ahlberg menade att problemen ofta sitter i företagarens felaktiga föreställningar om reglerna. För att belysa detta drog hon ett exempel från sin egen karriär. 1975 var hon en av fem anställda på en liten tidningsredaktion. När det blev aktuellt att rekrytera ytterligare en person anställdes en man som tidigare hade frilansat för tidningen. Som frilansande journalist hade han levererat bra texter, men som anställd stod det snart klart att han inte kunde skriva.
– Det blev en fullständig katastrof. Vi kunde inte publicera hans artiklar, och vi förstod först inte vad som hade hänt. Vi hade ju läst hans texter förut! Till slut insåg vi att som frilansare hade han stulit texter ur lokalpressen, ändrat ett ord här och där och sedan satt sitt namn under. Det värsta var nästan att han själv inte förstod hur allvarligt detta var.
– Den här personen hade vi ju utan tvekan kunnat säga upp, men det gjorde vi inte. Vi trodde att den ett år gamla LAS förbjöd oss att göra det. I stället följde ett flertal otrevliga samtal med chefen, som till sist lyckades förmå vår nyanställda journalist att sluta. Det tog förstås betydligt längre tid än att bara säga upp honom enligt LAS.
– När vi diskuterar anställningsskyddsregler måste vi alltid fundera på var hindren ligger. Är det i själva reglerna eller i arbetsgivarens uppfattning om vad reglerna innebär? Effekterna blir desamma – men kanske inte lösningarna, konstaterade Kerstin Ahlberg.
Forskning om anställningsskyddets effekter har lockat många ekonomer. De har bland annat skapat ett slags fnuttstränghetsindexfnutt där länder har placerats ut på en skala. Indexet har sedan kopplats till tillväxten, särskilt effekterna på sysselsättningen. Till de mer liberala länderna när det gäller anställningsskydd hör exempelvis USA, medan Portugal har ett strängare system. Sverige hamnar numera ungefär i mitten.
Som jurist menar Ahlberg att en sådan metod är alltför trubbig: den fångar helt enkelt inte regelsystemets innebörd. Befintliga studier har också missat att belysa anställningsskyddets effekter på produktiviteten.
– I dag finns det två teorier. Den ena är att ju räddare folk är för att förlora jobbet, desto hårdare arbetar de. Den andra teorin säger att det är precis tvärtom. Ännu har ingen av anhängarna lyckats komma med övertygande empiriska belägg.
Viss enighet
Den internationella forskningen på området har dock lyckats enas på en rad punkter. Till exempel är forskarna överens om att anställningsskyddsreglerna minskar variationerna i arbetslöshet och sysselsättning. Reglerna skyddar existerande arbetstillfällen och minskar inflödet till arbetslöshet. Samtidigt minskar de även utflödet från arbetslöshet – utom i Norden.
– I en översikt som OECD gjorde 2004 menade man att förklaringen låg i de nordiska ländernas arbetsmarknadspolitik.
Forskarna är också eniga om att anställningsskyddsreglerna påverkar arbetsmarknaden olika för olika grupper. Män i yrkesverksam ålder gynnas, medan unga, kvinnor och andra med svagare anknytning till arbetsmarknaden missgynnas.
Däremot är forskarna oense om reglernas påverkan på den totala arbetslösheten eller sysselsättningen. Det är också oklart om – och hur – de påverkar produktiviteten.
– Den nationalekonomiska forskningen förbigår helt frågan om varför man överhuvudtaget har regler om anställningsskydd. Detta påpekas bland annat i OECD-rapporten.
Från samhällets synpunkt finns två argument för regler om anställningsskydd. Det ena är att de, för arbetstagarnas del, innebär en slags försäkring mot att drabbas av alltför stora inkomstvariationer när arbetsmarknaden inte fungerar så bra. Det andra argumentet är att jobb som är olönsamma för arbetsgivaren ändå genererar inkomster för samhället, i form av skatt och arbetsgivaravgift. Dessa inkomster kan till exempel finansiera arbetslöshetsförsäkringen.
Enligt Kerstin Ahlberg behövs mer svensk forskning, särskilt empirisk sådan, om hur LAS påverkar tillväxten. Själv har hon och några kollegor dragit ett strå till stacken genom att undersöka lagreglernas innebörd. En slutsats är att reglerna om tidsbegränsade anställningar är snåriga och komplicerade att följa.
– För småföretag, som saknar egen arbetsrättslig expertis, är det svårt att avgöra vilka rättsliga följder ett felsteg innebär. Och med en sådan reglering är det ju inte konstigt att små arbetsgivare tvekar att anställa.
– Dessutom fyller reglerna inte heller sitt syfte: att begränsa de tidsbegränsade anställningarna till undantagssituationer. Redan 2002 föreslog vi en förenkling av reglerna men det blev aldrig någon proposition av det.
Stort utrymme för småföretag
Arbetsbrist är alltid en saklig grund för uppsägning, men när får man säga upp anställda av personliga skäl? Lagen säger att arbetstagaren ska ha brutit mot en viktig förpliktelse i anställningsavtalet. Av enskilda fall kan man lätt få intrycket att det är omöjligt att bli av med anställda som missköter sig eller är allmänt samarbetsovilliga. Men Ahlberg poängterade att de uppmärksammade fallen oftast handlar om stora företag. Ur småföretagens perspektiv lämnar reglerna egentligen ett ganska stort förhandlingsutrymme, både när det gäller icke-önskvärt beteende hos den anställda och arbetsgivarens skyldighet att kunna omplacera människor.
– Återigen är det företagarnas bristande kunskap om reglerna – snarare än reglerna i sig – som utgör ett hinder.
– Detsamma gäller för turordningsreglerna. Även i seriösa sammanhang, till exempel i riksdagsmotioner, brukar de beskrivas som fnuttsist in-först utfnutt. Men så är det ju inte! Den principen gäller bara om arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer, och det är arbetsgivaren som avgör vilka kvalifikationer som krävs för de jobb som ska vara kvar.
fnuttTillräckliga kvalifikationerfnutt innefattar inte heller bara utbildning och yrkeserfarenhet, utan även personlig lämplighet. Dessutom: på en arbetsplats med högst tio anställda får två undantas från turordningen. En samtidig omorganisation ger arbetstagaren ytterligare möjligheter att styra vilka som får stanna och vilka som måste gå. Om inte detta räcker kan arbetsgivaren och facket komma överens om en avtalsturlista.
Mot slutet av sitt anförande tog Ahlberg upp sanktionsreglerna. Vid en tvist om en uppsägnings giltighet är arbetsgivaren skyldig att betala ut lön – även om arbetstagaren visar sig förlora målet. Om arbetsgivaren förlorar utdöms skadestånd, och i den bedömningen tas ingen hänsyn till uppsåt. För ett litet företag kan detta vara förödande.
– Jag anser att sanktionsreglerna borde utredas, de är alltför hårda för småföretag. Särskilt detta med att lön ska betalas ut under tvisten kan ju betyda enormt mycket för ett litet företag. Ännu finns ingen forskning som visar om sanktionsreglerna påverkar tillväxten, men det skulle de mycket väl kunna göra, sa Kerstin Ahlberg.
20 års ensamrätt
Efter Kerstin Ahlbergs anförande tog Roger Svensson vid. Han är docent och verksam vid Institutet för Näringslivsforskning. Svenssons del av föreläsningen handlade om olika strategier vid kommersialisering av patent. Han började med att definiera vad ett patent är.
– Innehavaren av ett patent har ensamrätt på att kommersialisera en ny uppfinning eller metod i det land där patentet har beviljats. Normalt sett har patentet en löptid på 20 år, och varje år måste man betala en förnyelseavgift för att det inte ska förfalla.
Olika aktörer har förstås olika förutsättningar att kommersialisera ett patent. Processen kräver kompletterande resurser i form av exempelvis tillverkning, marknadsföring och finansiering. Ett stort företag kan ha tillgång till alla sådana resurser, ett litet företag kan ha vissa medan en privatperson oftast saknar dessa resurser. En annan grundläggande insikt är att en duktig uppfinnare inte behöver vara bra på att kommerisalisera.
– För att uppfinna respektive kommersialisera krävs olika typer av kompetens. Det är inte så vanligt att samma person besitter dessa olika typer av kompetenser, sa Roger Svensson.
Under sitt föredrag diskuterade han olika typer av hinder vid kommersialisering. Ett hinder är assymetrisk information, det vill säga det faktum att upphovsmannen eller -kvinnan vet mer om sin uppfinning än vad en extern aktör gör. För en potentiell finansiär, eller ett tillverkande företag som vill licensiera produkten, är det alltså svårt att hitta de mest lovande projekten.
– Man kan jämföra med hästar på en travbana. Om man ska spela på hästarna kan det vara svårt att veta hur deras dagsform är. Den informationen har däremot kuskarna. Detta kallas för ogynnsam selektering.
– Med moralisk risk menas att uppfinnaren saknar incitament att ta tillvara den externa aktörens intressen. Om han eller hon förväntas medverka till att marknadsanpassa uppfinningen är det förmodligen bättre att skriva ett licensieringsavtal än att betala ut en klumpsumma för patentet. För att dra parallellen till travbanan kan man jämföra incitamentet i att kusken får bonus om hästen vinner, eller att kusken får bonus hur det än går i loppet.
Såddfinansiering saknas
Den assymetriska informationen leder till höga kontrakts- och sökkostnader, både för externa finansiärer och tillverkande företag. Ett annat problem är bristen på riskkapital, särskilt i tidiga faser med stor osäkerhet. Sammantaget leder detta till att uppfinnare fnutttvingasfnutt att själva kommersialisera sina patent, fast de saknar de rätta förutsättningarna.
Patent- och registreringsverket (PRV) vet hur länge svenska patent har förnyats, men de vet inte vilka som har kommersialiserats eller hur det har gått. Detta ville Svensson ta reda på och skickade därför ut en enkät till samtliga svenska småföretag och uppfinnare som beviljades patent år 1998. Det var 1 082 stycken, och 80 procent av dem besvarade enkäten.
– Det är en mycket hög svarsfrekvens. Urvalet ger en representativ bild av hur kommersialiseringsprocessen ser ut.
– Studien visar bland annat att privatpersoner har beviljats 45 procent av patenten. Tillsammans står privatpersoner och fåmansföretagare med max tio anställda för nästan två tredjedelar av patenten.
Kommersialiseringsgraden är 50 procent för privatpersoner, och 70 procent för företag. Om patentet inte har kommersialiserats efter 3-4 år är sannolikheten mycket stor att det aldrig kommer att kommersialiseras. I de fall då kommersialiseringen uteblev angav respondenterna i huvudsak två orsaker. Den ena är finansieringsproblem, och den andra är svårigheter att hitta ett företag som kan ta sig an produkten – antingen genom att patentet överlåts eller via ett licenskontrakt.
Endast en mindre del av patenten, 15 procent, har förvärvats eller licensierats. Några har kommersialiserats i nystartade företag, men de flesta kommersialiseras i existerande företag där uppfinnaren är anställd eller ägare. En titt på vinstutfallet avslöjar att det går bättre i de fall där en entreprenör är ansvarig för kommersialiseringen, än i de fall där uppfinnaren är ansvarig.
– Att det går sämre för uppfinnarna än entreprenörerna menar jag alltså beror på de hinder jag presenterade inledningsvis. Den assymetriska informationen leder till att det blir svårt att licensiera och sälja patent. Det enda valet man har är att köra sitt eget race.
Hur skulle matchningen mellan uppfinnare och entreprenörer kunna förbättras? Och hur får vi fram mer riskkapital i tidiga faser? I USA stimulerar man privata marknadslösningar och i England får man skjuta upp reavinstskatten i onoterade bolag. I Sverige har vi i första hand satsat på statliga lån och stöd via exempelvis Almi, Nutek och Stiftelsen innovationscentrum.
Änglar med nätverk
Roger Svensson visade diagram över extern finansiering i Sverige. Under såddfasen svarade staten för den högsta stapeln, oftast i form av villkorslån. Det privata kapitalet som investeras i såddfasen kommer främst från affärsänglar. De summor som uppfinnare och småföretagare behöver i såddfasen är för små för de stora riskkapitalbolagen. Däremot kan de vara intresserade av att investera i kommersialiseringsfasen.
En jämförelse av olika patent visar att de som inte har fått statlig finansiering i såddfasen har en högre kommersialiseringsgrad och ett mer positivt vinstutfall.
– Ett problem med den statliga finansieringen är att varje handläggare har hand om ett femtiotal projekt. Han eller hon har en påse pengar att hantera, men kan inte sätta sig in i alla projekt. Det saknas också resurser till rådgivning och matchning med tillverkande företag.
– Som jag sa tidigare är de stora riskkapitalbolagen inte intresserade, men affärsänglarna är det. De är lokalt förankrade företagare, eller före detta entreprenörer, som går in med privata pengar i olika projekt. Förutom finansieringen bidrar de med kunskap och kompetens. Ofta har de lång erfarenhet och tillgång till ett bra nätverk av tillverkande företag.
Svenssons data visar att patent som har haft affärsänglar involverade från början lyckas bättre än andra. 25 procent förvärvas eller licensieras. För patent som fått statlig finansiering, eller ingen extern finansiering alls, är motsvarande siffra 10 procent.
– Affärsänglar bidrar med finansiering och är länken mellan uppfinnare och tillverkare. Samtidigt måste man förstås komma ihåg att uppfinnarna mister en del av kontrollen när de tar in extern finansiering, och det är det inte alla uppfinnare som vill göra, sa Roger Svensson.
Missvisande management
Dagens sista talare var docent Karl Gratzer, Södertörns högskola. Han fick rycka in i stället för den ordinarie talaren, Marie Karlsson Tuula, som blivit sjuk. Gratzer och Karlsson Tuula har tidigare arbetat med samma forskningsprojekt och därför passade det bra att han tog sig an hennes tema: insolvens och konkurslagstiftningen.
Karl Gratzer konstaterade inledningsvis att det som managementlitterauren säger, och det som lärs ut på företagsekonomiska institutioner, överensstämmer väldigt dåligt med verkligheten.
– Enligt managementlitteraturen ska företag hållas i någon sorts permanent ungdomsfas, i ständig tillväxt. Sanningen är att 50-60 procent av alla företag som startar har lämnat marknaden efter 5-6 år.
– I min forskning har jag mätt företagsdödligheten, från 1800-talet fram till nu. Ungefär en fjärdedel av nedläggningarna beror på konkurser, och det är ju det mest dramatiska sättet. Den största nedläggningsorsaken är däremot frivillig likvidation. Fusioner spelar en mindre roll, sa Gratzer.
I svensk, europeisk och amerikansk litteratur är det främst företagsinterna faktorer som lyfts fram som en förklaring till konkurser. Ett särskilt stort fokus ligger på individrelaterade faktorer, exempelvis bristande kompetens. Även framgångar förklaras till stor del av till exempel företagarens goda ledaregenskaper. Det här stämmer inte riktigt, menar Gratzer.
– Sverige leder konkursligan. Vi har väldigt många konkurser per capita. Enligt den befintliga litteraturen skulle detta alltså innebära att de svenska företagarna är mindre lämpade att leda företag än till exempel sina portugisiska kollegor. Där har man nämligen inte lika många konkurser. Jag tror att det finns andra förklaringsfaktorer, och i ett forskningsprojekt har jag försökt ta reda på vilka dessa bakomliggande, fnuttosynligafnutt, faktorer är.
I en företagsextern tolkning framhålls i stället konjunkturer, så kallad kreativ förstörelse samt institutionella och strukturella förklaringar till konkurser.
– Varför är detta egentligen viktigt? Jo, det har ju policyrelevans. Om orsakerna till konkurser är företagsexterna får man rikta åtgärderna mot den makroekonomiska omgivningen – kanske lagstiftningen. Om orsakerna snarare är företagsinterna får man utbilda företagarna i stället.
Karl Gratzer visade konkursstatistik från 1830 till 2001. Aktiebolagslagen kom först 1848 så i den första mätningen var samtliga konkurser personkonkurser. 2001 var siffrorna nästan omvända: personkonkurserna stod för sex procent medan aktiebolagskonkurserna uppgick till 72 procent av konkurserna. Konkurser i enskilda firmor uppgick till 15 procent, och handelsbolagen stod för 8 procent.
– En hypotes vi arbetar efter är att det i Sverige är så lätt att starta aktiebolag att det i sig är konkursdrivande. I länder där det krävs ett högre aktiekapital, till exempel i Tyskland, är konkurserna inte lika framträdande.
– I huvudsak är det små företag som går i konkurs. De släpps bara: pang! Men när stora företag går i konkurs skyndar regeringen, länsstyrelsen och de stora bankerna till undsättning. Vi har samma lagstiftning men ändå hanteras små och stora företag helt olika i konkurssystemet.
Konkursen en katastrof
Gratzer efterlyste lite större förståelse från politikernas sida för den personliga katastrof som en konkurs innebär för många småföretagare. Själv har han stiftat bekantskap med småföretagare i konkurs genom nätverket Fattiga riddare. Många av dem har gått i borgen för företagets lån och därför blivit av med både hus och bil i en tvångsexekution.
– Att möta dessa företagare var mycket omskakande. Innan förstod jag inte att de står helt utanför det socialpolitiska skyddsnätet. De kan inte få socialhjälp, de kan inte få bostadsbidrag och de har betalningsanmärkningar som gör att de inte kan få en bostad i allmännyttan. Det är en helt horribel situation, och i förlängningen leder den till både fysisk och psykisk ohälsa, sa Gratzer.
Debattörer jämför ofta Sverige med USA och menar att det borde bli mer accepterat att misslyckas som företagare i Sverige. Karl Gratzer är kritisk till den debatten.
– Jag vet inte vem som har startat myten om att det måste bli mer tillåtet att misslyckas. Om det var meriterande att gå i konkurs i USA borde konkursfrekvensen vara högre där än här, men frekvensen är minst den dubbla i Sverige. Myten har inget empiriskt stöd.
– Juridiskt sett finns inget som hindrar en företagare att starta på nytt efter en konkurs, hindren ligger på det personliga planet. Konkurser är stigmatiserande. Många som jag har träffat har varit helt knäckta.
Ett annat perspektiv som Gratzer berörde är konkurssystemet som en finansiell institution där stora tillgångar omfördelas. Ibland sker det i mindre önskvärd, oplanerad eller brottslig riktning.
– Vi vet inte riktigt vad det här systemet kostar. Det finns ingen statistik och det är naturligtvis problematiskt. Vad man kan göra är att titta på de konkursfordringar som finns ackumulerade hos kronofogden. De uppgår till betydande belopp, 1997 till nästan 3 procent av BNP. Det är tio miljarder mer än statens försvarsutgifter samma år!
– Mitt intryck är att det finns hederliga och ohederliga konkursgäldenärer. De hederliga råkar ofta illa ut, de kan malas sönder fullständigt av kronofogdens och domstolarnas kvarnstenar. Däremot går de som har satt konkurserna i system många gånger fria. I statistiken har vi hittat konkursbenägna individer som har över 1 000 konkurser bakom sig – det är inte illa.
Inom en del branscher är det utbrett med så kallade planerade konkurser för att fnuttrensa balansenfnutt. Karl Gratzer menade att en sådan utveckling snedvrider incitamentsstrukturen. Han poängterade också att lagstiftningen fram till 1838 var mer tillåtande mot företagare som behövde en nystart, än vad den är i dag.
– När konkurser sätts i system blir det omöjligt för de hederliga att vara hederliga, sa han.
För mer info: kerstin.ahlberg@arbetslivsinstitutet.se
karl.gratzer@sh.se
roger.svensson@ifn.se—
